Varje bokad tid tillsammans med psykologen, inleds med tvivel hos mig själv om huruvida jag ska besöka mottagningen eller inte! Vad är meningen? Vad är syftet?

Funderade lite. Grubblade lite mer och skrev ner en del av det som far igenom huvudet.
Som så ofta numer; Ett sammelsurium av ord, meningar och grubblerier, sammansatt till en text…

Hur mycket ska man våga skriva och berätta om sin kaosartade vardag och sitt röriga liv?
Hur mycket ska man slaska runt, med sitt inre och sina mest personliga skeenden i livet?
Ska man blottlägga alla sina känslor och sina djupt inneboende grubblerier? Vem vill egentligen ta del av andra människors psykiska ohälsa och tillkortakommanden? När blir det för mycket?

Jag upplever att gränserna flyttats framåt, utåt och bortåt.
Ibland blir det gränslöst.
Jag läser en del bloggar, det är inspirerande, och känner att jag har börjat censurera mig själv och blivit försiktigare. Jag tänker att jag måste kunna hantera det jag skriver, lämnar ut, och tänka på vilka konsekvenser det kan tänkas ge. Visst är det lite obehagligt?
Ibland är det försent med ”konsekvenstänk” och man får lov att bara svälja det som man själv har bäddat för.
Man måste alltid tänka till och fundera över vem och vilka som kan tänkas komma att läsa det man skriver och berättar, för man ska leva med det, vara en del av sin egna blottlagda historia och stå för det!
Man måste förstå att texter och inlägg blir ”offentliga” och kan komma att delas, kopieras och bli kvar i det offentliga rummet under lång tid framöver. Vill jag det? Kan det vara nyttigt och bra, eller blir det av ondo och ”fuckar upp” tillvaron och den närliggande framtiden?

Jag skulle gå på en date för en tid sedan.
Vi chattade med varandra under en längre tid och det var väldigt trevligt och givande.
Men plötsligt blev min tilltänkta date återhållsam och avståndstagande. Jag frågade varför? ”Hur kommer det sig att du plötsligt inte vill mötas längre”?
”Jo… Jag Googlade dig”!
Att vara efterklok fungerar inte och man, eller jag, bör nog tänka till ett par gånger innan man väljer att skriva, berätta och förklara det svåra, ohanterliga och maktlösa.
Jag skriver inte alltid om det som är det mörkaste, svåraste och mest privata. Det blir för svårt och för mycket…
Jag vill gärna vara personlig i mina texter, men försöker att censurera bort det allra privataste.

Jag mår inte bra.
Det är tungt och svårt.
Meningslösheten äter på mig.
Har svårt att komma igång och få saker gjorda och jag prioriterar bort sådant som absolut inte är viktigt eller som absolut inte måste göras! Jag upplever att jag är långsammare och lite ”trögare”.
Jag måste spara på energierna och min vilja.
Jag måste se till att jag håller ihop en hel dag. Det viktigaste först och en sak i taget! Det får ta tid. I lugn och ro gör jag det viktigaste. Jag behöver inte ha bråttom. Tack och lov behöver jag inte ta hänsyn till någon annan, för jag är själv, lever själv och har bara mig själv att ta hand om. Observera att jag inte anser att jag är ensam! Jag är själv, inte ensam. Jag har kontakter och ett mindre nätverk som jag kan kontakta om jag behöver.
I ärlighetens namn; jag är inte helt ärlig emot dem heller! Blir undvikande. Försöker att ”skydda” dem omkring. Jag vill inte oroa och jag vill inte skapa onödiga rädslor hos de få jag har omkring mig. Jag är försiktig. Omhändertagande.
Jag tror att det här fenomenet är ganska vanligt hos mig och oss som lever med psykisk ohälsa; vi är måna om att inte störa, inte skapa oro och inte vara till besvär och göda andras rädslor!
Det är kanske inte så genomtänkt, men att vara mån om andra och att vara försiktig gentemot sina medmänniskor, tror jag ligger i sårbara människors natur. Dumt, för man behöver andra människor, men man vill inte störa eller vara till besvär. För övrigt, hos mig själv, finns även stolthet och en viss envishet; Jag kan själv!
Dessutom finns det, i samhällsnormerna, en attityd och inställning att man kan skärpa till sig, ta sig i kragen och ”så jävla farligt är det väl ändå inte”!
”Spotta i nävarna bara och kom igen för fan”! Och med det är det bara att erkänna att man är brutalt färgad av samhällsstrukturerna och medmänniskors åsikter kring psykisk ohälsa.

Det är kallt ute. Snö och minusgrader.
Uppskattar inte årstiden. Inte alls. Men, det blir onekligen ljusare ute, med all snö.
Det är ljusare dagar nu och det är positivt. Dock… Jag är inte skapad för den här årstiden!

Träffade psykologen för en tid sedan.
Affektiva Mottagningen på Rosenlund.
Vi petar runt i mitt mående. Pratar och diskuterar. Det blir intensivt och jag gråtmild. Det är skönt. Gråter en del… Behöver väl det? Gråta! Tycker fortfarande att det är genant!
Varje bokad tid tillsammans med psykologen, inleds med tvivel hos mig själv om huruvida jag ska besöka mottagningen eller inte! Varje gång tänker jag boka av tiden och bara skita i det! Det finns tvivel hos mig! Vad är meningen? Vad är syftet? Är jag verkligen i behov av alla dessa samtal? Hur länge ska det här pågå? Hur går jag vidare?
Dock… Jag behöver prata om likgiltigheten, känslan av att det inte spelar någon roll längre, och att jag är fullständigt ointresserad just nu. Ointresserad av livet i största allmänhet. Jävligt trött bara…
Psykologen pratar om vikten av att göra allt det jag vill, det jag behöver, och det jag känner är betydelsefullt för mig.
Han säger, med eftertryck, att i min tillvaro kommer jag främst och att jag är viktigast.
Jag kontrar alltid med att det är amerikanskt dravel och egoism. Floskler!
Jag, jag och mer jag! Vad vill jag? Vad orkar jag? Vad behöver jag? Ska alla andra omkring mig verkligen anpassa sig efter mig och min mentala hälsa?
Jag beskriver dåligt samvete och skuld.
Att jag alltid säger nej! Vill vara ensam! Får dåligt samvete när jag väljer bort dem som vill mig väl! Jag orkar inte!
Ensamheten är farlig, även om den är självvald! Alla människor behöver sociala kontakter och interaktion.
Psykologen frågar mig om mitt behov av att vara omtyckt, uppskattad och söka andras gillande? Att bli och vara bekräftad? Upprätthålla någon typ av ”positiv fasad”!
Jo, jag är lite fast i det. Jag gör saker för att det förväntas av mig och för att visa, för mig själv och andra, att jag är duglig, att jag kan leva och att jag är driven. Herregud jag lever fortfarande, så visa det! ”Ta dig i kragen”!
Han frågar mig hur viktigt det är, i ett dåligt mående? ”Hur viktigt är det att visa sig kapabel och livskvalificerad, när psyket inte fungerar? Varför tvinga sig in i samhällsstrukturerna, när det inte längre går? När psyket är på kant, påverkar det hela kroppen! Glöm inte det Holistiska tänkandet: psyket, själen och kroppen, i en helhet!
Och det sistnämnda sa han utifrån min ”psykosomatiska” kroppsliga värk, som jag och läkaren på Vårdcentralen inte får bukt med. Mina kroppsliga smärtor har förmodligen sitt centrum i min psykiska ohälsa… Jag får ingen ordning på det!
I vilket fall…
Vi konstaterar att mitt dåliga samvete hänger ihop med min vilja att vara till lags, anstränga mig att vara social, vara omtyckt och tillmötesgående, med min önskan om att få vara ensam och kunna ta hand om mig själv. Jag orkar inte förklara mig! Jag orkar inte med frågor och välmenande blickar, positiva ord och omtänksamhet. Jag vill vara ifred! Jag vill inte besvära. Jag är oerhört trött! ”Du behöver återhämtning och vila, glöm inte det”!
Det blir ytterligare en balansgång mellan självvald ensamhet och viljan att vara en del av livet och sociala nätverk. Jag vill känna mig levande!
Ensamheten är farlig, även om den är självvald, för i och med ensamheten lämnas man ensam med tankar, funderingar och snurriga grubblerier, som sakta äter upp en inifrån. Det blir tärande och så småningom väldigt mörkt och svårt. Man behöver yttre distraktioner för att skingra alla kladdiga funderingar. Man behöver yttre stimulans, för att bryta destruktivitet och isolering. Det räcker förmodligen med en långpromenad och sällskap, för att komma ur, om än så lite, sin ogenomträngliga rustning av energilöshet och livströtthet.
Men vem är jag? Jag tror bara, jag vet ju inte säkert!? Jag har dessutom aldrig varit passiv i min psykiska ohälsa, och det skiljer mig från väldigt många andra… Men det är ett annat blogginlägg, för en annan dag!

Ta hand om dig därute i världskaoset och livsbruset, jag gör mitt bästa från min vrå av Universum…

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s