Go’ kväll… Det sitter nog i väggarna… Åldersnoja och ålderskris!

Go’ kväll…
Det sitter nog i väggarna…
Åldersnoja och ålderskris!

”Men du kan väl för he*vete inte titta på Fråga Doktorn”, säger jag, ”det är bara riktigt gamla människor som ser på det! Den där typen av äldre kvinnor och män som diskuterar gemensamma sjukdomar, åkommor och krämpor, som ständigt jämför sina dosetter med varandra och spanar in kulörerna på tabletterna i veckans alla fack, den typen av åldrande människor ser på Fråga Doktorn! ”Nämen, har du också en gul tablett där, på måndagmorgon, det har ju jag också! Och du har en grön, på tisdageftermiddag, där jag har en rosa”, den sorten av äldre människor ser på Fråga Doktorn”… ”Nä’ men… för sjutton! Skärp dig”, svarar min kompis, ”vi är ju gamla! Mogna! Äldre! Medelålders! Det är informativ, bra och nyttig kunskap”! ”Vem f*n säger informativ”, säger jag, ”jo, gamla människor, med benskörhet”!
Min kompis skrattar högt, som en galen gammal människa på speed, och beslutar åt oss båda, att vi minsann ska se på Fråga Doktorn! Det är ju så ”informativt” och bra!

Och, för att verkligen befästa och manifestera vår härliga mognad och vårt spänstiga åldrande, letar samma kompis upp, på SVT-play, äldre avsnitt av Antikrundan, Go’ kväll och Det sitter i väggarna…
Sista spiken i…

Allt som allt en ganska otrevlig kväll, där min ålderskris och åldersnoja fått näring och bränsle, långt in i 2021!

Go kväll på er!
Själv letar jag navelludd och väntar på att klockan ska bli 22.00, så att jag kan gå och lägga mig någon gång…

Väl mött och på återläsande / Arthur

Tankesnurr och trassliga tanketrådar, en dag i slutet på november…

Tankesnurr och trassliga tanketrådar, en dag i slutet på november. Det är ingen ordning på mina grubblerier…

Har ingen större lust just nu, med någonting faktiskt. Skriver inte mycket, träningen är pausad och det är mycket vila. Orkeslös och trött…
Min tid slösas bort framför teven och vila i soffan. Det har blivit väldigt mycket nötter,  frukt och riktigt fet yoghurt. Tröstätande, benämns det som… Dock inget raffinerat socker och godispåsar! Alltid något!
Skyller på november och gråheten. Lägger skulden på novembermörkret och pågående pandemi. Det tröttar ut mig. Det tröttar ut mina medmänniskor. De flesta är irriterat uttråkade och trötta…
Idag ska jag dock försöka träna lite. Idag ska jag bege mig ut och få lite spring i benen och frisk luft! Jag har redan lagt på mig lite drygt två kilo runt midjan! Irriterande! Det är lika mycket som fyra femhundra gram smörpaket! Fyra! Och naturligtvis breder de där dryga två kilona ut sig över magen och ryggen. Lite av det, landar på sidorna av midjan. Det är ingen större fara, faktiskt inte, men det irriterar! Det gick så fort!
Det är märkligt det där med att bli äldre! Man lägger snabbt på sig några extra kilon, men det är stört omöjligt att bli av med dem lika snabbt! Det är som om kroppen vill lagra precis allt som man trycker i sig, bara för att det kanske kan behövas längre fram…
Nåväl… Idag ska jag försöka träna. Jag skriver försöka, för det är ganska mysigt att sitta i soffan tillsammans med katten och motivationen till ett bra träningspass saknas! Dålig teve, soffans mjuka vita kuddar, katten och en skål med nötter, lockar väldigt mycket mer just nu!

Frågeställningen som återstår i livets villervalla är; När går man från att vara kille, till att bli en farbror? När inträder gubbåldern?

Att acceptera det som är,
och inte fastna i det
som skulle kunna vara…
Önska sig resultat,
som aldrig kommer att bli,
och ständigt tänka:
Om jag bara hade…
Det är väl detta som man ska dra sina slutsatser i livet utav, finna insikterna: Att inte göra om samma misstag två gånger… Att acceptera nuet och inte ångra och älta! Det är som det är, med livet, och det får vara gott nog! En liten fundering jag har…

Det blev lite för mycket att fixa med, veckan som gick.
Jag behöver sprida ut och fördela mina göranden lite bättre. Jag brukar kunna planera min tid väl, men den här veckan blev det lite tryck i köordningen; tandläkaren, psykologen, läkarbesök och akupunktur. Det behövdes få gjort. Jag blir lätt stressad och därmed trött! Det blev lite rörigt och en hel del energidränage, men nu är det ordnat!
Det märkligaste den här veckan var ändå tandläkarbesöket! Lite kusligt och obehagligt faktiskt! Visir, munskydd, plast och plasthandskar. Handsprit, mer plastskydd och plexiglasskivor. Att tandläkaren överhuvudtaget kunde se vad han pysslande med, förstår jag inte riktigt, men undersökning gick bra och jag fick stora A i tandvård och munhygien! Fattas bara annat, sa jag, som jag håller på med tandtråd, mellanrumsborstar och tandstickor! Om jag hade, svarade tandläkaren, så skulle du få ett bokmärke av mig!
Konstigt att man fortfarande, som femtioårig farbror, blir löjligt glad och stolt, när man får beröm av tandläkaren!? Som ett litet barn, faktiskt! Jag hade med glädje och stolthet, tagit emot ett bokmärke!

Ta hand om dig därute i livets villervalla och livsbrus, jag tänker göra mitt bästa från min vrå av Vintergatan!

På återläsande och väl mött / Arthur
(Foto och bilder; Arthur)

Återpublicering: ”Jag är sjuk. Sjuk i själen. Det förstår inte du, för det syns inte”…

Jag är sjuk. Sjuk i själen.
Det förstår inte du, för det syns inte.
Det själsligt sjuka är inte synligt för ögats fokus.
Det bor inombords, bygger bo i mitt huvud och i mitt bröst. Det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det, livets trasigheter, det syns bara inte.
Ensam ensamhet. Ensam i flersamhet.

Frustrationen sprider sig under huden, som myror och termiter, och jag kan bara lägga mig ner, räkna sprickorna i taket och hoppas på förändring.
Andas. Räkna. Ett, två och tre…
Sova, vila, sömn och drömmar.
Jag hoppas, jag drömmer och jag önskar. Jag ber böner och önskar räddning.
Jag går sakta sönder, mals samman, till ett ingenting, är känslan. Smulas och finfördelas, till ett litet intet.
Det syns inte, men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det! Jag upplever det inombords och fysiskt. Det smärtar, det skaver, svider och det river.
Det stretar, drar och trycker. Trycker och pressar nedåt, nedåt, nedåt.
Det syns inte på utanpåverket, det är inte synligt, för ögats exakta fokus, så du förstår inte!
”Det som inte syns till det yttre, det finns således icke”!

Långt in i själens vrår och inre, tar det över min kropp, allt det som gör så jävla ont.
Det river, sliter, klöser och skaver. Mina skratt, mina ord och min leende mun, döljer sanningarna om själens söndervärkta urgröpningar och hindrar mina bepansrade känslor, skyddsplåtarna av sorg och meningslöshet, att visa sitt frånstötande yttre. Det är en sorg. Det är saknad. Det är ur-förtvivlans tårar. Det är meningslöshetens vardagliga steg.

Ibland dansar Elefanter på mitt bröst. De dansar vals, med tyngd och pondus. Hårt och brutalt. Ibland stannar hjärtat ett ögonblick, för att snabbt återuppta sina regelbundna slag och löper sedan amok i bröstets fästen. Rusar, skyndar,  stormar och slår hårt, hårt i bröstet.
Då och då, krymper alla rummen samman. De snörs ihop, till ett litet tomt trångt utrymme, och där kan jag inte andas längre. Ett nålsöga att ta sig igenom!
”Jag dör, jag dör, jag dör..! Ta dig samman”!
Men detta förstår inte du, ångestens fysiska uttryck, för det syns inte! Det finns där, allt det trasiga och söndriga, det existerar, jag känner det! Det syns bara inte!
Du, kan inte se det, med ögats exakta blickfång.

Jag är så trött… / Arthur

(Foto och bilder; Arthur)