Lite tankesnurr och trassliga tanketrådar, en förmiddag i början av Mars… Det är liksom ingen ordning…

Lite tankesnurr och trassliga tanketrådar, en förmiddag i början av Mars…
Det är liksom ingen ordning…

Jag försöker skriva.
Jag behöver det.
Orden är en bra ventil och ger uttryck för det inre själslivet.
Ibland skriver jag, oavsett om det blir bra ord och välbalanserade meningar, eller inte.
Ibland skriver jag, oavsett hur det känns.
Helt ärligt är det inte så jävla noga, för det är bra för mig att sätta ord på mitt mående och mitt vardagliga trasslande och det är en del i mitt ”terapiarbete”.
Alla som lever med psykisk ohälsa borde skriva mer, oavsett om man är bra på att skriva eller inte. Det är ett väldigt bra sätt att ”få ur sig” det som skaver och gör ont. Det är ett utmärkt sätt att gräva upp sina innersta tankar och djuplodade grubblerier.
Dock… Ibland kör man fast. Ibland kör man ner i prestations-ångest-träsket, för att man väljer att dela med sig av de skrivna orden, ja’, i det ”offentliga rummet”, och då ska ju andra ta del av den skrivna texten och då känns det bra om det flyter på mellan raderna.
Och med ”man”, menar jag naturligtvis jag själv!
Men ändå… Jag skriver och just denna förmiddag är orden tröga och vill inte riktigt flöda och födas. Jag skriver ändå… Lite krystat… Välkommen!

Jag känner mig stressad.
Jag upplever en inre kamp och en inre pressande anspänning.
Livet rusar på och jag orkar inte vara med! Det stressar mig att jag inte orkar, och ibland inte vill, vara en del av livet.
Livet går så förödande fort och det finns så mycket liv att leva och upptäcka, och själv får jag lov att klämma mig igenom somliga dagar och kriga på som fan!
Tänker ofta; ”I morgon blir det bättre! I morgon är en ny dag och det kan vara dagen då det vänder”…

Ofta, det beror lite på mitt mående, så känner jag mig misslyckad, som en dålig människa och ett stort slöseri med utrymme och liv!
Med tröttheten kommer självanklagelser om lathet och slöhet, som om jag skulle kunna göra mer, om jag bara tog mig i kragen!
Hur blev det så här?
Varför blev mitt liv till detta märkliga virrvarr?
Hur kommer det sig att det inte finns hjälp och räddning att få, för just mig?
Jag ifrågasätter mig själv, hela tiden!
Vill jag må dåligt? Vill jag ha det så här? Är det kanske så, att jag rent av trivs med mitt vemod och min sorg?
Har jag, av självförakt, anammat andra människors mästrande och ”jag-har-lösningen” attityd?
Har jag, av ren självnegativitet, köpt mina medmänniskors påhopp om att jag frodas och trivs med min psykiska ohälsa? Att jag själv valt?
Något har det gjort med mig, andras kommentarer och påhopp kring min person och min livssituation.
Någonting har, av allt det jag fått tilldelat mig av andra människors översittarattityd gentemot mig, kladdat fast och fått mig att tvivla, ifrågasätta och grubbla över detta, att de kanske har rätt och att jag är en jävla bluff och är fullständigt uppslukad av mig själv och min psykiska ohälsa? Det har uppenbarligen påverkat mig mer, än vad jag vill erkänna!

I vilket fall…
Jag är så oerhört trött.
Jag har just nu svårt att få saker gjorda och fixade. Jag tar det lugnt och jag gör lite i taget, men just nu är det svårt.
Dagen består av ständiga delmål; ”Om jag bara fixar det här..! Om jag bara får det här ordnat! Om jag kan klara av det här, så får det vara gott nog”…
Helst vill jag ligga i sängen och äta glass och godis. Allra helst vill jag sova och bara dra täcket över huvudet.
Jag äter mina känslor. Jag är en riktig ”känsloätare”! Jag skulle mycket väl kunna trycka i mig mängder av socker, smågodis och glass! Jag längtar efter det, som fan!
Jag är fullständigt ockuperad av tankarna på socker och choklad, men jag agerar inte på dem! Jag äter det inte! Jag gör det bara inte! Jag vet vad det i förlängningen gör med kroppen och jag vet vad socker gör med hjärnan. Det tillhör en del av min missbrukarpersonlighet, att vilja pressa i mig sötsaker, men det ställer till det i huvudet! Socker trycker nämligen igång smakreceptorerna i munnen och skickar signaler till hjärnan, som bland annat utlöser Dopamin i huvudet. Dopamin = må-bra-hormon.
Glass och socker ”kidnappar” hjärnans belöningssystem och man vill ha och behöver mer och mer, för att känna sig tillfredsställd och nöjd.
Det blir en ond cirkel och i värsta fall ett missbruk. Dessutom går man upp i vikt efter en tid, fråga mig, jag vet, och det kan i sin tur leda till ytterligare misslyckandekänslor, självdestruktivitet och skam!
Så småningom, enligt vissa studier, så blir man ändå nedstämd/deprimerad, eftersom socker fuckar upp signalsubstanserna i hjärnan, som sätts ur balans, och det blir än mer ”knas” i skallen.
Man behöver och vill ha socker, till en början, för att i viss mån må bra, men i slutändan är det just sockret som förstör det psykiska måendet.
Att äta på sina känslor är aldrig bra!
Jag har alltid tagit till godis och socker, när jag mått riktigt dåligt, men under de senaste åren har jag undvikit det! Det går inte att äta skräp på sina känslor och det är inte alls bra. Det leder som sagt till övervikt, bland annat, och med det, ytterligare följdsjukdomar…

Från det ena till det andra…
En del av mina kamrater och bekanta är ”på” för att jag ska få somliga saker ur händerna. Märk väl att det inte handlar om mina få vänner och min älskade syster, utan om människor i mina livsmarginaler!
Det handlar till exempel om att jag borde söka fonder och stipendier, eftersom jag lever på sjukersättning och därmed försörjer mig på existensminimum, och med det finns det inte pengar över till, till exempel, nya kläder och skor.
Varje krona räknas och pengarna går till mat, katten och hygienartiklar.
I mitt fall blir man därför, och många andra med mig som lever på sjukersättning eller sjukpenning, tvungen att vända sig till ideella föreningar och organisationer för att få extra pengar till sådant som man vanligtvis inte kan bekosta själv!
Jag behöver nya glasögon, så jag borde be om hjälp, söka pengar ur någon fond, tycker marginalen-människorna.
Jag borde ansöka om pengar, för att teven håller på att ge upp. Och jag borde ansök om pengar från någon stipendiefond, för att jag skulle behöva kläder och skor.
”Kom igen! Fixa det nu! Det grejar du”!
De är ”på”, marginalen-människorna, och det stressar! Jag får bara skylla mig själv, som inte tar itu med att söka och leta extratillskott av pengar, till en ansträngd ekonomi.
Men… Jag orkar inte! Förlåt, tänker jag, och ber om ursäkt för min jävla lathet!
Det sistnämnda är förmodligen en villfarelse och en del av min dåliga självkänsla! Jag är INTE lat! Eller..?
Men… det är ett hästjobb att söka fonder och be om hjälp! Det är väldigt mycket arbete bakom en fondansökan, och skam! Jag skäms!
Det är mängder med papper som ska med; intyg, journalanteckningar, personligt brev, kontoutdrag och redovisning av den privata ekonomin + deklarationen förstås, och någon närstående bör skriva några välvalda ord om ens person, samt att man bör plocka med sjukintyg och uppgifter från Försäkringskassan! Om psykologen och läkaren kan lämna ytterligare utlåtanden, så är det utmärkt!
Sedan ska det skrivas ut och själv äger jag ingen skrivare och behöver därför gå till biblioteket där varje kopia kostar en krona, sedan tillkommer kuvert och porto och det blir ytterligare kostnader, för någon som redan äger väldigt lite… I min värld, just nu, räknas varje krona! Varje korvöre är av betydelse för mig!
Jag ska ta itu med det! Jag ska fixa det där!
Men… Jag resonerar som så just nu; Det som absolut inte måste ordnas med, det får faktiskt lov att vänta!
Stressande. Pressande!
Låt mig understryka, att det inte går någon nöd på mig! Det fungerar och det går runt, ekonomiskt! Jag bor i ett bra land och får faktiskt pengar, trots att jag är sjuk, så att jag klarar mig, men jag blir nedslagen emellanåt och med det gnällig och beklagande.
Det finns aldrig pengar till sådant som är utöver ”det vanliga”, det vill säga nya glasögon, nya kläder eller om jag behöver laga mina tänder eller om katten skulle bli sjuk. Ofta får jag lov att låna pengar, för att ”skarva lite”, när pengarna inte räcker till…
Men! Jag lider inte nöd!

Jag skulle också behöva ta kontakt med, tycker en del av de där marginalen-människorna, min nya stadsdel för att komma i kontakt med socialpsykiatri och därmed få hjälp och tillgång till sysselsättning och någon typ av aktivitet, för att bryta min isolering.
Kanske börja arbetsträna? Börja lite försiktigt att ta upp mina hudterapeutkunskaper, så att jag inte ”tappar det helt”!?
”Borde du inte… Du fixar det”!
Och borde jag inte föröka att knyta nya kontakter inom psykiatrin och kanske vårdcentralen också, för att på så sätt finna ytterligare vägar att gå, mot ett bättre mående?
”Det finns bra privata alternativ och du kan alltid söka fonder för att få hjälp”…
Jag blir trött. Oerhört hjärntrött!
Jag är utmattad och själsligen slut!
Jag lyssnar, naturligtvis, och jag skulle önska att jag orkade, men det blir för mycket just nu!
”Jag hör vad ni säger, jag förstår, men jag orkar inte”… Förlåt mig…
Just nu väntar också städning, tvätta fönster, ställa i ordning balkongen och tvätta soffan!
Jag uppskattar ordning och reda i mitt hem, jag trivs så mycket bättre då, och att städa, tvätta och hålla ordning, är viktigt för mig! Betydelselöst för somliga, men viktigt för mig.
Just nu väntar också tandläkaren, be om en hälsoundersökning på Vårdcentralen och att försöka få ordning på min cykel till våren! Det sistnämnda försöker jag att lägga undan lite pengar till…
Och på detta var det någon som klämde ur sig att jag kanske skulle börja date’a igen och DET kommer verkligen inte i fråga just nu! Mitt självförtroende är alldeles för dåligt och jag orkar inte med att engagera mig i en annan människa!
För övrigt; Vem fan vill gå på en date med en något trasig och trasslig människa!? Bara tanken på det, får mina negativa tankar att gå i spinn! Nej tack!
Det handlar om att prioritera mina göranden och för mig, just nu, är det ”det viktigaste först”, som gäller! Vissa dagar är jag nöjd om  jag orkar tömma kattlådan och ordna med min mat!

Ta hand om dig, därute i Vintergatan, så gör jag mitt bästa från min kant av Universum!

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto, ”bilder ur vardagen”: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s