För en tid sedan blev jag tillfrågad, av en av de större kvällstidningarnas söndagsbilaga, om jag ville vara delaktig i en serie av tidningsartiklar kring psykisk ohälsa…

För en tid sedan blev jag tillfrågad, av en av de större kvällstidningarnas söndagsbilaga, om jag ville vara delaktig i en serie av tidningsartiklar kring psykisk ohälsa.
De ville veta hur man lever med Dystymi, kronisk depression, och hur man hanterar sitt liv, andra människors oförstående och hur man handskas med situationen man befinner sig i.
Hur hanterar man vardagen och tillvaron? Hur mycket rädslor och omdömeslöshet finns det hos medmänniskor och i samhället?
De ville ha mer kunskap och insikt kring känslor, funderingar, skeenden och vad man gör, som människa, när man försöker att finna acceptans och leva sitt liv ändå, efter bästa förmåga, när man lever i ett ständigt missmod. Hur arbetar psykiatrin och fungerar psykiatrin? Fungerar det alls?

De skulle dels ha ren vetenskapliga fakta med i en artikel, ja’ om hjärnan, signalsubstanser och synapser, och sedan önskade de mer kännedom kring hur det är att leva i en ständig närvaro av nedstämdhet, trötthet och oro.
Jag ville fundera på saken, naturligtvis.
Jag ville höra mig för med en god vän, med erfarenheter kring journalistik, hur jag skulle göra.
Jag har varit med i något reportage tidigare, dock i ett annat spörsmål och det blev mindre bra, med felciteringar och vinklingar som inte stämde överens med det jag återberättade, men jag kände ändå att just detta med psykisk ohälsa var/är viktigt.
Det är viktigt ur ett manligt perspektiv! Männen i frågorna om psykisk ohälsa är för mig väldigt viktig, för det är något väldigt fel i diskussionen om mental hälsa och män!
Vi diskuterade fram och tillbaka, jag och min vän, och min vän förklarade ”tänket” kring nyhetsjakt och reportage i massmedia och att det ofta handlar om att fånga upp läsare och att journalister gång på gång vill ha någon typ av uppseendeväckande händelse! De vill ha ett ”wow”!
”Tänk dig för! Och om du tänker ”vara med på bussen”, så var noga med att det blir rätt och riktigt och bra för dig”!

Innan jag hunnit ”sova på saken” så hörde journalisten av sig och sa att hon önskade ett kvinnligt perspektiv på Dystymi, psykiska diagnoser och psykisk ohälsa.
Jag ”gick igång på det” och blev faktiskt både förvånad och gramse. Jag tänkte ögonblickligen att det skulle ha varit bra om någon, någon gång, kunde ge ett perspektiv på psykisk ohälsa ur männens synvinkel och perspektiv.
Det skulle vara bra, känner jag, om någon kunde sticka hål på stigmatiseringen kring männens tystnadskultur och påtvingade styrka och machonormer, kring känslor och mental hälsa. Män har en kuslig förmåga att tiga och istället ta itu med sitt dåliga mående på många olika destruktiva sätt, och i värsta fall tar de sitt liv.

Statistiken visar dessvärre att det är fler män än kvinnor som väljer att ta sina liv, för att de inte orkar med sina psykiska problem. Det säger en del om mäns oförmåga att be om hjälp och räddning, i ett psykiskt dåligt mående.
Män ska vara trygga, modiga och räddande riddare!
Kvinnor har alltid varit bättre på att prata om känslor, grubblerier och tankar, be om hjälp, emedan männen har haft sin ogenomträngliga rustning av styrka, vitalitet, mod och tapperhet.

Män ses allt som oftast som en räddare i nöden och någon som är i avsaknad av känslosamma känsloladdningar och rädslor. Män ska vara stora och starka! Samhällsstrukturerna dikterar att killar, män och pojkar, ska vara tystlåtna kring sitt mående och hur de egentligen mår därinne, innanför tystnaden, och de manliga attributen! Det är en svaghet att gråta och visa känslor.
Det gäller förmodligen den äldre generationen män, för i de yngre generationerna har de blivit bättre, inte alls bra, men bättre, på att prata och samtala om känslosamma spörsmål och psykisk sjukdom.

Statistiken, vilken jag själv inte tycker om att hänvisa till, skvallrar tydligt om problematiken kring hur män egentligen mår och hur de själva ser på manlighet och maskulinitet. Det är ett problem!
Jag tänker och känner att det måste pratas om, diskuteras och lyftas upp till ytan, för att göra det mer odramatiskt och för att männen ska få möjlighet att känna att det är okej att prata om känslor, djupa funderingar och mental hälsa. Hur fan mår män, egentligen!? Vad tänker och känner de om psykisk ohälsa? Svaghet? Misslyckade? Är det förnedrande? Ett nederlag?

Män framstår ofta som ett knippe stenhårda muskler, känslolösa och kyliga, på film och i kriminalserier och grabbar är fenomenala på att anamma machokulturen som jag tror är ”nedärvd” från tidigare generationer.
Kvinnor framstår ofta som sårbara och känslosamma, såvida de inte har någon märklig diagnos, och männen ska vara räddaren i nöden, på sin vita springare och i sin oigenomträngliga rustning.
Män ska vara trygghet, kaxighet och säkerhet…
”Känslor är för kvinnor och fjolliga män”!

Det känns som om det är dags för männen att få kliva ner från den vita springaren, ta av sig rustningen och bara få vara en människa med allt vad det innebär av känslor, psykiskt mående, oro och rädslor.
I detta måste även kvinnorna ta en del av sitt ansvar, eftersom många kvinnor upprätthåller och ”smörjer” männens samhällsvillkor och machokultur, och vi måste förstå att alla är bestående av ett brett känsloregister och att alla, var enda en av oss, kan falla och trilla ner i ett psykiskt dåligt mående.

Det blev ingen artikel.
Jag har inte heller läst eller sett något reportage kring psykisk sjukdom och psykisk ohälsa eller Dystymi. Det spelar inte någon roll kanske, men visst hade de varit av godo med en artikelserie om män, kvinnor, anhöriga, Dystymi och olika svårbemästrade diagnoser! Psykisk ohälsa sprider sig som en cancersvulst i samhället. Det är en pågående pandemi som vi måste ta itu med!
Fortfarande, oavsett kön, så är psykisk ohälsa svårt och problematiskt att prata om…
När ska vi våga..?

Ta hand om dig, därute i Vintergatan och Cyberspace! Jag gör alltid mitt bästa från min vrå av Universum…
Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto och bild: Arthur)

Lite lyrik under kvällen… ”Jag valde att flytta ut”…

Ensamheten flyttade in hos mig,
en dag i början av hösten.
Under dagen kom Ensligheten och dennes syster Tomheten.

Genom väggar och tak, kryper tystnaden fram och vrålar; ”Kom och ta mig!”
Utanför, på gården, gråter ett barn.
Jag… Jag gråter inte längre.

”Endast för en tid”,
viskade Ensamheten. 

Ensamheten flyttade in hos mig,
en dag i början av hösten.
Under dagen kom Ensligheten och dennes syster Tomheten.

Och jag…
Jag valde att flytta ut…

~Arthur~

I mitt värsta missbruk förlorade jag allt jag ägde och hade. Varje liten pinal, varje liten pryl, alla kläder och vackra saker försvann…

Ett virrvarr av funderingar och grubblerier, en tisdag i december…

Trött. Sover dåligt.
Egentligen skulle jag ha träffat psykologen häromdagen. Jag avbokade det.
Vi ses varannan fredag klockan nio. Jag var så värkande trött på morgonen, att kroppen vägrade lyda mig. Han hade full förståelse för det, Psykologen. Jag avbokar aldrig mina bokade tider tillsammans med Herr Psykologen, men det gick inte! Så fick det bli! Avbokning!
Jag fick ångest efteråt. Dumt… Jag vet ju att det är bra för mig, våra konstruktiva samtal, därav ångest! Ångrade mig förstås!

Jag har klivit in i en period av mycket mardrömmar och oro. Jag vill veta varför. Jag vill gärna ha en förklaring till varför somligt är som det är och varför jag och mitt sinne reagerar som jag gör. Varför är det så oroligt just nu? Vad är orsak och verkan? Jag har inte något bra svar. Försöker att låta det vara bara… Dock har jag blivit lite orolig, när jag ska gå och lägga mig. Använder mig av Mindfullness. Använder mig av affirmationer.
”Jag befinner mig i lugn och ro. Jag är trygg och i säkerhet”. Motar bort oro och ängslan. Försöker att använda mig att tankarnas kraft och styrka…

Jag försöker att samla ihop mig själv.
Jag grubblar för mycket. Jag tänker för mycket. Snurrar in mig i olika tankebanor. Det blir väldigt rörigt!
Jag blir hjärntrött och utmattad. Jag hänger faktiskt inte med, i mitt eget tankebrus.
Jag mediterar för att stilla surret. Försöker att finna lugn och ro. Det går sådär. Promenaderna under mina ensamma dagar, lugnar huvudets tankerace och det är bra.
Det blir många promenader. Många, långa, promenader.

Samlar inte på prylar och saker längre.
Gör mig av med det jag inte behöver eller inte använder!
I kvarterets återvinningsrum, ute vid parkeringen, finns hyllor och plats för det som andra inte längre behöver, men som någon annan kan tänkas kunna nyttja. ”Någons skräp, är en annan människas skatt och glädje”! Jag har lagt en hel del onödiga prylar därute. Någon annan kan tänkas behöva dem!
Jag har det jag behöver, varken mer eller mindre, och samlar inte på mig mängder med grejer längre.
Tänker på en gammal god vän, som är i min ålder, och som sparat på allt! Det finns anteckningsblock kvar sedan lågstadiet. Varför, frågar jag mig? Det blir mycket saker och prylar. Det blir mycket sparad skit! Högar av bråte, fyllda flyttkartonger och drivor av rent skräp och skenbara minnen och hågkomster. Varför?
Jag ser fram emot dagen då teveprogrammet ”Hoarders”, eller ”Extrema Samlare”, sänds från nämnda väns hem! Det blir en del att skotta igenom! Spännande!
Själv har jag gamla semesterbilder kvar, från resor tillsammans med min numera döda man. De är över femton år gamla foton.
Grubblar över nödvändigheten att ha dem kvar? Tittar aldrig på dem. Bläddrar aldrig igenom fotografierna och minnena. Tar mig aldrig tid och dessutom… det bor sorg, ogråtna tårar och avgrundsvrål av förtvivlan, i de bilderna och minnena.
De får ligga kvar lite till, i sin papplåda, i byrålådan. Det är lite som att öppna Pandoras ask. Frågar mig; Hur viktigt är det!?
Prylar och saker och grejer, är inte viktigt längre.
I mitt värsta missbruk förlorade jag allt jag ägde och hade. Varje liten pinal, varje liten pryl, alla kläder och vackra saker försvann, och det som blev kvar av ett tidigare välfyllt vackert hem, var en bunt fotografier från en svunnen tid. De ligger i en papplåda, i byrån, som ett krävande komihåg.
Behöver jag den påminnelsen? Behöver jag ha dem kvar? Verkligen? De ligger kvar i sin låda av papper och känns mest som ett aggressivt och brandgult utropstecken, varje gång jag ser lådan… ”Här är vi! Sorgerna, de obesvarade frågorna och ren jävla ångest! Ta en titt, vet ja’! Grotta ner dig lite! Välkommen”!
De hamnar i varje fall inte i återvinningsrummet vid parkeringen.
Det är ingen annan människas skatt och glädje.
Det är en människas sorg, tårar och ensamhet…

// Dessa ändlösa, sömnlösa, ensamma nätter…
Min sorg har andra färger, nyanser, än din…
Min inneboende svärta, har en helt annan densitet och oigenomtränglighet, än vad din har…
Min resonans, mitt hjärtas röst och eko, avklingar, avstannar och ebbar ut…
Ljudlösheten, hudlösheten, sårbarheten och jag… Minns mig…

Mina ögon finner inte dina, längre.
Mina ögons bruna skiftningar, har förlorat glansen, i avsaknaden av dina klara blå.
Du försvinner i mina ögon. Jag drunknade i dina… //

Det har snöat. Rikligt.
Grenarna på björken utanför mitt fönster, är tyngda av nattens snöfall. Himlen är ljust blå, mellan molntussar av grått.
Jag har mått bättre. Grubblar över det människor säger, tycker och tänker. Funderar över min del i olika skeenden och händelser.
”Att tala är silver, men att tiga är guld”!
Döljer det jag känner och upplever. Försöker att hänga med i livet och vardagen. Ljuger mig fram.
– Hur mår du? Hur har du det?
– Tack! Det är okej! Jag är helt okej…
Lögn och förbannad lögn. Jag orkar inte gå in i fler diskussioner och argumentationer…
Att tala är silver…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur)