Facebook, Andreas Selin 16:e Juni 2015
”Till dig som inte har ADHD.
Låtsas som att du har en berg-och-dalbana byggd inne i din hjärna. Perfekt skapad, varje skruv är fast, stabilt byggd och allting är på sin plats. Vagnarna i karusellen (läs: dina tankar) börjar sakta rulla uppåt för den högsta backen. Den når toppen. Sedan kommer det.
Vagnen rullar från 0-100 på 2.5 sekunder och är igång. Den stannar inte. Samtidigt som den går i en hejdundrande fart så ska den hänga med i svängarna också.
Så här ser mina tankar ut dagligen. Det går inte att hålla koll på alla tankar, om ens någon.
Jag får höra dagligen hur glömsk jag är. Hur bortkopplad från verkligheten jag är, hur frånvarande jag är. Tro mig, jag gör ALLT för att försöka passa in, men det fungerar inte varje gång. Jag är ingen dålig lyssnare, men din röst hörs ibland lika mycket som den droppande kranen 10 meter bort. Jag kan inte filtrera. Jag kan inte sätta mig in i din sits hur det hade varit utan min ADHD, lika lite som du kan sätta dig in i min sits om hur det är med ADHD. Det är inte synd om mig, det är varken något handikapp eller någon sjukdom. Jag är bara lite speciell (läs: unik).
Jag försöker lyssna på dig. Men ibland så ser jag bara dina läppar röra sig, samtidigt som tankarna är någon helt annanstans. Jag gör det inte medvetet, jag är inte dum i huvudet. Det är bara så mycket olika ljud runtomkring, och tankarna går in i varandra.
Du anar inte hur många gånger jag får höra ”Jag sa det ju till dig för 3 minuter sedan, du svarade?”, ”Men skojar du, du glömmer det hela tiden”, ”Varför är du sen, vi hade ju bestämt en tid nu?”, ”Du är trög alltså, jag har sagt det till dig 5 gånger nu.. lyssnar du inte?”
Jag är inte dement, utan det du säger till mig går inte in. Jag hör det inte, även om jag svarar. Ibland är det som att jag går på autopilot. Jag kan sitta och svara på alla dina frågor, utan att ens veta vad jag svarar.
Jag får även höra dagligen; ”Är du nervös? Varför sitter du och skakar på benet? Varför måste du alltid pilla på någonting? Varför sitter du aldrig still?”. Som sagt, det är inte något medvetet jag gör. Mitt skakande ben lugnar ner mig.. Det är avkoppling, det är min energi som måste komma ut på något sätt.
Bland det värsta jag vet är att prata telefon. Jag undviker alla samtal som går. Jag vet inte varför, men jag tycker att det är obehagligt. Jag vill se personen jag pratar med, även om jag är dålig på ögonkontakt. Jag vill läsa in kroppsspråket, jag vill höra hur dina andetag låter, vilket humör du är på. Annars blir jag nervös. När jag väl pratar i telefon så går jag fram och tillbaka, kliar mig i håret, är frånvarande i blicken och vet inte riktigt vad min kropp håller på med. Det är ett sätt för mig att kunna fokusera på samtalet.
Känslor.. gud, jag vet inte vad jag ska säga. När det händer något drastiskt i mitt liv (exempelvis så tog jag bort min hund för ett tag sedan) så är det de enda som finns i mitt huvud. Tanken på henne åker runt runt runt i karusellen. Den stannar inte. Hoppar du in i karusellen också, så krockar vagnarna. Alla människor måste bearbeta saker, jag måste bearbeta det extra mycket. Ge mig tid!
Du tycker att jag är slarvig? Ja, från din synvinkel är jag kanske det. Men kaos är mitt sätt att hålla ordning.
Jag kan även bara bära på en känsla åt gången. Är jag arg så är jag förbannad, är jag glad så är jag överlycklig, är jag ledsen så är jag helt förstörd. Mitt humör styrs av min tillfälliga känsla, ingenting annat. Min hjärna är i ständig kaos hela tiden, och ibland hinner jag inte med.
Min hjärna är så upptagen av allt runtomkring, så vänj dig med att jag inte hittar mina nycklar även om de varje gång ligger i min ficka. Jag vet inte vart jag lägger någonting, min hjärna hinner inte fokusera på småsaker. Den har tillräckligt fullt upp med att sortera tankarna på annat.
Jag är argare. Jag är gladare. Jag känner mer. Jag sörjer mer. Men när du lär dig känna mig och lär dig hantera mig så älskar jag även mer. Älskar jag något, brinner jag för något, så gör jag det till 100%.”
/ Andreas Selin
Vilken fantastisk text!
Jag blev så inspirerad och vill så gärna berätta och förklara!
Texten beskriver och säger allt!
Jag kan nog inte beskriva det bättre…
Dock lever jag med ADD.
Lägg därtill ”ospecificerad OCD”, Obsessive–Compulsive Disorder. ”Ospecificerad”, för att det hos mig inte är så påtagligt och uppenbart. Jag är mer av den ”smygande sorten”. Det märks inte så mycket, min OCD, men det är där och ställer till det i vardagen…
I mina journalanteckningar står att läsa; Ospecificerad OCD och/eller ospecificerad Asperger inom Autismspektrat! Väldigt diffust och märkligt… i alla fulla fall och oavsett detta, så är parallellerna mellan de olika diagnoserna, ADD och ADHD, uppenbara!
Fantastisk text!
ADD är en ”underkategori” av det som vården och psykiatrin benämner som ADHD. De anser att det är ”samma sak” numer. Det faller under samma paraply, så att säga…
Jag är av en annan åsikt!
De med en ADD-diagnos har inte, på något sätt, de utåtriktade och utåtagerande egenskaperna, som ADHD personer har, utan det råder ett mer lugn. En utåtriktad stillhet och tysthet.
Det stökiga, vilda och överenergisk, som är så karaktäristiskt för de som lever med ADHD, återfinns inte hos dem med ADD. Allt sker inombords och i huvudet. Tankar, och ältande grubblerier, klöser, river och distraherar, i ett evighetssurr och brus i huvudet. En inre psykisk stress och en inre pressande stressande kamp om vilka grubblerier som ska få det största utrymmet; ”Alla på en gång, men jag först”! Ett pågående tankekaos!
ADD är väldigt mycket svårare att upptäcka än ADHD, eftersom de med ADD inte hörs, syns och ”lever om”, på samma sätt som de med ADHD.
ADD drabbar i större utsträckning kvinnor, än män. Ja, en och annan bög uppenbarligen…
Personer med ADD är ofta människor som också lever med en ohanterlig högkänslighet.
Ljudkänslig. Intryckskänslig. Ljuskänslig och med avsaknad av ett inre skyddsfilter. Allt går ocensurerat och osorterat in i kroppen och huvudet. Det blir gärna ältande, missförstånd och tankeloopar, av fullständigt obetydliga händelser.
Känslor och intellekt samarbetar sällan, så även om man faktiskt förstår somliga skeenden och händelser, rent förnuftsmässigt, så är sällan känslolivet med på samma tåg. Intellekt och känslor samarbetar inte!
Att vara ”högkänslig”, Highly Sensitive Person eller HSP, är inte en diagnos, utan ett personlighetsdrag! Dock drabbas de med diagnosen ADD oftare av överkänslighet, än de som diagnostiserats med ADHD.
Trötthet och kraftlöshet är ytterligare någonting som de med ADD får leva med. Tankeverksamheten är energidränerande och tar oerhört mycket på krafterna och livsenergierna.
Depressioner är väldigt vanliga hos dem med ADD. Man får inte ihop livspusslet, tankarna, känslorna och intellektet, med vardagens alla händelser och företeelser.
Tröttheten blir allt mer påtaglig och förvärras med stigande ålder…
Grattis till alla dem, som lever med ADD…
Någon har sagt att det kan vara en ”gåva och en drivkraft”, att leva med ADD och/eller ADHD…
”Se det positivt och mer uppskattande! Du är ett unikum”!
Jag är dock av en annan åsikt…
”Du är inte dina diagnoser, du har dem”, är en annan plattityd jag hört… Motsägelsefullt, känner jag! Jag lever med mina diagnoser, hanterar dem och de påverkar hela mitt liv och min vardag… är de inte då en del av mig och min person?
Nåväl…
Ta hand om dig, därute i livsbruset, så gör jag mitt bästa från min vrå av Vintergatan…
Väl mött och på återläsande / Arthur
Länk till den ursprungliga texten på Facebook: https://m.facebook.com/photo.php?fbid=1445903112396392&id=100009301500187&set=a.1445903209063049
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Härom dagen…
Vardagliga Anteckningar... 