Betraktelser… I en ensam vattenö, ser jag mig själv…

En nyvunnen kamrat är, i mitt tycke, en ypperlig fotograf.
Bilderna han bjuder på, är ofta bilder från havet, naturen och olika landskapsmiljöer.
Inspirerande! Fantasieggande! Tankeväckande!
En del bilder får orden, meningarna och mitt lite poetiska jag, att vakna till liv. Brusa lite. Surra runt…
Så… Jag skrev ihop några rader!
Fri prosa? Fri lyrik, poetiskt eller bara dravel, gallimatias och smörja?
Du är välkommen att bedöma själv!

Väl bekomme / Arthur

// Betraktelser…
I en ensam vattenö, ser jag mig själv…

Det är runt ögonen som livets alla skratt, njutningar och glädjerus, lämnar markeringar i tidsflykten, i form av strimmor, mjuka penseldrag och vågräta linjer, med hälsningar från livet.

Minusgrader. Sen eftermiddag. Ensam promenad. Frisk luft. Förnyat syre i kroppens alla celler, skrymslen och vrår.
Utandningsluften bildar kristalliserad rökdimma, som dröjer kvar och hänger fritt i luften, för ett kort ögonblick. Ett flyktigt livsmärke, som sakta upplöses och försvinner, upp, ut och förbi, livets alla möjligheter och eventualiteter.
Som livet. Vi föds, lever en tid, vi dör och efter en viss tidpunkt… Borta, borttappad och; Vem minns längre? Upplöst och försvunnet.
Ett helt liv…

Jag, ensamheten, havets mörka djupa blå och himlens ljusa, som sakta förtäras av solens lidelsefulla nedgång. Mörkret tar över.
Där bortom horisonten, brinner himlen, står i lågor, när solen försiktigt går ner, bortanför mitt synfälts spelrum.
Brandgult, purpur och brinnande guld.
Havet släcker sakta den glödande kopparfärgade solen, som försiktigt lägger sig till vila under natten, för att med förnyad kraft, stiga upp tidigt, tidigt, nästkommande morgon och bjuda in till en ny dag.

”Det är vackrast när det skymmer,
all den kärlek himlen rymmer”…
Pär Lagerkvists ord. Inte mina!

Vågorna rullar tyst, tyst och stillsamt, in över stenarna, som bildar gränsen mot havet.
Om jag vill, kan jag spegla mig i vattnet, där vågorna inte riktigt når fram. Små vattenöar, mellan stenarna, där fullständig stiltje är. Spegelblanka ytor. Glasklar skärpa.
Jag kan se mitt ansikte. Studera det. Betrakta dess siluett. Varje linje, alla de tillkomna strecken, alla veck, konturerna och käklinjens skärpa.
Jag kan se livets alla skiftningar, nyanserna, de mörka, de ljusa och fåror av det hårda och det grova.
Jag kan se livets mjuka, fina och följsamma, som lämnat tydliga tecken runt munnen och, som i all hast, i förbifarten, även lämnat tydliga spår runt ögonen.
Mina guldbruna ögon. Dessa två chokladfärgade, som sett så mycket av livet, både av det goda och det mindre bra.
Det är runt ögonen som livets alla skratt, njutningar och glädjerus, lämnar markeringar i tidsflykten, i form av strimmor, mjuka penseldrag och vågräta linjer, med hälsningar från livet.
Det där, är jag, i de stilla utspridda vattenöarna. I det blanka och stilla, ser jag tillbaka på mig själv, emedan solen försiktigt och långsamt går i nedan.

I en ensam vattenö, ser jag mig själv…
Jag är…
Livet. Jag andas. //

(Foto: stephan Johansson)

2 tankar på “Betraktelser… I en ensam vattenö, ser jag mig själv…

  1. Definitivt klassat som fri prosa i mina sinnen. Väldigt fint! Vackra bilder som matchade ihop med texten. Jag förstår att du fick inspiration. Tack för denna njutning. Var rädd om dig. 🌺😊

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s