Dessvärre är det inte bara jag som blir stressad och orolig över grannarnas grälande och krigande. Monstret, min älskade huskatt och följeslagare, blir rädd, nervös och stressad.

Funderingar och grubblerier, en onsdag i november…

Det var lite sol igår. Den försvann ganska hastigt, bakom blygrå tunga moln.
Tog en kort joggingtur under gårdagen.
Andades frisk luft. Syre och djupandning.
Det var skönt och avstressande. Jag behöver det, det avstressande.
Vilade på soffan, tillsammans med katten, under kvällen.

Jag vill att livet ska ha ett bra och stabilt innehåll, med substans!
Jag vill ha smidighet och mjukhet.
Mediterar, tränar och äter bra kost!
Jag jagar inte lyckan längre, men jag söker förnöjsamhet och bärighet, i mitt varande.
Jag önskar sinnesro och sinneslugn.
Jag gör hela tiden aktiva val, väger saker och ting för och emot; Vad är viktigast?
Ibland får jag lov att förhandla med mig själv, köpslå och resonera, innan jag får saker och ting gjorda.
Vad får mig att må bättre? Vad kan få mig ur balans och vad behövs, just idag, för att inte tappa greppet om livet och mig själv?
Livet består av val att göra och jag gör dem hela tiden…
Dessutom räcker inte mina energier till, till allting som behöver göras eller måste ordnas med, så jag får alltid väga för och emot. Ställa det ena mot det andra… Träna eller dammsuga? Ta en joggingtur eller damma bokhyllorna?
Jag gör det jag behöver göra, för att må bra! Ja’, eller i alla fall bättre!

Grannarna grälar igen.
Det sker ganska ofta numer. Obehagligt.
Vill inte lyssna. Det gör mig oerhört obekväm.
Det är lyhört i huset!
Grälen hos dem, vägg i vägg, eskalerar snabbt och exploderar i ett crescendo av vrål, skrik och grova ord.
Helt ärligt, så blir jag bedrövad och stressad.
Jag är känslig och jag har hög ljudkänslighet.
För min sinnesro, behöver jag stillhet, lugn och ro.
Somliga ljud i vardagen gör nästan ont i kroppen. En del ljud fortplantar sig i kroppen, som ringar på vattnet, och stressar mig.
När grannarna grälar och bråkar, blir jag stressad och faktiskt lite rädd.
Jag hanterar inte ilska så bra. Jag hanterar inte skrik och vrål, så väl.
I alla relationer är det naturligtvis oundvikligt med diskussioner, tvister och oenigheter. Det hör väl till på något vis. Att ständigt vara eniga i en tvåsamhet är väl sällsynt, men att starta krig och fullständigt huvudlösa gräl, det förstår jag mig inte på! Det finns inget konstruktivt i det! Det ger ingenting alls!
Det blir bara fult, otäckt och med själsliga sår som sällan går att laga och reparera.
Dessvärre är det inte bara jag som blir stressad och orolig över grannarnas grälande och krigande. Monstret, min älskade huskatt och följeslagare, blir rädd, nervös och stressad. Hon blir så pass stressad, att hon har börjat att ”göra ifrån sig” på vardagsrumsmattorna.
Innan jag förstod varför hon ”gick på toaletten” på mina mattor, så gick jag nogsamt igenom alla tänkbara felaktigheter som jag eventuellt kan ha missat; Smutsig kattlåda? Hon kanske mår fysiskt dåligt? Är hon missnöje med kattlådans placering? Är det nånting som är nytt, främmande och annorlunda i lägenheten. Men nej! Allting är som det alltid har varit! Inget nytt! Och jag kan katter och jag kan djur! Jag vet hur katter är och hur de vill ha det! Jag är väldigt bra med djur!
Hon är som sin husse; rutinbunden, vill ha allting som det alltid har varit och uppskattar inte förändringar och plötsliga störande ”nyheter” i vardagen.
Hon är, precis som sin husse, dessutom ljudkänslig! Hon tycker ytterst illa om höga och plötsliga ljud. Hon blir stressad. Nervös. Orolig. Hon är lite räddhågsen. Hon gömmer sig under sängen, eller längst in, längst upp, i klädkammaren, om ljuden blir för höga och för påträngande!
Och ibland, tyvärr, sätter hon sig och uträttar sina behov på vardagsrummets mattor.
Jag blir naturligtvis inte arg! Jag kom ju på vad det är som gör att hon gör som hon gör! Det tog dock ett tag för mig att förstå varför, jag är inte alltid så snabbtänkt, men det finns ingen annan anledning, som jag ser det! Dessutom händer det alltid i samband med krigsutbrotten, hos grannarna vägg i vägg. Så, vad gör jag? Hur ska jag tänka?
Bör jag prata med dem? Ska jag säga som det är; ”Ni får gärna ha olika åsikter och tyckanden, men måste ni föra ett sådant oväsen och stressa resten av oss i huset som måste lyssna på er”?
Jag är tveksam! Jag tycker inte om konfrontationer! Jag gillar inte att ”gå på” människor och deras olägenheter. Det gör mig obekväm.
Jag frågar mig; Varför skrika, när man kan föra en vuxen, lugn och sansad, diskussion?
De leker familj därinne, vägg i vägg, men beter sig som två osnutna sk*tungar!
Bil, hund, två barn och en ”vuxenkonstellation” som inte alls tycks fungera.
Jag blir bara bedrövad, nedslagen och numer ganska irriterad; ”Ni stör mig och min tillvaro! Ni två stör mig och mitt lugn och ro! Ni rubbar mitt husdjurs trygghet och sinnesro”!
Jag får fundera kring hur jag ska lösa det hela. Jag får tänka igenom vad jag behöver göra, för att skapa stillhet och trygghet både hos mig och mitt älskade Monster!

Låt mig poängtera att Monster alltid är skrivet med stor kärlek och värme…

Nåväl…
Ta hand om dig och de dina, därute i världskaoset och livsbruset, så gör jag mitt bästa från min lilla vrå av Vintergatan…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Bild och foto; Arthur)