Återpublicering: ”Jag är sjuk. Sjuk i själen. Det förstår inte du, för det syns inte”…

Jag är sjuk. Sjuk i själen.
Det förstår inte du, för det syns inte.
Det själsligt sjuka är inte synligt för ögats fokus.
Det bor inombords, bygger bo i mitt huvud och i mitt bröst. Det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det, livets trasigheter, det syns bara inte.
Ensam ensamhet. Ensam i flersamhet.

Frustrationen sprider sig under huden, som myror och termiter, och jag kan bara lägga mig ner, räkna sprickorna i taket och hoppas på förändring.
Andas. Räkna. Ett, två och tre…
Sova, vila, sömn och drömmar.
Jag hoppas, jag drömmer och jag önskar. Jag ber böner och önskar räddning.
Jag går sakta sönder, mals samman, till ett ingenting, är känslan. Smulas och finfördelas, till ett litet intet.
Det syns inte, men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det! Jag upplever det inombords och fysiskt. Det smärtar, det skaver, svider och det river.
Det stretar, drar och trycker. Trycker och pressar nedåt, nedåt, nedåt.
Det syns inte på utanpåverket, det är inte synligt, för ögats exakta fokus, så du förstår inte!
”Det som inte syns till det yttre, det finns således icke”!

Långt in i själens vrår och inre, tar det över min kropp, allt det som gör så jävla ont.
Det river, sliter, klöser och skaver. Mina skratt, mina ord och min leende mun, döljer sanningarna om själens söndervärkta urgröpningar och hindrar mina bepansrade känslor, skyddsplåtarna av sorg och meningslöshet, att visa sitt frånstötande yttre. Det är en sorg. Det är saknad. Det är ur-förtvivlans tårar. Det är meningslöshetens vardagliga steg.

Ibland dansar Elefanter på mitt bröst. De dansar vals, med tyngd och pondus. Hårt och brutalt. Ibland stannar hjärtat ett ögonblick, för att snabbt återuppta sina regelbundna slag och löper sedan amok i bröstets fästen. Rusar, skyndar,  stormar och slår hårt, hårt i bröstet.
Då och då, krymper alla rummen samman. De snörs ihop, till ett litet tomt trångt utrymme, och där kan jag inte andas längre. Ett nålsöga att ta sig igenom!
”Jag dör, jag dör, jag dör..! Ta dig samman”!
Men detta förstår inte du, ångestens fysiska uttryck, för det syns inte! Det finns där, allt det trasiga och söndriga, det existerar, jag känner det! Det syns bara inte!
Du, kan inte se det, med ögats exakta blickfång.

Jag är så trött… / Arthur

(Foto och bilder; Arthur)