Man måste vara tillräckligt frisk, för att kunna vara sjuk. Psykiskt sjuk. Det är uttömmande och stressande. Ett energidränage, som suger livslusten ur en. Trött, trötthet och kraftlöshet!

Lever man med psykisk ohälsa får man själv, i kontakten med psykiatrin, vara ”på” och se till att det blir ordentlig uppföljning och utvärdering av mående och eventuell behandling och även be om hjälp för att finna nya lösningar för det psykiska måendet.
Det är mycket, känner jag, som måste förbättras och göras annorlunda.
Det brister överallt och det är väldigt svårarbetat! Gammalt och förlegat. Ett tungt och föråldrat system som inte har lyckats med att ta sig in i nytänk och tvåtusentalet.
Psykiatrin hjälper till exempel inte till med hälsoundersökningar, det får man ordna via vårdcentralen, och detta med tanke på att det mycket väl skulle kunna vara obalans i kroppens hormoner, som orsakar nedstämdhet och depressioner. Det skulle också kunna vara brist på vitaminer och mineraler… Vårdcentralen får ordna det! Psykiatrin sysslar inte med sådant!
”Vänd dig till din vårdcentral”!
Alltså… ytterligare en kontakt att knyta och ny vårdpersonal att berätta, förklara och låta sig nagelfaras utav. Orkar man verkligen det? Man kan ju tycka att det skulle räcka med en vårdkontakt, som är insatt i patientens mentala hälsan, där all information och alla journalanteckningar finns, men vårdcentralen ska ”avlasta och komplettera” psykiatrin och med det måste man börja kladda runt med nya vårdkontakter. Och det kan ta tid! Man måste dessutom ha tur och finna en läkare som är inkännande och inlyssnande och som tar en på allvar, utan att man blir betraktad som ”svår, besvärlig och omöjlig”!
Det finns en längtan efter att någon annan ska ta över, vara vägledande och bara komma med nya idéer och förslag. Man vill bli sedd! Är man sjuk, vill man bara få uppmärksamhet, utan att behöva påkalla densamma.
Man blir väldigt ensam i vårdkaoset.
Det blir ensamt att kriga på och att hela tiden be om hjälp och lägga fram förslag för bot och för att hitta lösningar på ett dåligt mående.

Man måste vara tillräckligt frisk, för att kunna vara sjuk. Psykiskt sjuk.
Det är uttömmande och stressande.
Ett energidränage, som suger livslusten ur en.
Trött, trötthet och kraftlöshet!
Hur mycket ska man orka med?
Varför måste jag vara vägledare och pådrivande i mitt tillfrisknande? Ibland finns en önskan att någon annan ska ta över och att någon annan verkligen ska se mig!
Det sistnämnda gäller förmodligen de flesta med psykisk ohälsa; Se mig! Gör något!

Det erbjuds inte några alternativ till traditionell behandling inom psykiatrin! Inte heller några valmöjligheter utöver medicinering och, i mitt tycke, föråldrad farmakologi. Nya idéer och ny vetenskap får man undersöka själv. ”Det åligger inte psykiatrin”!
Nya behandlingsmetoder får man lov att ensam söka upp och läsa om och förkovra sig i. De flesta är naturligtvis i privat regi, och därmed kostar det väldigt mycket pengar!
Har man tur och lägger fram nya idéer, tankar och behandlingsformer för läkaren på psykiatrin, så kan det falla väl ut och kanske, kanske, att man kan få prova på någon ny medicin i alla fall.
Det saknas bra och välbalanserade möjligheter och alternativ till det föråldrade traditionella psykiatriska ”tänket”.
Varför erbjuds inte olika former av, till exempel, beröringsmassage eller gruppträning? Ja, gruppträning, som chi gong eller lättare konditionsträning, tillsammans, i en grupp, med människor som lever i liknande situationer som andra patienter med psykisk ohälsa?
Varför kan inte psykiatrin stå för utbildning inom Mindfullness och guidad meditation?
Akupunktur och zonterapibehandling, mot depression, varför finns inte det att tillgå på plats, på mottagningarna?
Hur kommer det sig att det inte finns möjlighet till olika former av gruppsamtal, där de som drabbats av psykisk sjukdom kan möta andra patienter och dela med sig av erfarenheter och funderingar kring sin livssituation? Ja, som en typ av tolvstegsarbete?
Hur kommer det sig att psykiatrin inte erbjuder föreläsningar om hälsa, kost och motion, eller anhörigträffar för närstående att kunna lufta tankar, oroligheter och funderingar i anknytning till den psykiskt sjuka anhöriga? Som patient får man undersöka och ordna det själv! Gå på skattjakt, ensam!
Alla ”nytänkande alternativ” får man som patient och/eller anhörig söka upp själv och överallt på mottagningarna finns pamfletter och broschyrer som hänvisar till organisationer och föreningar som inte är knutna till vården, allt för att inte belasta sjukvården med ytterligare kostnader och patienttryck!
Det finns en uppsjö av ideella föreningar och privata företag, därute i vardagsbruset, och därmed tillkommer ytterligare kontakter att knyta och nya personer att berätta, förklara och låta sig nagelfaras utav…
OCH, man måste orka med att leta, söka upp och undersöka alla de olika alternativen! Kostnader? Var, när och hur? Orkar man verkligen det? Hur kommer det sig att allt inte finns under ett och samma ”tak”?
Om jag vill prova på en behandlingsmetod som heter ACT, se länken nedan, för att jag tror att det skulle kunna vara bra för mig, då måste jag vända mig till vårdcentralen, för att psykiatrin inte erbjuder behandlingsformen, och genom vårdcentralen behöver jag få en remiss och därmed vänta och vänta för att sedan kunna trassla mig vidare genom vårdtåget! Med egna idéer, problemlösningar och behandlingsformer, får man själv göra grovarbetet och vara detektiv! Ärligt; Orkar man verkligen det!?
Det finns inte ork och allting kan inte landa hos anhöriga att ta hand om och klösa sig igenom!
Och vi som lever ensamma, är ensamstående, hur mycket ska vi orka innan vi lägger oss ner och bara skiter i allt? Det känns ofta, åtminstone för mig, som att spotta i motvind och att man arbetar mot strömmen! Det erbjuds ingenting och jag får hela tiden själv komma med förslag om mediciner och behandlingsformer och dessutom se till att jag får ordentlig uppföljning och återkoppling hos läkaren! Känslan är att jag hela tiden måste vara på alerten och ”på”, för att på något sätt komma vidare i sökandet mot ett bättre mående.
Jag är sjuk. Jag är ofta kraftlös. Trött! Vem ska orka med?

Jag känner ofta att det inte finns bot för mig, att jag är fullständigt lämnad åt mig själv att finna lösningar på min gnagande nedstämdhet och psykiska ohälsa.
Jag är trött just nu. Uppgiven och maktlös.
Jag förstår inte vad som är fel? Vad gör jag för fel och vad är det som inte stämmer? Och ja, det blir till ett märkligt självskuldbeläggande, för varför kan inte jag hitta en väg att gå, för att må bättre? Vad är det för fel? På mig!? Är det verkligen fel på mig!? Är jag en bluff?
Jag tror fortfarande, någonstans, att det är någonting fysiskt som inte stämmer och att det till och med kan vara hormonella brister som orsakar mitt mående!
Det är någonting som jag och vi, vården, har missat! Men vad?
Dock… jag har genomgått hälsoundersökningar, för ganska länge sedan nu, och provresultaten är/var ”top notch”! De kan/kunde inte bli bättre!
Jag vet inte vad jag ska göra längre! Jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mig och vad jag måste förändra för att kunna må bättre! Jag har provat allt, snart sagt, och jag är faktiskt förvirrad och handfallen, för vad gör jag härnäst? Vad ska jag ”hitta på”? Hur kommer jag vidare?

Jag är inne på sjätte året av nedstämdhet och kronisk depression! Livet susar på därute i världen och jag känner att jag inte längre är delaktig i livsbruset och tillvaron. Jag är inte med i livet. Jag är inte med på livståget! Även det är oerhört stressande och frustrerande, för livet går så fort och jag orkar inte vara med längre… Jag lever I en livsparentes! Det var fanimej inte meningen att mitt liv skulle bli såhär!
Man tappar bort sig själv, på något sätt, i allt det som pågår därute i vardagen när man själv inte orkar vara delaktig. Man blir förbannat vilsen, arg och ledsen, när man inte kommer någonstans utan bara står och stampar på ett och samma ställe! Kört fast! Fullständigt nere i diket och man kommer ingenstans…
Och sedan det där med andra människors ”mästrande” och besserwisserattityd, de som tror att de vet; ”Ryck upp dig! Ta dig i kragen! Du har fullständigt kört fast! Om du bara tänker positivt och förändrar din attityd! Du vill ju för fan må dåligt! Tror att du trivs med din psykiska ohälsa! Skärp dig”!

// Andas. Räkna. Ett, två och tre…

Jag är sjuk. Sjuk i själen.
Det förstår inte du, för det syns inte.
Det själsligt sjuka är inte synligt för ögats fokus.
Det bor inombords, bygger bo i mitt huvud och i mitt bröst. Det finns där, allt det trasiga och söndriga, jag känner det, livets trasigheter, det syns bara inte. //

Ta hand om dig, därute i vida världen och cyberrymden! Jag tänker göra mitt bästa, från min vrå av Vintergatan…

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto; Arthur)

Länktips/information angående Act: https://www.humanova.com/om-oss/vara-teorier-och-metoder/act/

Länktips/information angående Dystymi/kronisk depression: http://socialanatet.se/dystymi-den-okanda-sjukdomen/