I mitt värsta missbruk förlorade jag allt jag ägde och hade. Varje liten pinal, varje liten pryl, alla kläder och vackra saker försvann…

Ett virrvarr av funderingar och grubblerier, en tisdag i december…

Trött. Sover dåligt.
Egentligen skulle jag ha träffat psykologen häromdagen. Jag avbokade det.
Vi ses varannan fredag klockan nio. Jag var så värkande trött på morgonen, att kroppen vägrade lyda mig. Han hade full förståelse för det, Psykologen. Jag avbokar aldrig mina bokade tider tillsammans med Herr Psykologen, men det gick inte! Så fick det bli! Avbokning!
Jag fick ångest efteråt. Dumt… Jag vet ju att det är bra för mig, våra konstruktiva samtal, därav ångest! Ångrade mig förstås!

Jag har klivit in i en period av mycket mardrömmar och oro. Jag vill veta varför. Jag vill gärna ha en förklaring till varför somligt är som det är och varför jag och mitt sinne reagerar som jag gör. Varför är det så oroligt just nu? Vad är orsak och verkan? Jag har inte något bra svar. Försöker att låta det vara bara… Dock har jag blivit lite orolig, när jag ska gå och lägga mig. Använder mig av Mindfullness. Använder mig av affirmationer.
”Jag befinner mig i lugn och ro. Jag är trygg och i säkerhet”. Motar bort oro och ängslan. Försöker att använda mig att tankarnas kraft och styrka…

Jag försöker att samla ihop mig själv.
Jag grubblar för mycket. Jag tänker för mycket. Snurrar in mig i olika tankebanor. Det blir väldigt rörigt!
Jag blir hjärntrött och utmattad. Jag hänger faktiskt inte med, i mitt eget tankebrus.
Jag mediterar för att stilla surret. Försöker att finna lugn och ro. Det går sådär. Promenaderna under mina ensamma dagar, lugnar huvudets tankerace och det är bra.
Det blir många promenader. Många, långa, promenader.

Samlar inte på prylar och saker längre.
Gör mig av med det jag inte behöver eller inte använder!
I kvarterets återvinningsrum, ute vid parkeringen, finns hyllor och plats för det som andra inte längre behöver, men som någon annan kan tänkas kunna nyttja. ”Någons skräp, är en annan människas skatt och glädje”! Jag har lagt en hel del onödiga prylar därute. Någon annan kan tänkas behöva dem!
Jag har det jag behöver, varken mer eller mindre, och samlar inte på mig mängder med grejer längre.
Tänker på en gammal god vän, som är i min ålder, och som sparat på allt! Det finns anteckningsblock kvar sedan lågstadiet. Varför, frågar jag mig? Det blir mycket saker och prylar. Det blir mycket sparad skit! Högar av bråte, fyllda flyttkartonger och drivor av rent skräp och skenbara minnen och hågkomster. Varför?
Jag ser fram emot dagen då teveprogrammet ”Hoarders”, eller ”Extrema Samlare”, sänds från nämnda väns hem! Det blir en del att skotta igenom! Spännande!
Själv har jag gamla semesterbilder kvar, från resor tillsammans med min numera döda man. De är över femton år gamla foton.
Grubblar över nödvändigheten att ha dem kvar? Tittar aldrig på dem. Bläddrar aldrig igenom fotografierna och minnena. Tar mig aldrig tid och dessutom… det bor sorg, ogråtna tårar och avgrundsvrål av förtvivlan, i de bilderna och minnena.
De får ligga kvar lite till, i sin papplåda, i byrålådan. Det är lite som att öppna Pandoras ask. Frågar mig; Hur viktigt är det!?
Prylar och saker och grejer, är inte viktigt längre.
I mitt värsta missbruk förlorade jag allt jag ägde och hade. Varje liten pinal, varje liten pryl, alla kläder och vackra saker försvann, och det som blev kvar av ett tidigare välfyllt vackert hem, var en bunt fotografier från en svunnen tid. De ligger i en papplåda, i byrån, som ett krävande komihåg.
Behöver jag den påminnelsen? Behöver jag ha dem kvar? Verkligen? De ligger kvar i sin låda av papper och känns mest som ett aggressivt och brandgult utropstecken, varje gång jag ser lådan… ”Här är vi! Sorgerna, de obesvarade frågorna och ren jävla ångest! Ta en titt, vet ja’! Grotta ner dig lite! Välkommen”!
De hamnar i varje fall inte i återvinningsrummet vid parkeringen.
Det är ingen annan människas skatt och glädje.
Det är en människas sorg, tårar och ensamhet…

// Dessa ändlösa, sömnlösa, ensamma nätter…
Min sorg har andra färger, nyanser, än din…
Min inneboende svärta, har en helt annan densitet och oigenomtränglighet, än vad din har…
Min resonans, mitt hjärtas röst och eko, avklingar, avstannar och ebbar ut…
Ljudlösheten, hudlösheten, sårbarheten och jag… Minns mig…

Mina ögon finner inte dina, längre.
Mina ögons bruna skiftningar, har förlorat glansen, i avsaknaden av dina klara blå.
Du försvinner i mina ögon. Jag drunknade i dina… //

Det har snöat. Rikligt.
Grenarna på björken utanför mitt fönster, är tyngda av nattens snöfall. Himlen är ljust blå, mellan molntussar av grått.
Jag har mått bättre. Grubblar över det människor säger, tycker och tänker. Funderar över min del i olika skeenden och händelser.
”Att tala är silver, men att tiga är guld”!
Döljer det jag känner och upplever. Försöker att hänga med i livet och vardagen. Ljuger mig fram.
– Hur mår du? Hur har du det?
– Tack! Det är okej! Jag är helt okej…
Lögn och förbannad lögn. Jag orkar inte gå in i fler diskussioner och argumentationer…
Att tala är silver…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur)

2 tankar på “I mitt värsta missbruk förlorade jag allt jag ägde och hade. Varje liten pinal, varje liten pryl, alla kläder och vackra saker försvann…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s