Ibland ångrar jag att jag bjöd in till det svåra och djupa. Ibland får jag ångest, för att jag varit öppen och känslomässigt transparent…

Så här års, blir det aldrig riktigt ljust.
Om några dagar är vintersolståndet. Det vänder då och blir ljusare igen. Under tiden, fram tills dagarna blir ljusare, så får man göra det bästa av situationen och tända ljus och göra det mer ombonat i sina rum.
Jag är inte skapad för den här årstiden.
Mitt sinne och min kropp, är inte gjord för att stå ut i allt mörker.

Jag krigar på.
Det blir inte riktigt bra, oavsett vad jag företar mig. Jag mår inte bra. Inte alls! Uppgivenhet. Trötthet. En hel del frustration och ilska.
Läkaren på psykiatrin, som  jag mötte för en tid sedan, ifrågasatta om det inte skulle kunna vara så att jag helt enkelt ”håller på” för mycket; ”Du kanske måste vila mer! Vara i stillhet”!
Men jag motsatte mig det och sa att jag har provat även det, balansen mellan vila och att vara aktiv. Jag kan vila och återhämta mig. Jag kan vara i lugn och ro, men också vara effektiv och ta hand om min träning.
Jag vill tillägga att jag blivit undvikande och skriver inte så mycket om mitt mående och min psykiska ohälsa… Meningen med min blogg och mitt skrivande var och är att dela med mig av kampen, striderna och alla mina försök att hitta ett bättre mående, och syftet var aldrig att någon eller några skulle pissa på mina grubblerier och funderingar. Jag klarar inte av människors ilska och frustration. Jag är oerhört trött på att medmänniskor tror sig veta hur det är och vad jag bör göra. Enkelt, tycker en del, simsalabim, ”Du måste förändra din attityd och försöka att tänka annorlunda och positivt”… Jag orkar inte förklara och berätta, och jag orkar inte med att människor bergsäkert vet hur det är och känns.
De som blir mest stridande, är dessutom dem som inte läst bloggen och mina inlägg ordentligt, men som ändå retar upp sig över hur jag är, vad jag gör och hur jag gör det…
Mina block, min dator och min telefon, är fylld av terapeutiska och tankfulla funderingar, men väljer att inte bjuda in till dem…
Ibland ångrar jag att jag bjöd in till det svåra och djupa. Ibland får jag ångest, för att jag varit öppen och känslomässigt transparent…
Min tanke var att skapa förändring och ge stöd till dem som lever med psykisk ohälsa därute i vida världen, och att finna förståelse för att livet kan vara ganska schysst ändå…
Ge aldrig upp! Det är inget alternativ!
Kanske att jag lägger ner bloggen och mitt offentliga skrivande?
Trött bara. Meningen med allt? Uppgiven…

Tränade igår. Hemmaträning. Lite yoga och styrketräning. Första träningen på nästan en vecka. Tänkte först bege mig ut på en joggingtur, få frisk luft, men valde att stanna hemma och träna istället. Det var trögt. Ingen lust i träningen alls. Den senaste tiden har lusten och glädjen att röra på mig, uteblivit. Har ingen glädje längre. Jag brukar tycka att det är roligt och givande, men… det är inte särskilt roligt just nu. Men, det blev gjort!
All träningen som blir av, är bra träning, även om det bara blir en promenad i närområdet. I längden gör det gott. Det är bra för trötta själar…

Sover dåligt. Det är ovanligt.
Jag sover mycket och ofta, det brukar inte vara mitt problem, sömnen.
Eller, ja’, problemet brukar väl vara att jag sover för mycket och behöver pausa i tillvaron lite nu och då.
Behovet av sömn och vila lever kvar efter utmattningsdepressioner och traumatiska händelser i livet… Det blir kvar i kroppen, som ett oönskat minnesmärke.
Det är irriterande ibland, tröttheten och utmattningen, för det hackar upp dygnets alla timmar till smådelar och ibland blir det inte mycket gjort alls.
Jag har skrivit det förr, men att planera och distribuera min tid och mina dagar är viktigt, för att jag ska orka med mina åtaganden och göranden. Men ibland drar det iväg, allt som måste ordnas med, och det kommer alltid surt efteråt!
I alla fulla fall… Just nu sover jag oroligt och lite ”rörigt”. I natt blev det inte många timmars kontinuerlig sömn och vad det beror på vet jag inte… Kanske inre stress, för att det blev för mycket att göra veckan som gick, eller så är jag bara inne i en period av oro och rastlöshet. Allt som oftast är huvudet trött och slutkörd, emedan kroppen fortfarande går på högvarv och vill framåt. Det blir svårt att landa och komma ner i varv. Lite rastlöshet i kroppen, medan huvudet vill vila och behöver sova, om du förstår vad jag menar.

Ta hand om dig därute i vardagen och livskaoset, jag gör mitt bästa från mitt skrymsle i världen…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s