Det känns obekvämt att vistas i den här kroppen, som om huden är för liten och mitt själsliga jag inte får plats! Jag har vuxit ur mig själv!

Besvärande tanketrådar och röriga snurriga grubblerier, en förmiddag i januari, när minusgraderna slagit sina klor i vardagen.
Ett mischmasch och en oordnad blandning av textrader och ord…

I över fem år har jag levt med kronisk depression.
Jag har pratat mycket, skrivit ännu mer, om det med min psykolog. Vi har diskuterat vad det gör med hjärnan och vad som händer med minnet och hjärnans synapser. Faktum är att det påverkar hjärnan och efter en tid upplever man sig själv som ”trögtänkt” och långsam. Frågan är; vem har bråttom?
Jag; det är oroande… Jag upplever mig själv som dum i huvudet!

Min själ går in i en lågkonjunktur.
Punktering på själen.
Den är en känsla! Nödvändigtvis inte en riktighet.
Man behöver inte åka med i känslostormarna. Man behöver inte alls åka med i känslobrusets bergochdalbana, bli kidnappad av dem. Bergtagen.
Eller… man kan åka med, betrakta dem, notera dem, uppmärksamma dem, men nödvändigtvis inte ta dem till sig som en absolut verklighet. ”Det här är ju inte jag”!
Känslorna är inte alltid en sanning. Det känslorna uttrycker och berättar, behöver man inte alltid lyssna till.
Lättare sagt än gjort, jag vet, men det man förnimmer och känner, behöver nödvändigtvis inte vara en del av det sanna jaget. Känslan föds väl ur tanken?
Jag vet vem jag är, egentligen, och vem jag vill vara, men tungsinnet och sorgligheterna färgar av sig och kladdar ner hela tillvaron och min person med frustration och maktlöshet.

Ibland känner jag att jag inte vet var jag ska ta vägen. Rastlöshet och nervositet. Rädslor och oro.
Det känns obekvämt att vistas i den här kroppen, som om huden är för liten och mitt själsliga jag inte får plats!
Jag har vuxit ur mig själv!
Min själ och mina tankar känns som explosiv mark, minor och sprängladdningar, som när som helst, vid minsta felberöring, detonerar och lämnar det sunda förnuftet i en undangömd vrå, när depressionsmonstret tar över och slukar förstånd och intellekt.
Det känns som om man är en ansamling av explosiva ämnen, färdig att brisera!
Det krossar och smular sönder livets rimligheter och sunda klara tankeförmåga.
Med kaoset och känslostormarna, kommer bergochdalbanan av känsloyttringar och tvära kast mellan skratt, gråt och fullständig ilska! Upp och ner. Fram och tillbaka. Runt och runt! Fullständigt ohejdat ologiskt! Jag vet aldrig var de tar vägen, känslorna. Fullkomligt oberäkneliga! Den märkliga känslan när ett härligt hjärtligt skratt, plötsligt tippar över och blir till hejdlös djuplodad gråt… Känslan föds väl ur tanken? Eller… är det tvärtom?

Röriga nätter. Sover dåligt. Sover rastlöst och oroligt.
Det är konstigt för mig, som alltid har sovit bra! Eller, rättare sagt, för mycket!
Oroande. Irriterande.

Det kliar på något märkligt sätt i kroppen.
Det river runt i huvudet. Klöser sig inåt och gräver runt i hela mitt inre universum.
Det krävs yttre distraktioner! En promenad, en vän att prata med, ibland träna och försöka skingra det destruktiva grubblerierna. Få frisk luft och nytt syre. Att göra ändå, oavsett hur det känns…
Ibland måste man be om hjälp och räddning, från dem man försöker att hålla ifrån sig! De ”professionella” och ”fackmässiga”. De inom psykiatrin… De som tror att det vet, för att de är belästa, bokligt bildade och har uppritade riktlinjer för hur depression och nedstämdhet ser ut. De har sällan egen erfarenhet, men de vet, för de har, gudbevars, läst och skaffat sig litterära kunskaper. Den egentliga nedstämdheten de känner till, är när fakturan kommer i brevlådan för studielånen de dragit på sig genom åren. Människors olikheter, individuella uttryck och personliga egenskaper, glöms bort, då de professionella anser att psykiatrins riktlinjer och expert regler, är det som gäller och är allrådande.

Oron blir till oorganiserade tankar och jag sitter som på nålar och vill finna svar och lösningar på min gnagande nedstämdhet. Varför kan inte jag finna hjälp och räddning? Varför finns det inte en tydlig väg att gå, för att komma ur det här tillståndet?
Trött. Hjärntrött.
Ibland… vill jag inte mer! Orkar inte! Vill inte! Och ändå… En dag till, ytterligare en och så en dag till!
Att ge upp och ge efter, är inget alternativ!
Jag måste våga sätta ord på det, känslorna och svårmodet, för att punkterna allvaret och släppa ut rädslorna och tyngden i det jag känner och upplever.
Om jag berättar, skriver och förklarar, så har en viss avdramatisering skett. Det är bland annat därför olika former av samtal och samtalsterapi är viktigt! Det måste ut och bort. Det måste dryftas och man måste våga sätta ord på det: ”Jag är inte okej! Hjälp mig! Hur går vi vidare”?

Ibland känner jag mig tom. Ändlöst tom. Som att befinna sig på mitten av en jättelik idrottsanläggning, utan publik, där vrålen på hjälp och räddning inte skapar det eko man kan förvänta sig, i enorma idrottsarenor. Som att vråla in i en vägg av betong! Ingen hör och ljudet når ingenstans och inte till någon! Som att vråla i en kudde, där ljudet inte når ut och bortom rummets fyra väggar.

Ibland orkar jag inte med mina tilltänkta åtaganden! Märkligt nog gör jag dem ändå, mina rutiner och göranden, för annars går jag under! Jag måste ha en förankring i livet och tillvaron, för annars är det ju ingen idé längre!
Livet är för stort för mig! Eller… om jag är för liten för den här världen? Tillvaron skrämmer mig! Världskaoset är skrämmande!
Ibland kliver jag in i perioder när jag inte kan hantera livet alls, när jag inte orkar och inte vill. Det får vara okej och gott nog i alla fall. Om jag bara får maten lagad och kattlådan tömd, så får det vara gott nog under en dag! Inte kritisera mig själv. Inte vara nedlåtande.
Jag duger ändå!

Jag säger inget om det, hur jag mår, till mina få vänner. Jag orkar inte med välviljan de serverar! Alla dessa förslag, alla positiva och stärkande ord och livs citat.
Ibland hade det varit skönt med tyst sällskap. Eller bara att få umgås, utan samtal om acceptans, livet, mående och förljugenhet. Att umgås på mina villkor. Jag berättar när jag vill…
Jag ljuger för psykologen. Till min läkare säger jag att det är bra, läget är under kontroll! Ljuger. Eller, en vit liten lögn. Jag är rädd att de, psykologen och läkaren, påtvingar mig sådant jag själv inte vill.
Tänker att: Om jag skärper till mig, inte besvärar någon, ljuger ihop ett välmående och ändrar min attityd och mitt sätt att tänka, så blir inte livet så stort och övermäktigt!
Jag ”låtsas som om”… Det fungerar inte. Det fungerar inte för mig!
Jag anstränger mig till det yttersta och tänker ständigt; att ge upp är inget alternativ för mig, för tänk om i morgon är dagen då det vänder. Tänk om i morgon är dagen…

Ta hand om dig därute i vida världen och samhällsdjungeln, jag gör alltid mitt bästa från min vrå av Universum…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur. Bilder ur vardagen.)

Jag tänkte; jag gör samma sak! Jag håller mig till bra, roliga och humoristiska inlägg och håller mig borta från passiv aggressivitet!

Jag grubblar och funderar.
Tankesnurr och trassliga tanketrådar… Välkommen!

En nyvunnen vän berättade för mig att hon, på Facebook och på sina andra sociala medier, bestämde sig för att endast bjuda på positiva inlägg och utlägg, och därtill en hel del humor och lustigheter. Hon undviker, även om det riktigt kliar i fingrarna och huvudet, att posta sådant som rör politik, konflikter, upprörande artiklar, deprimerande blogginlägg eller åsikter om politiker, för i och med detta undviker hon att bli attackerad för sina åsikters skull.
Undvikande kanske? Fegt? Vill inte ta ställning… Balansera sig fram och ducka för andras ilska? Konflikträdd?
I alla fulla fall…
Jag tänkte; jag gör samma sak! Jag håller mig till bra, roliga och humoristiska inlägg och håller mig borta från passiv aggressivitet!
Men… somliga blogginlägg lägger jag upp i mitt Facebookflöde och även en del åsikter rörande politik och politiker, men jag tar bort dem efter en tid. Jag vill ha roliga och positiva inlägg, numer! De som vill läsa mina blogginlägg finner dem ändå och mina politiska åsikter kan jag ventilera med goda vänner och bekanta, över en god bit mat eller en kopp java. Det påverkar ingen och inget i det stora hela, inte egentligen, mina ståndpunkter i olika spörsmål. Jag kan ändå inte påverka på något eller någon på något sätt. Ingen av vikt, lyssnar ju ändå…
Det jag kan konstatera är att jag skulle ha blivit en hyfsad politiker, om jag varit yngre och haft mer fokus och skärpa, men att min ”åsiktsmaskin” gott kan gå på tomgång! Alla behöver inte veta och ta del av alla mina åsikter och mina grubblerier! Dessutom undviker jag Herr och Fru lesserwisser och besserwisser, som alltid vill poängtera fel och brister och berätta att de minsann har rätt och att jag är fullständigt ute och cyklar! Jag orkar inte riktigt med diskussioner och argumentationer kring till exempel psykisk ohälsa och depressioner. Andra tror alltid att det vet bättre och kan mer!
Så, för att göra en kort historia lång, så bestämde jag mig för att hålla min psykiska ohälsa, mina politiska åsikter och mina tankar och åsikter om puckon och dumskallar, för mig själv och endast bjuda på det som omöjligt kan störa någon och ge upphov till andras passiva aggressivitet och rena påhopp! Roliga, underhållande och neutrala inlägg och utlägg får det bli på Facebook och mina övriga tankar, funderingar och snurriga grubblerier, hamnar på andra ställen, där de som vill läsa dem, finner dem! Ja, bloggen!

Från det ena till det andra…
Jag lägger skulden på mig själv, för att jag inte lyckas med att ta mig ur min nedstämdhet. Jag känner att jag, eftersom jag inte riktigt kan vända de negativa tankesnurret till det positiva och för att jag har svårigheter att se det vackra och fina i livet, bär skulden till min egen nedstämdhet.
Jag har fel attityd. Jag tänker på fel sätt. Jag förmår mig inte att vara öppen, positiv och tacksam för livet och för att jag fortfarande är vid liv, efter allt jag genomlevt.
Det sistnämnda är inte mina ord!
Jag har bara taskig inställning till livet och tillvaron och därför har jag kört fast och är fullständigt uppslukad av mig själv, mina negationer och pessimistiska tankar.
Min skuld! Mitt fel!
Jag är själv orsaken till hur jag mår och hur jag har det! ”Ändra attityd och kom igen! Skärp dig”!
Det som stör mig allra mest, är att jag inte kan medicineras! Jag är fullständigt resistent för medicinering. Det hade varit bra för mig, det är bra för alla oss som lever med kronisk depression och nedstämdhet, att kunna vara behjälplig av mediciner som en krycka och ett stöd mot ett bättre och stadigare mående.
Jag kan företa mig i stort sett vad som helst, för att trassla mig ur min nedstämdhet och mitt svårmod, men det tycks vara omöjligt att hitta en bra lösning.
Ibland är jag fullständigt uppgiven och maktlös, emedan andra gånger vaknar min envishet och mitt jävlar anamma till liv och jag känner att det måste finnas ett svar och ett bra tillvägagångssätt för att åtminstone känna lite mer livslust.

// Mellan ensamhetens väggar,
i den tryckande tystnaden,
där förvirringen och osäkerheten,
slickar min hud,
slutar jag att andas,
kryper samman och tystnar.
Jag ger inte upp!
Det är inget alternativ… //

Jag är osäker på när nedstämdhet blir till depression, men förmodligen är jag i något märkligt mellanläge.
Nå väl…

Ta hand om dig därute i världskaoset och livsbruset, så jag gör mitt bästa från min lilla vrå i universum… Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto och bilder ”ur vardagen”: Arthur)

Fri prosalyrik… ”Vi markerade varandra”…

Foto: Arthur

Vi markerade varandra, med smekningar över handryggen.
Lekte kurragömmalekar, i smyg, med fingrarna. Trasslade in oss…
Du och jag.

I mina drömmar,
letar mina frusna fingrar,
efter dig.
Hjärtat landar i ensamheten.
I det som är min nattliga vandring,
söker min frostklara andedräkt,
dina lungor
att fylla med kristallklar luft.

Somliga sår och sorgligheter, går aldrig över.
Det finns för alltid inristade och inkarvade i själen, som runor och hårda etsningar. Hårt präglade i själen. Alltid där, redo att synliggöras. Blottläggas.
Ibland, gör det sig påmint och lägger sig ovanpå allting annat, under dagen som kommer. Som ett sorgtyngt lock!
Det sätter tonen för mående, livet och alla tillhörande känslor. Det river och ligger an, mot själen, och kroppens alla inneboende känslor.
Naken. Sårbar. Ensam.
Sorglig och själsligen uttömd, blir känslan för de kommande timmarna.
Ett hastigt besök i mina drömmar och under natten.
Du…

Frågorna om varför, tränger sig inåt, mot mitten av livet, där ingen tydlighet finns…
Jag är vilsen!

~Arthur~