Mitt lugn och ro, min trygghet och min sinnesro, är någon annans krig och oro… Mötte mina grälande grannar på gården häromdagen. De var ute på promenad…

Reflektioner och tankar, en dag i början av December…

Det är grått utanför mina fönster. Som en grå vägg. Kompakt.
November blev till December, häromdagen.
Det drar mot jul. Jag firar inte jul. Har inte gjort det på flera år. Julen kommer och går, som vilka andra dagar som helst i kalendern. Som mina födelsedagar, som aldrig uppmärksammas. Jag understryker; Det är mitt val! Det saknar betydelse för mig.

Plockade fram akvareller och målarböcker häromdagen. Det ligger orörda på mitt köksbord. Jag har en längtan och tänk om, jag skulle sätta mig ner och kladda runt lite. Jag är mindre bra på att måla, helt ärligt, men har alltid funnit lust och glädje i att måla. Det är meditativt. Spännande.
När jag var yngre målade jag mycket, mest akvarell, men också olja och akryl. Blandade hejvilt! Ett härligt kaos.
Jag har problem med lusten bara. Jag ifrågasätter nyttan av att vara kreativ. Till vilken nytta? Varför?
Akvareller och block får ligga kvar på köksbordet, för tänk om… Man kan aldrig så noga veta, när lusten helt plötsligt väljer att ta plats i kroppen och sinnet.

Mitt lugn och ro, min trygghet och min sinnesro, är någon annans krig och oro…

Mötte mina grälande grannar på gården häromdagen. De var ute på promenad. Tror jag i alla fall. Hunden i koppel och barnvagnen skjutande framför sig.
Det äldre barnet strosade framför dem, lekte lite med någonting på marken och verkade fylld av energi och glädje.
När man ser den unga familjen samlad och sansad, så är det svårt att tro att det är kaos och oordning när de vistas inom hemmets fyra väggar. Dock har det varit märkligt tyst och lugnt hos grannarna vägg i vägg, under en längre tid. Skönt för mig. Tryggare för mitt Monster, katten. Jag funderar över varför faktiskt. De grälar högt, ofta och mycket, därinne, vägg i vägg. Så pass ljudligt och ofta att det blir riktigt konstigt när det är lugnt och tyst hos dem. Tänker att någon har sagt någonting till dem. Kanske att någon av de andra grannarna har påpekat alla deras krigiska och aggressiva gräl? Kanske att någon har påpekat obehaget och olusten detta skapar hos alla oss andra som bor i huset?
Oavsett… Jag kan inte se på dem, när jag möter dem. Jag kan inte möta deras ögon och inte heller hälsa på dem. Jag blir så oerhört beklämd. Sorgsen. Ledsen.
Jag blir obekväm och besvärad.
Jag är fördomsfull och tänker att de endast håller ihop, för barnens skull. Det är aldrig av godo. Det brukar inte vara fruktbart.
Jag har tyvärr förutfattade meningar om dem, och tänker att det senaste barnet skaffade de endast för att rädda den trasiga och söndriga relationen. Jag vet ju inte. Jag tror och tänker…
Och mina fördomar växer till sig, när jag vet att han är andra generationens invandrare och hon en blond ung svenska. Det blir, mina ogrundade uppfattningar, ett kaos hos dem på grund av kulturella meningsskiljaktigheter och motsättningar. Men, ingen av dessa två är bättre eller värre än den andra när de grälar. Ingen av dessa två är mjukare eller hårdare i sina okänsliga, fula och brutala ord och smädelser, när de krigar med varandra. Hon är lika duktig, som han, på att finna okvädningsord att vråla och få ur sig. Det är obehagligt. Jag förstår inte…
Jag har oerhört svårt för arga och aggressiva människor. Jag tycker inte om ilska och raseri.
Just nu är det lugnt och tyst.
Just nu tycks det vara vapenvila. Tryggare för mig och lugnare för mitt Monster, katten… hon bajsar inte längre på mina vardagsrumsmattor, av oro och stress.
Vad jag gör vid nästa krigsutbrott, vet jag inte. Kanske att jag tar kontakt med hyresvärden? Kanske att jag knackar på hos dem och försöker förklara att hela huset, förmodligen hela kvarteret, hör dem och att de är obehagligt och olustigt att lyssna på dem… Är jag modig nog? Helt ärligt; Förmodligen inte!

Jag ska ta en kort joggingtur under dagen.
Tänker avnjuta ett varmt bad efter min motionsrunda och jag ska lyssna på mjuk skön musik, medan jag njuter av mitt bad.
Och, som alltid, tänker jag avnjuta min hemlagade sallad framför teven tillsammans med Monstret, min älskade följeslagare och huskatt, och bara vara människa och lite levande och njutbar…

Ta hand om dig, därute i vardagsbruset och livskaoset, så gör jag mitt bästa från min lilla vrå av världen… Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto och bilder: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s