Fri prosalyrik… ”Vi markerade varandra”…

Foto: Arthur

Vi markerade varandra, med smekningar över handryggen.
Lekte kurragömmalekar, i smyg, med fingrarna. Trasslade in oss…
Du och jag.

I mina drömmar,
letar mina frusna fingrar,
efter dig.
Hjärtat landar i ensamheten.
I det som är min nattliga vandring,
söker min frostklara andedräkt,
dina lungor
att fylla med kristallklar luft.

Somliga sår och sorgligheter, går aldrig över.
Det finns för alltid inristade och inkarvade i själen, som runor och hårda etsningar. Hårt präglade i själen. Alltid där, redo att synliggöras. Blottläggas.
Ibland, gör det sig påmint och lägger sig ovanpå allting annat, under dagen som kommer. Som ett sorgtyngt lock!
Det sätter tonen för mående, livet och alla tillhörande känslor. Det river och ligger an, mot själen, och kroppens alla inneboende känslor.
Naken. Sårbar. Ensam.
Sorglig och själsligen uttömd, blir känslan för de kommande timmarna.
Ett hastigt besök i mina drömmar och under natten.
Du…

Frågorna om varför, tränger sig inåt, mot mitten av livet, där ingen tydlighet finns…
Jag är vilsen!

~Arthur~

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s