Betraktelser och funderingar, i ett härligt virrvarr, på julafton, i ett livskaos och ett förvirrat tänkande… Dagen före julafton, träffade jag psykologen.

Betraktelser och funderingar, i ett härligt virrvarr, på julafton, i ett livskaos och ett förvirrat tänkande…

Dagen före julafton, träffade jag psykologen.
Vi pratade om livet och döden. Vi samtalade om mina livsgrubblerier och om ensamhet.
Härliga samtalsämnen i glädjens och samhörighetens helg. Men dock…
Det bor tyngd i mina tankar. Det svåra och oförklarliga, gör mig sällskap i mina grubblerier.
”Kan du bara låta det vara så, utan att vilja förändra dig själv och kanske finna acceptans? Kan du vara mindre dömande av dig själv? Snällare!? – Sådan här är jag, och det är okej”!

Jag tog en långpromenad till Södermalm, tidigt på morgonen, där psykiatrins mottagning finns. Det tar nästan en timme. Det blir alltid en powerwalk. Friskt. Skönt. Musik i öronen. Och… Jag får vara ifred. Undviker kollektivtrafiken, oavsett världskaos och tillstånd i tillvaron.
Motion och kondition. Det är bra för mig!

Det är tur att jag trivs i ensamheten och tillsammans med mig själv, för julafton är viktig för så många och för människors gemenskap och tillhörighet. Det saknar betydelse för mig! Jag firar inte Jul. Det är okej!

På vägen hem, gick jag förbi Systembolaget på Folkungagatan som ligger på Södermalm i Stockholm. En lång kö, ringlade sig runt kvarteret. Tacksamhet infann sig hos mig; Tack för att jag är nykter och inte behöver stressa över spriten, pengarna och hur jag ska få alkoholen att räcka till över helgen! Ständigt jaga och leta och finna mer och mer och mer…
På juldagen har jag varit nykter i sju år. Var tog tiden vägen? Det känns fortfarande som igår, när jag för sista gången landade, trasig och förstörd, på Maria Beroendemottagning och avgiftning. Vidrigt. Vedervärdigt. Smutsigt och mängder med skam… Skammen finns fortfarande kvar…

Jag handlade lite mat, på vägen hem. Passade på under förmiddagen, innan klockan hunnit bli eftermiddag. Det är minst med kunder innan lunch.
Behövde grönsaker, lite frukt och mat till katten.
Tittade på människorna runt omkring mig. Stressade, lite irriterade, överfyllda kundvagnar och, redan på förmiddagen, långa köer till kassorna.
Personalen kontrollerade att kunderna höll avstånd och bjöd, för dem som önskade, på handsprit och våtservetter.
Det är en speciell och annorlunda tid vi lever i. Det är bara konstigt och förvirrande.
Jag har upplevt ett nytt fenomen i och med virus och Covid19: Äldre människors ”uppsökande verksamhet” för att få möjlighet att avreagera sig och få utlopp för ilska och frustration! Äldre människor, oftast arga äldre kvinnor, som dyker upp som gubben i lådan och skäller ut en, för att man inte håller avstånd vid fruktavdelningen, även om man med säkerhet vet att man inte besvärat någon och varit noga med att invänta sin tur och haft koll på avstånd och säkerhet. De dyker upp, plötsligt och överraskande, bakom ryggen på en, börjar skälla och gapa om avstånd, hänsynstagande och respekt och det man själv vet, med säkerhet, är att de inte var där när man började plocka med frukten och grönsakerna. Igår sa jag ifrån. Blev själv arg och sa till kvinnan, som var så vansinnigt arg, att hon fick besinna sig, ta det lugnt och att det fanns gott om utrymme både bakom henne och på båda hennes sidor! ”Du får vänta på din tur! Du behöver inte alls ha bråttom och stressa på oss andra! Håll avstånd själv”! Hon muttrade något och drog sig undan och väntade på sin tur.
Människor börjar bli trötta och arga. Somliga behöver få ur sig ilska och raseri och passar på när de handlar på Ica.
Själv blir jag bara trött! Lämna mig ifred!

Jag blir själv i jul. Inte ensam, men själv. Ja, och katten förstås. Jag firar inte jul, som sagt. Det blir mina vanliga invanda rutiner. Jag ska träna lite, ta någon långpromenad och vila. Äta lite nötter dock, men det blir inte mer än så… Ser på någon film och lite teve.
Det blir bra! Skönt! Behöver inte stressa och jag behöver bara ta hand om mig själv och katten. Lugn och ro, och bara jag…

Var rädd om dig, därute i julstöket och livsbruset, jag gör mitt bästa från min lilla vrå av Vintergatan / Arthur

I hela mitt liv har jag sökt och letat. Jag har läst, utforskat, studerat, provat på, förkovrat mig lite till och läst ännu mer; Vad är meningen med att just jag lever?

Tankesnurr och trassliga tanketrådar, en dag närmare jul…
Det är ingen ordning på mina grubblerier…

Meningen med livet.
Ständigt grubblande över meningen med livet.
Jag har så länge jag kan minnas funderat över min egen existens i världen och universum. Varför är jag? Vem blir jag, i allt det stora enorma, som inte har ett slut? Finns Gud? Varför lever vi? Eller, varför finns jag? Till vilken nytta? Vad har mitt liv för betydelse i Universum och Vintergatan?
När jag var barn ombads jag att sluta grubbla och fundera över det där stora frågorna.
När jag var liten och sökte svaren på livets alla frågor, hade de vuxna inga svar och bad mig, vänligt men bestämt, att inte grubbla över livets vara eller inte.
Det gick ju sådär. Effekten blir ungefär som att be ett barn, som fått sin veckopeng och befinner sig i en godisbutik, att bara se på allt gott och inte handla och äta allt det goda söta.

I hela mitt liv har jag sökt och letat. Jag har läst, utforskat, studerat, provat på, förkovrat mig lite till och läst ännu mer; Vad är meningen med att just jag lever?
Det finns inga, för mig, tillfredsställande svar! För mig har det aldrig funnits någonting som fått mig att känna; Ah’, där har jag svaret!
Ständigt frågande och ständigt främmande inför livets mysterier.
Och grubblerierna kring livet, sammanvävt med diagnoser, har blivit grogrund för depressioner och nedstämdhet.
Jag blev som barn ”varnad” för det, att djuplodade grubblerier och funderingar kring det stora livet, skulle ge för mycket tyngd och svårmod i livet. Och… summa summarum; De hade rätt!

Med diagnoser som ADD och ospecificerad bipolär sjukdom och stegrande känslighet, nedkokat tillsammans med mitt livskaos, hittade jag alkoholen och allt vad det innebar med undflyende och lättnad för vilsenheten och den märkliga känslan av utanförskap… Det gick fort att gå ner sig i missbrukarträsket!
Det går fort att landa på livets botten, när man väljer att självmedicinera med sprit och andra droger!
Det är ingen lösning! Idiotiskt! Men många är vi som dessvärre funnit lättnad i drogernas försvinnande och bedövande egenskaper…
Nu har jag dock varit drogfri och nykter i sju år! Grattis till mig!

Vad vill jag ha sagt?
Vad vill jag med mina tankar? Förmodligen vill jag bjuda in till förståelse för hur komplext livet är för några av oss!?
Kanske att jag vill och behöver försvara mig inför dem som tror att det vet hur det är och tror sig ha en bra lösning på just mina depressioner och mitt svårmod… Du vet de där meningarna och formuleringarna som jag beskrivit tidigare: ”Ryck upp dig! Tänk annorlunda! Fundera inte så mycket! Ta dig i kragen! Tänk positivt och uppskattande! Var glad för allt det du har i livet! Kanske att du ska ändra din attityd och kanske att du ska omvärdera din tillvaro? Jag tror att du vill må dåligt och att du njuter av det och att du har blivit så van vid ditt eländiga liv, att du inte ser klart och tydligt”…

Det är enkelt att stå utanför min tillvaro och vara dömande. Jag känner att det är så enkelt att vara objektiv och betraktade, för andra utomstående människor, utan att egentligen veta hur det är och hur det verkligen ser ut…
Oavsett det sistnämnda, så kan nog ingen egentligen begripa hur det är och vad som händer med en grubblande och filosoferande människa. Har du inte varit nära depressioner och självmordstankar, så får du dessvärre tiga…

Jag har blivit undvikande…
Jag är mer avvaktande och tigande…
Jag upplever mig missförstådd och är oerhört trött på människors ”hobbykunskaper” när det kommer till bot och bättring av psykiskohälsa.
Jag blir illamående av självhjälpsböcker och livscoacher, som ”vet och har kunskap” om att allt egentligen bara handlar om inställningen och attityden till livet och tillvaron.
Jag är väldigt trött på att människor tror sig veta hur det är att leva med kronisk psykisk sjukdom, när det egentligen inte har en jä*la susning om vad som pågår.

Jag brottas med psykisk ohälsa.
Jag lever i ett ständigt livsbrus av självnegationer, kampvilja, oro, rådlöshet, ”på’t bara” och uppgivenhet.
Det är ett virrvarr av plus och minus. Det är en ständig dragkamp mellan två ytterligheter. I ena änden befinner sig döden, maktlösheten och ”jag vill inte mer”. I den andra ändan finns livet, lusten, nyfikenheten och ”det här måste bara gå”!
Att ge upp är inte ett alternativ!
När livet befinner sig på mitten av dessa ytterkanter, när jag balanserar mellan dem, som på mitten av en gungbräda, befinner jag mig i mitt ”normalläge” av nedstämdhet och ”jä*lar anamma”. Det har blivit acceptans och uthärdligt. Det fungerar.
I journalanteckningarna återkommer diagnosen Dystymi. Kronisk depression. Det är okej numer, acceptans har infunnit sig och det är uthärdligt. Jag fungerar någorlunda och min omgivning ”står ut med mig”. Jag är ”på banan” och mer lättillgänglig.
Ibland faller jag ner i svåra och djupa depressioner. Det är skrämmande. Outhärdligt. Svårt och tungt. Jag skriver om det också. Ibland. Det skrämmer. Det är inte en festival direkt, att bjuda in till.
Det blir ensamhet av sådant. Ofta självvald ensamhet och självisolering.
Och ytterligare ett ”problem” som uppstått genom åren, är vetskapen om att just jag tillhör den lilla lilla kategorin av människor som inte svarar på medicinering! Det stör mig! Det hade varit en befrielse om jag på vägen genom livet och svårmodet, hade kunnat medicinera som ett stöd och en krycka för att finna balans och klarsynthet, när jag försöker att tillgodose mig alla kunskaper och försök att finna bot och bättring…
Jag strävar framåt. Jag vill och jag provar nya vägar att gå, ständigt!
Jag är envis och att ge upp, finns inte hos mig…

Jag är rädd
att skuggorna
på mina vita väggar
i mina rum
är allt
som är.
Jag är rädd
för att ensamheten
är allt
som är kvar.

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto och bild; Arthur)

Ibland ångrar jag att jag bjöd in till det svåra och djupa. Ibland får jag ångest, för att jag varit öppen och känslomässigt transparent…

Så här års, blir det aldrig riktigt ljust.
Om några dagar är vintersolståndet. Det vänder då och blir ljusare igen. Under tiden, fram tills dagarna blir ljusare, så får man göra det bästa av situationen och tända ljus och göra det mer ombonat i sina rum.
Jag är inte skapad för den här årstiden.
Mitt sinne och min kropp, är inte gjord för att stå ut i allt mörker.

Jag krigar på.
Det blir inte riktigt bra, oavsett vad jag företar mig. Jag mår inte bra. Inte alls! Uppgivenhet. Trötthet. En hel del frustration och ilska.
Läkaren på psykiatrin, som  jag mötte för en tid sedan, ifrågasatta om det inte skulle kunna vara så att jag helt enkelt ”håller på” för mycket; ”Du kanske måste vila mer! Vara i stillhet”!
Men jag motsatte mig det och sa att jag har provat även det, balansen mellan vila och att vara aktiv. Jag kan vila och återhämta mig. Jag kan vara i lugn och ro, men också vara effektiv och ta hand om min träning.
Jag vill tillägga att jag blivit undvikande och skriver inte så mycket om mitt mående och min psykiska ohälsa… Meningen med min blogg och mitt skrivande var och är att dela med mig av kampen, striderna och alla mina försök att hitta ett bättre mående, och syftet var aldrig att någon eller några skulle pissa på mina grubblerier och funderingar. Jag klarar inte av människors ilska och frustration. Jag är oerhört trött på att medmänniskor tror sig veta hur det är och vad jag bör göra. Enkelt, tycker en del, simsalabim, ”Du måste förändra din attityd och försöka att tänka annorlunda och positivt”… Jag orkar inte förklara och berätta, och jag orkar inte med att människor bergsäkert vet hur det är och känns.
De som blir mest stridande, är dessutom dem som inte läst bloggen och mina inlägg ordentligt, men som ändå retar upp sig över hur jag är, vad jag gör och hur jag gör det…
Mina block, min dator och min telefon, är fylld av terapeutiska och tankfulla funderingar, men väljer att inte bjuda in till dem…
Ibland ångrar jag att jag bjöd in till det svåra och djupa. Ibland får jag ångest, för att jag varit öppen och känslomässigt transparent…
Min tanke var att skapa förändring och ge stöd till dem som lever med psykisk ohälsa därute i vida världen, och att finna förståelse för att livet kan vara ganska schysst ändå…
Ge aldrig upp! Det är inget alternativ!
Kanske att jag lägger ner bloggen och mitt offentliga skrivande?
Trött bara. Meningen med allt? Uppgiven…

Tränade igår. Hemmaträning. Lite yoga och styrketräning. Första träningen på nästan en vecka. Tänkte först bege mig ut på en joggingtur, få frisk luft, men valde att stanna hemma och träna istället. Det var trögt. Ingen lust i träningen alls. Den senaste tiden har lusten och glädjen att röra på mig, uteblivit. Har ingen glädje längre. Jag brukar tycka att det är roligt och givande, men… det är inte särskilt roligt just nu. Men, det blev gjort!
All träningen som blir av, är bra träning, även om det bara blir en promenad i närområdet. I längden gör det gott. Det är bra för trötta själar…

Sover dåligt. Det är ovanligt.
Jag sover mycket och ofta, det brukar inte vara mitt problem, sömnen.
Eller, ja’, problemet brukar väl vara att jag sover för mycket och behöver pausa i tillvaron lite nu och då.
Behovet av sömn och vila lever kvar efter utmattningsdepressioner och traumatiska händelser i livet… Det blir kvar i kroppen, som ett oönskat minnesmärke.
Det är irriterande ibland, tröttheten och utmattningen, för det hackar upp dygnets alla timmar till smådelar och ibland blir det inte mycket gjort alls.
Jag har skrivit det förr, men att planera och distribuera min tid och mina dagar är viktigt, för att jag ska orka med mina åtaganden och göranden. Men ibland drar det iväg, allt som måste ordnas med, och det kommer alltid surt efteråt!
I alla fulla fall… Just nu sover jag oroligt och lite ”rörigt”. I natt blev det inte många timmars kontinuerlig sömn och vad det beror på vet jag inte… Kanske inre stress, för att det blev för mycket att göra veckan som gick, eller så är jag bara inne i en period av oro och rastlöshet. Allt som oftast är huvudet trött och slutkörd, emedan kroppen fortfarande går på högvarv och vill framåt. Det blir svårt att landa och komma ner i varv. Lite rastlöshet i kroppen, medan huvudet vill vila och behöver sova, om du förstår vad jag menar.

Ta hand om dig därute i vardagen och livskaoset, jag gör mitt bästa från mitt skrymsle i världen…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bild; Arthur)