Tankesnurr och förvirrade grubblerier, en måndag i november, när Trump äntligen ”fallit” och Covid19 ökar i vardagen…
”Hur mår du? Är du okej”?
Jag har slutat svara uppriktigt på den frågan och jag gör som gemene man; ”Jo, tack, jag mår bra! Jag är okej”!
Självcensur. Orkar inte. Jag låtsas ”som om”.
Jag pratar dock om det, mitt innersta inres kaos, i de rum där det måste plockas isär och där uppgiften är att finna klarhet och söndra det som gör så j*vla ont…
Konstruktiva samtal. Återuppbyggande dialoger.
Det är Måndag. Det lovas ett bra väder idag.
Jag ska ta en joggingtur. Handla grönsaker.
Slänger benen över sängkanten. Missar att katten ligger vid fotändan och vräker täcket över henne. Ingen skada skedd, förstås, men jag stör henne i hennes vila och det gör mig illa till mods.
Kroppen gör ont. Det har den gjort i flera år. Psykosomatiskt, säger de som vet!
Det psykiska och mentala, allt det som grottar och bor hos mig, det outredda eller det som jag själv kanske klamrar mig fast vid, ger sig uttryck i form av fysiska smärtor i kroppen.
Det finns ingenting som tyder på att det skulle vara något fysiska problem eller fel, med vare sig mig eller min fysik, det gör bara ont. Vansinnigt ont! Det flyttar runt också. Dyker upp på andra ställen, än dagen innan. Armar, armbågarna och fötterna ena dagen, för att nästkommande dag ha förflyttat sig till knäna, höfterna och ryggen. Det är som en liten överraskning varje morgon.
Ett j*vla Kinder ägg! Grattis till mig!
För att motverka det där som gör så förbannat ont, så kör jag lite yoga på köksgolvet, medan kaffet blir färdigt, varje morgon! Jag behöver komma igång och jag gör det för att kroppen ska vara mjuk och smidig. Det är viktigt för mig, kroppens rörlighet.
Vaknar tidigt. Varje morgon.
Jag har inte bråttom någonstans och jag kan dröja kvar i sängen, i värmen, men väljer att kliva upp. Tidigt. Varje morgon.
Det är skönt och behagligt, att börja dagen tidigt.
Jag är så trött. Trött bara.
Får inte mycket gjort…
Just nu består mina nätter av mardrömmar och oro. Det stör mig!
Joan Didion skriver i sin bok ”Ett år av magiskt tänkande”; ”Livet förändras snabbt.
Livet förändras på ett ögonblick.
Man sätter sig ner för att äta middag och livet, som man känner det, tar slut”.
Jag har blivit undvikande och skriver inte så mycket om mitt mående och min psykiska ohälsa. Behöver en paus! Tänka! ”Vad vill jag egentligen”?
Det blev ett skavsår av det och det har blivit obekvämt. Känner att jag inte riktigt når fram och upplever mig missförstådd.
Jag klarar inte människors ilska och inte heller mina medmänniskors välvilja, när det inte längre är konstruktivt.
Jag känner att de som ber mig att ändra attityd och ”rycka upp mig”, inte förstår komplexiteten med att leva med kronisk depression.
Jag lämnar det. Ingen idé att gegga runt i det där. Dessutom… Jag skriver för dem som behöver ett ankare i tillvaron, vill vara någon som bryter ensamheten lite grann och bygger bryggor mellan hoppet, det personliga kriget och nya möjliga väger att gå…
Jag hävdar fortfarande att jag består av två sidor; Hoppet och förtvivlan.
Själv har jag givit mig på akupunktur och zonterapibehandling. Det är nytt.
Jag har i och för sig provat zonterapi tidigare, men akupunktur är nytt för mig! Jag ser med spänning och förväntan fram emot ett positivt resultat om några veckor!
Varje nytt försök och varje ny ”metod” som erbjuds, för att kunna komma ut ur min nedstämdhet, ger mig alltid hopp och en tro om att; ”Den här gången… Nu kanske… Tänk om”…
Varje gång, i flera år nu, kickar hoppet igång.
Spännande förväntan.
Fortfarande nyfiken och öppen…
Jag fick ett bra och nytt ord tilldelat mig häromkvällen; Avundglad.
Den där känslan man får när någon nära och kär lyckas framgångsrikt med någonting, och man blir lite avundsjuk. Inte avundsam på ett negativt och missunnsamt vis, utan för att man så gärna skulle vilja ha del av framgången, vilja vara i glädjeruset, och helt ärligt blir glad för den andras skull, för att det har gått så bra. Andra människors framgång och lycka, som ger positiva känslor och glädje hos en själv.
”Din glädje blir även min”! Avundglad.
Ta hand om dig därute i vardagsbruset och Vintergatan, så gör jag mitt bästa, från min kant av världen / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 