Ett lite rörigt och osammanhängande blogginlägg, en förmiddag i januari, när minusgraderna klöser på fönstren…

Ett lite rörigt och osammanhängande blogginlägg, en förmiddag i januari, när minusgraderna klöser på fönstren…

Tänkte att jag skulle skriva lite.
Några rader bara, om livet, tillvaron och vardagskaoset. Vill liksom vara uppdaterad!
Jag orkar inte. Jag har verkligen ingen lust.
Är tömd bara. Livstrött och ”hjärndimmig”.

Jag har svårt att få saker gjorda.
Svårt att tänka och vara positiv.
Dock… jag gör det jag ska! Eller… jag gör det jag måste, men det tar längre tid och somliga saker får stå tillbaka. Eller… ärligt, jag försöker att ta mig i kragen och göra det som måste göras! Oerhört trött på mig själv. Jävligt trött på att hela tiden anstränga mig! Men jag behöver företa mig saker, för att ”hålla igång” psyket och fysiken! Att vara passiv och nästintill apatisk, har aldrig legat för mig. Jag måste, på något sätt, kunna känna mig levande och hålla fast vid livet! Att ha förankring i tillvaron.
Jag tränar lite, för det ska ju vara bra för mig, jag äter bra och jag försöker att få frisk luft och promenader. Städar och pysslar lite, för distraktionerna. Måste göra saker, för att inte ätas upp av mitt sämre mående… Dessvärre sover jag oerhört mycket! Frustrerande. Tröttheten gör mig riktigt förbannad! Vill så mycket, men orkar bara inte…
Det är vansinnigt att behöva leva så här! Vad är meningen?
Tänker ofta; Vad vill Gud, som förmodligen inte finns, med mitt liv? Varför?
Jag är inte ensam. Psykiatrin är i gungning på grund av pandemin. Det kommer att bli kaos!
Varför pratar inte media och samhället om det, att det är tryck på psykiatrin och hur det kommer att se ut om några månader? Människor mår oerhört dåligt, under dessa märkliga omständigheter! Det kommer att bli ännu värre!
Själv lever jag ju med kronisk depression, Dystymi, och virus, ensamhet och elände gör ju inte saken bättre! Det är inte bra! Inte alls!
Aktuell frågeställning; Vad gör jag nu? Hur går jag vidare? Var tar jag vägen?

Fann lite anteckningar, av det äldre slaget, som jag delar med mig av. Vill ändå få bjuda in till någonting att läsa… Jag har lite texter och anteckningar, liggandes lite överallt! Att ”skriva av sig” är bra för den mentala hälsan, oavsett om någon läser det eller inte! Det är en bra ventil för att få ut det som skaver i huvudet!
Det känns lite oorganiserat, men ändå…

Kom på häromdagen att jag de senaste månaderna träffat endast två människor; min psykolog och akupunktör. Båda två är obehagligt noga med munskydd och visir. Ja, det är ju bra, tänker jag, men själv vänjer jag mig inte alls vid det! Det känns så främmande och lite alienerande. Jag vänjer mig inte vid lukten av handsprit!
Nu tänker du nog att jag träffar lite människor när jag går och handlar mat eller när jag åker kommunalt till psykologen och akupunktören, men det är tunt med det! När jag handlar på Ica är jag först på bollen, på morgonen, för att undvika trängsel och jag tar en promenad överallt, dit jag ska, så också till ovannämnda personer. Jag tillhör ju en riskgrupp med min astma och KOL. Jag måste vara rädd om mig!
Helt ärligt så är jag förbannat trött på det!

Vaccin eller inte?
När det blir min tur?
Det går väldigt långsamt i det här landet, med vaccineringen. Kan de snabba på processen lite, så att man kan börja leva igen! Jag uppskattar min ensamhet, faktiskt, men det här börjar ju bli löjligt!
I alla fulla fall… Vaccineras eller inte?
Har aldrig, i vuxen ålder, vaccinerat mig för någonting. Inte influensor eller andra sjukdomar! Det är inte det att jag är motståndare, inte på något sätt, det är bara det att jag är löjligt medicin och biverkningskänslig! Ge mig penicillin, och jag stryker med ögonblickligen! Ge mig en Alvedon eller två, och jag sover i något dygn. Morfin får hjärtat att stanna och antidepressiva mediciner ger mig bara biverkningar, som övervikt, muskel och ledvärk och, ibland, hallucinationer. Så… Lite orolig är jag allt och jag kanske ska avvakta och dessutom sätta mig ner och samtala med min läkare! Hur gör vi? Hur ska jag göra?

”Orden föll till marken,
gick på grund,
mellan oss.
Tystnaden åt upp allt syre,
i luftigheten,
mellan våra ord och rader,
av meningar…
Vår kontaktyta var orden.
Tystnaden återstod.
Ett tryckande vakuum.

Mina ord hade mänsklig teckning,
var autentiska och av betydelse…

Du bröt sönder mina ord,
delade dem i små obetydliga delar.
De föll överallt,
som pärlor,
och korn av silver.
Och jag…
jag lyssnade inte längre”…

~Arthur~

Det snöar lite grann. Minusgrader.
Jag, katten och en stor mugg svart kaffe.
Har suttit i soffan sedan klockan fem i morse.
Mycket nyheter och lite musik, förstås. Mycket musik blir det, under en dag. Musik skingrar tankar. Bra musik sätter tonen för dagen!
Positiv, positiv och ”glad”! Så fan heller…
Fuck you, Gud!

På solcellerna, på fasaden mittemot mittemot mitt eget hus, har kylan bildat stora vackra frostrosor. Naturens eget konstverk. Vackert.
Det är kallt. Det väntas sol idag.

Grannarna i huset mittemot mitt eget hyreshus, äter frukost. Jag ser rakt in i deras kök. Jag tror att de båda arbetar hemifrån. Fast, det tycks som om teven är mer intressant än deras dagsverke. Teven och att småäta. Det är många som tröstäter just nu. Mycket gott blir det. De är båda två ordentligt överviktiga. Lägger ingen åsikt i det. Eller, jag försöker att låta bli. Jag tror alltid att jag är så fördomsfri, men icke… Tänker på sjukdomar, svårigheterna med att röra på sig och om de har ont i kroppen. Undrar hur de sover? Övervikt brukar ge sömnapné.
Nåväl, var och en gör som den vill, med sin hälsa och kropp… Men tänk om de båda, i huset mittemot, kunde vara mer rädda om varandra och sig själva! Det kommer att kosta på, på kroppen och på psyket, när de blir äldre! Det du gör i dag, det du äter och dricker, är en investering i den framtida hälsan!

Ska träna lite idag.
Ordna med mat för några dagar. Skulle behöva komma ut och få frisk luft. Behöver förnyat syre i kroppen! Jag är oerhört trött på dessa väggar!

Ta hand om dig, därute i vardagskaoset och livsbruset, jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan.
Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s