Det känns obekvämt att vistas i den här kroppen, som om huden är för liten och mitt själsliga jag inte får plats! Jag har vuxit ur mig själv!

Besvärande tanketrådar och röriga snurriga grubblerier, en förmiddag i januari, när minusgraderna slagit sina klor i vardagen.
Ett mischmasch och en oordnad blandning av textrader och ord…

I över fem år har jag levt med kronisk depression.
Jag har pratat mycket, skrivit ännu mer, om det med min psykolog. Vi har diskuterat vad det gör med hjärnan och vad som händer med minnet och hjärnans synapser. Faktum är att det påverkar hjärnan och efter en tid upplever man sig själv som ”trögtänkt” och långsam. Frågan är; vem har bråttom?
Jag; det är oroande… Jag upplever mig själv som dum i huvudet!

Min själ går in i en lågkonjunktur.
Punktering på själen.
Den är en känsla! Nödvändigtvis inte en riktighet.
Man behöver inte åka med i känslostormarna. Man behöver inte alls åka med i känslobrusets bergochdalbana, bli kidnappad av dem. Bergtagen.
Eller… man kan åka med, betrakta dem, notera dem, uppmärksamma dem, men nödvändigtvis inte ta dem till sig som en absolut verklighet. ”Det här är ju inte jag”!
Känslorna är inte alltid en sanning. Det känslorna uttrycker och berättar, behöver man inte alltid lyssna till.
Lättare sagt än gjort, jag vet, men det man förnimmer och känner, behöver nödvändigtvis inte vara en del av det sanna jaget. Känslan föds väl ur tanken?
Jag vet vem jag är, egentligen, och vem jag vill vara, men tungsinnet och sorgligheterna färgar av sig och kladdar ner hela tillvaron och min person med frustration och maktlöshet.

Ibland känner jag att jag inte vet var jag ska ta vägen. Rastlöshet och nervositet. Rädslor och oro.
Det känns obekvämt att vistas i den här kroppen, som om huden är för liten och mitt själsliga jag inte får plats!
Jag har vuxit ur mig själv!
Min själ och mina tankar känns som explosiv mark, minor och sprängladdningar, som när som helst, vid minsta felberöring, detonerar och lämnar det sunda förnuftet i en undangömd vrå, när depressionsmonstret tar över och slukar förstånd och intellekt.
Det känns som om man är en ansamling av explosiva ämnen, färdig att brisera!
Det krossar och smular sönder livets rimligheter och sunda klara tankeförmåga.
Med kaoset och känslostormarna, kommer bergochdalbanan av känsloyttringar och tvära kast mellan skratt, gråt och fullständig ilska! Upp och ner. Fram och tillbaka. Runt och runt! Fullständigt ohejdat ologiskt! Jag vet aldrig var de tar vägen, känslorna. Fullkomligt oberäkneliga! Den märkliga känslan när ett härligt hjärtligt skratt, plötsligt tippar över och blir till hejdlös djuplodad gråt… Känslan föds väl ur tanken? Eller… är det tvärtom?

Röriga nätter. Sover dåligt. Sover rastlöst och oroligt.
Det är konstigt för mig, som alltid har sovit bra! Eller, rättare sagt, för mycket!
Oroande. Irriterande.

Det kliar på något märkligt sätt i kroppen.
Det river runt i huvudet. Klöser sig inåt och gräver runt i hela mitt inre universum.
Det krävs yttre distraktioner! En promenad, en vän att prata med, ibland träna och försöka skingra det destruktiva grubblerierna. Få frisk luft och nytt syre. Att göra ändå, oavsett hur det känns…
Ibland måste man be om hjälp och räddning, från dem man försöker att hålla ifrån sig! De ”professionella” och ”fackmässiga”. De inom psykiatrin… De som tror att det vet, för att de är belästa, bokligt bildade och har uppritade riktlinjer för hur depression och nedstämdhet ser ut. De har sällan egen erfarenhet, men de vet, för de har, gudbevars, läst och skaffat sig litterära kunskaper. Den egentliga nedstämdheten de känner till, är när fakturan kommer i brevlådan för studielånen de dragit på sig genom åren. Människors olikheter, individuella uttryck och personliga egenskaper, glöms bort, då de professionella anser att psykiatrins riktlinjer och expert regler, är det som gäller och är allrådande.

Oron blir till oorganiserade tankar och jag sitter som på nålar och vill finna svar och lösningar på min gnagande nedstämdhet. Varför kan inte jag finna hjälp och räddning? Varför finns det inte en tydlig väg att gå, för att komma ur det här tillståndet?
Trött. Hjärntrött.
Ibland… vill jag inte mer! Orkar inte! Vill inte! Och ändå… En dag till, ytterligare en och så en dag till!
Att ge upp och ge efter, är inget alternativ!
Jag måste våga sätta ord på det, känslorna och svårmodet, för att punkterna allvaret och släppa ut rädslorna och tyngden i det jag känner och upplever.
Om jag berättar, skriver och förklarar, så har en viss avdramatisering skett. Det är bland annat därför olika former av samtal och samtalsterapi är viktigt! Det måste ut och bort. Det måste dryftas och man måste våga sätta ord på det: ”Jag är inte okej! Hjälp mig! Hur går vi vidare”?

Ibland känner jag mig tom. Ändlöst tom. Som att befinna sig på mitten av en jättelik idrottsanläggning, utan publik, där vrålen på hjälp och räddning inte skapar det eko man kan förvänta sig, i enorma idrottsarenor. Som att vråla in i en vägg av betong! Ingen hör och ljudet når ingenstans och inte till någon! Som att vråla i en kudde, där ljudet inte når ut och bortom rummets fyra väggar.

Ibland orkar jag inte med mina tilltänkta åtaganden! Märkligt nog gör jag dem ändå, mina rutiner och göranden, för annars går jag under! Jag måste ha en förankring i livet och tillvaron, för annars är det ju ingen idé längre!
Livet är för stort för mig! Eller… om jag är för liten för den här världen? Tillvaron skrämmer mig! Världskaoset är skrämmande!
Ibland kliver jag in i perioder när jag inte kan hantera livet alls, när jag inte orkar och inte vill. Det får vara okej och gott nog i alla fall. Om jag bara får maten lagad och kattlådan tömd, så får det vara gott nog under en dag! Inte kritisera mig själv. Inte vara nedlåtande.
Jag duger ändå!

Jag säger inget om det, hur jag mår, till mina få vänner. Jag orkar inte med välviljan de serverar! Alla dessa förslag, alla positiva och stärkande ord och livs citat.
Ibland hade det varit skönt med tyst sällskap. Eller bara att få umgås, utan samtal om acceptans, livet, mående och förljugenhet. Att umgås på mina villkor. Jag berättar när jag vill…
Jag ljuger för psykologen. Till min läkare säger jag att det är bra, läget är under kontroll! Ljuger. Eller, en vit liten lögn. Jag är rädd att de, psykologen och läkaren, påtvingar mig sådant jag själv inte vill.
Tänker att: Om jag skärper till mig, inte besvärar någon, ljuger ihop ett välmående och ändrar min attityd och mitt sätt att tänka, så blir inte livet så stort och övermäktigt!
Jag ”låtsas som om”… Det fungerar inte. Det fungerar inte för mig!
Jag anstränger mig till det yttersta och tänker ständigt; att ge upp är inget alternativ för mig, för tänk om i morgon är dagen då det vänder. Tänk om i morgon är dagen…

Ta hand om dig därute i vida världen och samhällsdjungeln, jag gör alltid mitt bästa från min vrå av Universum…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur. Bilder ur vardagen.)

2 tankar på “Det känns obekvämt att vistas i den här kroppen, som om huden är för liten och mitt själsliga jag inte får plats! Jag har vuxit ur mig själv!

  1. Jag är tacksam för att du skriver och delar med dig om dina tankar, hur livsfrågor i stort och smått snurrar runt för dig och hur känslorna åker berg- och dalbana för dig. Så starkt av dig! Det låter smärtsamt att vara mitt i alltihop. Ta hand om dig. Jag ser fram emot fortsatt läsande. Varm kram i kylan.

    Gillad av 1 person

    • 💕 Tusen tack för din fina kommentar! Jag uppskattar det!
      Jag kastas ofta mellan tvivel och mod, hurvida jag verkligen ska publicera mina tankar och funderingar kring psykisk ohälsa… Så tack för din kommentar! Jag behöver det ibland, att det landar rätt hos någon!
      Varm kram i retur ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s