En kort prosatext, som jag publicerat flera gånger, men som jag retuscherar och skriver om… Den blir kortare och bättre och bättre… Jag uppskattar den själv, väldigt mycket. Mina beskrivande ord, om psykisk ohälsa…

Andas. Räkna. Ett, två och tre…

Jag är sjuk. Sjuk i själen.
Det förstår inte du, för det syns inte.
Det själsligt sjuka är inte synligt för ögats fokus.
Det bor inombords, bygger bo i mitt huvud och i mitt bröst. Det finns där, allt det trasiga och söndriga, jag känner det, livets trasigheter, det syns bara inte.

Frustrationen sprider sig under huden, som myror och termiter, och jag kan bara lägga mig ner, räkna sprickorna i taket och hoppas på förändring.
Andas. Räkna. Ett, två och tre…
Sova, vila, sömn och drömmar.
Jag hoppas. Jag drömmer. Jag önskar…
Jag går sakta sönder, mals samman, till ett ingenting, det är känslan. Finfördelas, till ett litet intet.
Det syns inte, men det finns där, allt det trasiga och söndriga, för jag känner det!
Jag upplever det inombords och fysiskt.
Det smärtar, det skaver, svider och det river.
Det stretar, drar och trycker. Trycker och pressar nedåt, nedåt…
Det syns inte på utanpåverket, det är inte synligt, för ögats exakta fokus, så du förstår inte!
Det som inte syns till det yttre, det finns således icke”!

Andas. Räkna. Ett, två och tre…
Långt in i själens vrår, tar det över min kropp, allt det som gör så jävla ont.
Det river, sliter, klöser och skaver.
Mina ord och min leende mun, döljer sanningarna om själens söndervärkta urgröpningar. Det är en sorg. Det är ur-förtvivlans tårar. Det är meningslöshetens vardagliga steg.

Ibland dansar Elefanter på mitt bröst.
De dansar vals, med tyngd och pondus. Hårt och brutalt. Ibland stannar hjärtat ett ögonblick, för att snabbt återuppta sina regelbundna slag, och löper sedan amok i bröstets fästen; Rusar, stormar och slår hårt, hårt i bröstet.

Andas. Räkna. Ett, två och tre…
Då och då, krymper alla rummen samman. De snörs ihop, till ett litet trångt utrymme, och där kan jag inte andas längre. Ett nålsöga att ta sig igenom!
Jag dör, jag dör, jag dör..! Ta dig samman”!
Men detta förstår inte du, ångestens fysiska uttryck, för det syns inte! Det finns där, allt det trasiga och söndriga, det existerar, jag känner det! Det syns bara inte!

Jag är så trött…

/ Arthur (Foto; Arthur)

1 tanke på “En kort prosatext, som jag publicerat flera gånger, men som jag retuscherar och skriver om… Den blir kortare och bättre och bättre… Jag uppskattar den själv, väldigt mycket. Mina beskrivande ord, om psykisk ohälsa…

  1. Vad härligt att du tycker att texten blir bättre och bättre, ibland behöver det få ta tid med ett verk för att man ska känna sig nöjd(are). Det du skriver berör mitt inre och det får det gärna göra. Även om jag känner en smärta och en slags maktlöshet i det du beskriver, så är det starkt och vackert.🌺 Skickar en varm kram. 🤗

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s