Jag tänkte; jag gör samma sak! Jag håller mig till bra, roliga och humoristiska inlägg och håller mig borta från passiv aggressivitet!

Jag grubblar och funderar.
Tankesnurr och trassliga tanketrådar… Välkommen!

En nyvunnen vän berättade för mig att hon, på Facebook och på sina andra sociala medier, bestämde sig för att endast bjuda på positiva inlägg och utlägg, och därtill en hel del humor och lustigheter. Hon undviker, även om det riktigt kliar i fingrarna och huvudet, att posta sådant som rör politik, konflikter, upprörande artiklar, deprimerande blogginlägg eller åsikter om politiker, för i och med detta undviker hon att bli attackerad för sina åsikters skull.
Undvikande kanske? Fegt? Vill inte ta ställning… Balansera sig fram och ducka för andras ilska? Konflikträdd?
I alla fulla fall…
Jag tänkte; jag gör samma sak! Jag håller mig till bra, roliga och humoristiska inlägg och håller mig borta från passiv aggressivitet!
Men… somliga blogginlägg lägger jag upp i mitt Facebookflöde och även en del åsikter rörande politik och politiker, men jag tar bort dem efter en tid. Jag vill ha roliga och positiva inlägg, numer! De som vill läsa mina blogginlägg finner dem ändå och mina politiska åsikter kan jag ventilera med goda vänner och bekanta, över en god bit mat eller en kopp java. Det påverkar ingen och inget i det stora hela, inte egentligen, mina ståndpunkter i olika spörsmål. Jag kan ändå inte påverka på något eller någon på något sätt. Ingen av vikt, lyssnar ju ändå…
Det jag kan konstatera är att jag skulle ha blivit en hyfsad politiker, om jag varit yngre och haft mer fokus och skärpa, men att min ”åsiktsmaskin” gott kan gå på tomgång! Alla behöver inte veta och ta del av alla mina åsikter och mina grubblerier! Dessutom undviker jag Herr och Fru lesserwisser och besserwisser, som alltid vill poängtera fel och brister och berätta att de minsann har rätt och att jag är fullständigt ute och cyklar! Jag orkar inte riktigt med diskussioner och argumentationer kring till exempel psykisk ohälsa och depressioner. Andra tror alltid att det vet bättre och kan mer!
Så, för att göra en kort historia lång, så bestämde jag mig för att hålla min psykiska ohälsa, mina politiska åsikter och mina tankar och åsikter om puckon och dumskallar, för mig själv och endast bjuda på det som omöjligt kan störa någon och ge upphov till andras passiva aggressivitet och rena påhopp! Roliga, underhållande och neutrala inlägg och utlägg får det bli på Facebook och mina övriga tankar, funderingar och snurriga grubblerier, hamnar på andra ställen, där de som vill läsa dem, finner dem! Ja, bloggen!

Från det ena till det andra…
Jag lägger skulden på mig själv, för att jag inte lyckas med att ta mig ur min nedstämdhet. Jag känner att jag, eftersom jag inte riktigt kan vända de negativa tankesnurret till det positiva och för att jag har svårigheter att se det vackra och fina i livet, bär skulden till min egen nedstämdhet.
Jag har fel attityd. Jag tänker på fel sätt. Jag förmår mig inte att vara öppen, positiv och tacksam för livet och för att jag fortfarande är vid liv, efter allt jag genomlevt.
Det sistnämnda är inte mina ord!
Jag har bara taskig inställning till livet och tillvaron och därför har jag kört fast och är fullständigt uppslukad av mig själv, mina negationer och pessimistiska tankar.
Min skuld! Mitt fel!
Jag är själv orsaken till hur jag mår och hur jag har det! ”Ändra attityd och kom igen! Skärp dig”!
Det som stör mig allra mest, är att jag inte kan medicineras! Jag är fullständigt resistent för medicinering. Det hade varit bra för mig, det är bra för alla oss som lever med kronisk depression och nedstämdhet, att kunna vara behjälplig av mediciner som en krycka och ett stöd mot ett bättre och stadigare mående.
Jag kan företa mig i stort sett vad som helst, för att trassla mig ur min nedstämdhet och mitt svårmod, men det tycks vara omöjligt att hitta en bra lösning.
Ibland är jag fullständigt uppgiven och maktlös, emedan andra gånger vaknar min envishet och mitt jävlar anamma till liv och jag känner att det måste finnas ett svar och ett bra tillvägagångssätt för att åtminstone känna lite mer livslust.

// Mellan ensamhetens väggar,
i den tryckande tystnaden,
där förvirringen och osäkerheten,
slickar min hud,
slutar jag att andas,
kryper samman och tystnar.
Jag ger inte upp!
Det är inget alternativ… //

Jag är osäker på när nedstämdhet blir till depression, men förmodligen är jag i något märkligt mellanläge.
Nå väl…

Ta hand om dig därute i världskaoset och livsbruset, så jag gör mitt bästa från min lilla vrå i universum… Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto och bilder ”ur vardagen”: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s