Förvirrade och osammanhängande anteckningar och grubblerier, i ett sammelsurium av ord och meningar…

Förvirrade och osammanhängande anteckningar och grubblerier, i ett sammelsurium av ord och meningar…

I mina journalanteckningar står det bland annat; ”Autismspektrumtillstånd”, ADD och Dystymi.

Orolig. Fysiskt, ibland, illamående. Det är stress. Mental stress. Min kroppsliga värk, är psykosomatisk.
Detta återfinns inte att läsa i mina journalanteckningar.

Jag är väldigt rutinbunden och planerande, och jag kan bli irriterad när mina planer och mina rutiner går om intet!
Jag planerar det mesta i tillvaron. Jag trivs med det. Det är helt okej med mig. Jag tror att jag funnit acceptans i det? Som psykologen brukar säga; ”gör det så mycket, om du är inrutad och planerande? Kan du se det som en charmig detalj i din personlighet”?
Jag är i stort behov av ordning och reda, och kring det har det blivit en del tvångsbeteenden! Blir saker och ting inte som jag har tänkt, som jag vill ha det och har behov av, så kan jag bli oerhört nedslagen.​
Ett bra exempel på det här märkligheterna, är tvättstugan! Jag vill, enligt mina planer, tvätta min tvätt klockan 07.00 på tisdagar! Det ingår i min plan för veckan! Det är en del av min vardagsrutin! Om det inte blir som jag har tänkt och planerat, om jag måste tvätta på torsdagen istället, så faller resten av veckan i bitar och ingeting blir som jag har funderat ut det! Idiotiskt, jag vet! Ingen dör och ingen kommer till skada och det går utmärkt att tvätta en annan dag, men känslan är inte med på bussen och intellektet stänger ner och känslobruset tar över! Galet! Urdumt! Jag har intellektet, mitt sunda förnuft, men det kopplar inte upp med hjärtat!
Jag är fullständigt medveten och har insikterna, jag förstår… Men känslorna är inte alltid med!

Även om min mina få vänner och bekanta tror och tänker, även jag ibland, att det bara är att förbise känslorna och grubblerierna och använda sig av intellektet, så fungerar det inte så enkelt. Jag är lite fast i mitt sätt att känna och styrs väldigt mycket utifrån mitt känsloliv. Dock gör jag ibland som andra vill och tycker, och det blir sällan bra för mig!
Jag vet, som sagt, med mitt intellekt, att det är helt i sin ordning och helt okej med förändring, men känslomässigt fungerar det inte alltid för mig! Jag kan kriga på för att intellektualisera och för att få det begripligt, men det får inte fäste hos mig. ”Rörposten” mellan hjärnan och hjärtat fungerar inte så bra! Det går inte att stänga av, att bara ”skita i det”, för det är mer komplicerat än så.
Förnuft och intellekt, samarbetar inte med mina känslor och tankar. Sen kan mina medkamrater prata sig blå om att det ”bara” är att lära sig att tänka på ett nytt sätt, se på det bra och fina sakerna i livet och ta vara på dagen och tänka positivt, men jag fungerar inte så…

Jag blir trött och slutkörd! Hjärntrött!
Jag behöver en raksträcka, utan överraskningar och utan större förnyelser. Jag vill till exempel själv kunna avgöra om och när det känns bra och bekvämt för mig, att bjuda in nya människor i mitt liv, skapa nya vardagsrutiner och dessutom lära känna nya personer. Det ställer till det, när läkare inom vården väljer att byta arbetsgivare, eller när socialpsykiatri tilldelar mig nya utredare och assistenter. Jag blir obekväm och orolig, när jag måste upprätta nya kontakter och nya relationer. Det har blivit ”värre”, besvärligare, med åren. Jag var bättre på att bara ”köra på” när jag var yngre, ”att bara göra ändå”, vilket förmodligen resulterade i utmattning och depressioner. Det skulle kunna vara en förklaring..? Jag ville ju åka med i samhällsstrukturerna och vara framgångsrik och njuta av karriär och mina framgångar och jag ångade på, klev utanför min comfortzone hela tiden, det förväntades av mig, och kanske var det mindre bra? För mig?
Jag vet att världen och samhället inte fungerar på det sätt som jag önskar! Samhällsstrukturerna tar inte hänsyn till mina svårigheter, min problematik och mina diagnoser! Jag vet det! Jag vill bara att de ska finnas förståelse för att mitt liv är lite mer komplicerat och komplext, än vad andra människors liv kanske är!
Det stör mig att andra tror sig veta hur jag bör göra för att få ordning på tillvaron och vad jag ska ”prova på” för att nå ett stadigare och sundare mående.
Och ja, jag tar illa vid mig och känner att de inte riktigt vet hur det är och vad det är jag vill berätta och beskriva.
Det här är jag! Jag hör vad ni säger och vad ni tycker att jag bör göra! Jag ser er, och tro mig när jag skriver; Jag lyssnar och jag har provat mig fram med det mesta! Jag tycker att jag har ett öppet sinnelag och att jag är mottaglig för idéer och förslag och jag provar… Jag är bara oerhört trött! Jag vet att ni inte vet vad ni pratar om! Inte egentligen!

Jag har vant mig vid tanken att jag kanske inte finner någon, en ny kärlek, att dela tillvaron och vardagen tillsammans med.
Det gör inget längre. Det är helt okej! Jag behöver inte en annan människa för att bekräfta mig själv. Jag vet att jag inte behöver en annan människas styrka och försäkran om att jag duger. Det får lov att vara gott nog ändå. Jag fungerar i alla fall.
Jag har vant mig vid ensamheten och jag har vant mig vid mitt eget sällskap.
Jag trivs ganska bra… med mig själv, trots allt!
Jag upplever att jag och livet blivit alldeles för komplicerat, för en tvåsamhet. Jag orkar inte riktigt dela tillvaron med en annan människa. Jag orkar inte involvera en ny person i min knepiga vardag.
Jag känner att det blir svårt för någon att komma in, anpassa sig och leva tillsammans med mig, när det ständigt kretsar orosmoln kring mental hälsa, återkommande depressioner och psykiskt mående.
Det mesta styrs upp kring min planering och vad jag kan tänkas mäkta med.
Att leva med konstiga och märkliga funderingar, tvångstankar och psykisk ohälsa har ett pris. Det kostar på. Jag betalar med ensamhet och avskildhet. Jag förstår, helt fullt, att mina medmänniskor inte orkar med och inte står ut… Det finns acceptans i det, trots allt, hos mig! Eller… Jag försöker att implementera det, i mitt liv och min tillvaro. Jag vill att det ska fungera ändå!
Min pappas röst, hör jag plötsligt för mitt inre; ”Din vilja växer i skogen”!

Jag har inget hemmahörande längre. Inte bland mina äldre vänner och inte heller bland tidigare missbrukare eller hos dem med psykisk ohälsa. Jag är malplacerad och faller mellan samhällsstrukturerna och mellan människor… Jag är förvirrad och vilsen.
Nytillkomna bekanta och vänner, de är få, upplever mig som ”besvärlig”, oresonlig och inte mottaglig för positivet och ett öppet sinnelag.
Min psykiska ohälsa, enligt mig själv, skapar ensamhet och utanförskap. Mitt fel? Min skuld? Väljer jag?
Vem är jag? Hur blev jag och mitt liv till det här? Varför?

/ Något av det svåraste i livet,
är att finna någon att älska…
Det allra svåraste,
tycks dock vara,
att finna någon
som är villig att älska en,
villkorslöst,
tillbaka… /

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s