Läkaren på psykiatrin säger att det är en psykisk obalans, en störning, i kroppen och huvudet; En psykisk störning…

Tankesnurr och trassliga tanketrådar. Förvirrande och bökiga reflektioner…

Tog en långpromenad igår. En dryg mil. Gick och gick och gick. Promenerade runt, i cirklar, i söderort.
Symboliken, de abstrakta funderingarna; försöker jag att vandra ifrån mig själv?
Grubblar för mycket. Tänker för mycket.

Snurriga grubblerier och trassliga tanketrådar…
Det är ingen ordning på mina funderingar…

Jag jagar inte lyckan längre! Jag söker förnöjsamhet och bärighet i livet!
Jag vill och önskar mig själslig lugn och ro. Att vara nöjd… Begär jag för mycket?

Jag är mer därvarande, än vad jag är närvarande. Grubblar för mycket. Tänker för mycket… Om inte OM, hade varit…

Jag är livstrött. Det innebär inte att jag vill dö! Jag har ingen längtan till döden! Men jag är fylld till bristningsgränsen av meningslöshet och innehållslöshet. Känner mig tom och tömd.
Hur går jag vidare? Var ska jag fortsätta leta?
Jag är energilös. Hjärntrött.
Grubblar för mycket. Tänker för mycket.

Medan man är nykter, gör missbrukarpersonligheten armhävningar…. Man måste passa sig, så att man inte trillar ner i missbrukarträsket igen! Missbruk är en alltid pågående sjukdom. Vilar aldrig!

Jag har fördomar om människor som lever med psykisk ohälsa! De är lata, slöa och vill inte ens… Jag har fördomar om psykisk sjukdom. Jag tror att jag vet, vad andra anser och tycker om mig; Lat, slö och vill inte ens!

Jag lider inte av psykisk ohälsa, jag lever med det. Jag känner att det är en viktig skillnad. Jag tänker ofta på hur jag, och andra, uttrycker sig. Jag tror att det är av betydelse hur man använder sina ord. Orden sprider sig i kroppen, som ringer på vatten, och att välja mer mjuka och smidiga uttryck ger en positivare ton i sinnet och själ…
Jag lever med psykisk ohälsa.
Jag lider av psykisk ohälsa.
Smaka lite på skillnaden…

Jag har inte mått så bra! Varit på gränsen.
Somliga dagar har jag inte nått mållinjen för dagen. Landat i soffan. Vilat och bara sovit, med pläden, katten och mjuka kuddar.
Jag orkar inte… Jag är tacksam för att jag lever ensam!

Jag gick ner för räkning.
Orkade inte mer. Här om dagen var jag fullständigt uppgiven. Energilös och energifattig! Hur mycket ska en ensam människa behöva stå ut med?
Hela min fasad krackelerade. Jag gick sönder. Själen sprack… Som ett troll, som möter morgonljuset: Grusades och blev till ett ingenting.
Jag borde ha bett om hjälp och räddning.
Men… Jag gjorde inte det.
Döden gjorde mig sällskap, under de allra tyngsta dagarna. Det har pågått länge nu.
Det känns lite bättre, men själen går på tomgång, men dock i ett mer levande läge! Så länge själen susar lite grann, så är jag levande!

Jag frågade mig själv; Hur mycket ska en människa behöva stå ut med?
Jag frågar mig; Vad är det som är fel? Vad har jag missat? Det är någonting som jag och vi, läkaren och psykologen, har missat!
Läkaren på psykiatrin säger att det är en psykisk obalans, en störning, i kroppen och huvudet; En psykisk störning. Jag tycker inte om uttrycket! Undrar om det finns andra och bättre uttryck!? Letade runt, på internet, men fann inget bra… ännu, vill säga! Jag vill ha mjukare och smidigare uttryck i mitt vokabulär! Orden är viktiga för att motarbeta det negativa i tankebruset.
Psykisk störning! Det känns negativt och mindre bra…

Jag är envis. Ibland är det bra. Andra gånger är det av ondo.
Att vara ”stöddig”, inneha en mentalitet och fastnaglad beslutsamhet om att ”jag minsann kan själv”, är inte alltid gynnsamt.
Jag skulle vilja skriva att det är ett typiskt manligt personlighetsdrag, men jag är osäker. Jag tror nog att det handlar mer om socialt arv och det som kallas för ”miljö”, det vill säga ”medärvda” egenskaper under uppväxtåren.
Mina föräldrar var alltid noga med fasaden, det som andra människor kunde se, uppfatta och bedöma dem utifrån. Det som omgivningen eventuellt kunde uppfatta som depraverande, täppte de till och tystade ner! Det som kunde pysa ut och som inte var, med deras mått mätt, klädsamt och särskilt smickrande, kvästes snabbt i sin linda.
”Bit ihop! Prata inte om känslor och det svåra! Ta dig i kragen och tig! Kämpa på bara! Gnäll inte, de finns alltid de som har det värre”!
Jag bebos fortfarande av de där snedvridna normerna!
Jag har fortfarande svårt att prata om mina psykiska svårigheter, utan att ångesten griper tag i mig och river i huvudet! ”Har jag pratat för mycket nu? Har jag blottlagt mig och blivit sårbar? Har jag sagt för mycket? Undrar vad andra ska tycka, tänka och känna”?
Det skrivna orden är ett enklare uttryck för mig, än vad de talade orden är! Därav vikten av att skriva, skriva och skriva! Det är en del i arbetet av min psykiska ohälsa.
Och med detta skrivet, blir jag lätt undvikande och ber inte alltid om hjälp och räddning! ”Jag kan rida ut detta mörker själv! Jag kan stå ut och jag klarar av det här! Jag behöver inte hjälp och jag krigar på. Ensam”!

Jag är livstrött. Tömd på energiresurserna. Livsbruset och livskaoset, äter upp alltmer av mina besparingar. Jag frågar mig själv, exakt hur mycket ska en människa behöva stå ut med…

Jag är aldrig dålig på någonting. Jag är aldrig ”kass” eller urusel på någonting! Däremot är jag mindre bra på somliga saker! Smaka lite på skillnaden…

Tack för uppmärksamheten och på återläsande! Väl mött / Arthur

(Foto och bild: Arthur)

Dessa dagar som går, som är livet…

Dessa dagar som går,
som är livet…

”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka”?
/ Boye

Det har blivit mycket att fixa och trixa  med, för farbror Ringvall, den här veckan.

Jag begriper inte hur människor, som är friska, pigga och glada, orkar med livsbruset!
Hur gör folk!?
Är det Berocca som är lösningen?
Raffinerat socker? D-vitaminer eller positivt tänkande?
Själv behöver jag återhämtning och vila, så fort jag fixat och trixat med det, som måste ordnas med! Jag räcker liksom inte till!
Jag har ett energiläckage, någonstans!
Blir bara trött!
Det har varit besök på den nya Stadsdelsförvaltning, tandläkarbesök och idag ska jag till fröken Doktorn och gå till botten med Kronisk Depression och värk i kroppen! Vad har vi, eller jag, missat i djungeln av välmående!?
Berocca är inte lösningen! Inte socker och kolhydrater heller… Vad felar?
I morgon är det möte på psykiatrin och sedan provtagningar för blodstatus!
Hej hopp och hej va’ de’ går!
På’t bara!

Dyrt blir det också!
Hur får människor, som lever på sjukersättning, aktivitetsstöd eller sjukpenning, pengarna att räcka till? Jag bara undrar?
Ersättningarna följer knappast den ekonomiska utvecklingen och stegringen i samhället!
Man får räkna kronor och ören!
Vända på varje liten krona på kontot!
Och allt har ju gått upp under årets första månader: Hyran, busskortet, elräkningen, hemförsäkringen, djurförsäkringen och bredbandet. Hur gör folk?
Lägg därtill högkostnadsskyddet för sjukvård och mediciner, som, för mig, så påpassligt löpt ut! Det hade jag minsann inte riktigt räknat med!
Pucko, kan tyckas! Ingen koll på läget!
Dock; Jag är inte dum! Har bara lite otur när jag tänker!
Jag tycker att jag har blivit ganska bra på det ändå, hålla koll på pengar och budget…
Men…
Jag är uppenbarligen inte så förutseende och framsynt som jag tror! Jag tappar kontrollen och min budget går fullständigt åt hel*ete!
I alla fulla fall…
Man anpassar sig! Det går, man får ihop det, med lite hjälp…
Man ska inte gnälla så förbannat!
Tänk positivt; ”Det finns ALLTID de, som har det värre”!

Ha en fin dag och var riktigt rädd om dig, därute i Covidkaoset och livsbruset…
Kram på dig, genom cyberrymden och Vintergatan, om du känner att du behöver en…

Väl mött / Arthur (Bilden: Arthur)

Någonting är väldig fel hos mig!Jag vet inte… Jag snurrar till det… Mina tanketrådar blir något förvirrande!

Någonting är väldig fel hos mig!
Jag vet inte… Jag snurrar till det… Mina tanketrådar blir något förvirrande!
Jag ber om ursäkt för det!

Jag har, under en längre tid, varit väldigt sjuk i min depression… Det är på bättringsvägen och då tänkte jag..; Jag skriver några rader! Funderingar kring samtal jag haft, om acceptans och livet!

Att acceptera sin livssituation, är inte det detsamma som att ge upp!?
”Så här blev livet och det får du lov att acceptera! Acceptera livet som det är och blev! Varför kämpa om förändring! Det blir inte bättre än så här och du kommer förmodligen aldrig att bli den människan du var en gång i tiden! Dina referensramar får du lägga åt sidan och du får lov att försöka hitta nya mål och inriktningar i livet”!
Om jag accepterar att mitt liv har blivit så här, med mitt mörker och min ogenomtränglig svärta, och slutar leta, kämpa och kriga för att hitta ett mjukare, smidigare och behagligare sätt att leva, är inte det att kapitulera och ge upp då?
”Nä’, men jag accepterar att mitt liv blev till det här! Det här är jag! Ibland orkar jag inte leva, men jag vill ändå inte dö! Jag är livrädd för livet och jag är vansinnigt rädd för döden! Att livet är ett skämt, fullständigt meningslöst och bara… tomt… Nä’, men jag finner mig i det! Jag gör det bästa av situationen och bara… ÄR”…
Någonting är väldig fel hos mig!
Jag kan inte acceptera att det har blivit så här!
Jag tänker inte finna mig i att jag inte orkar, inte kan och inte vill längre!
Jag vill inte leva mitt liv i acceptans och förståelse och luta mig tillbaka och tänka; ”Jaha, så här är det och jag kan inte göra mer”!
Det måste finnas mer liv, mer glädje och mer förnöjsamhet, att hitta och leva tillsammans med! Det måste finnas mindre hårdhet och kantighet, att leva sitt liv i!
Jag orkar inte med att ständigt vara nedstämd, meningslös och orolig… Orolig för att slukas av depressioner, som jag ensam inte kan hantera längre. Jag avskyr psykiatrin och inneliggande vård! Jag vill inte! Jag orkar inte med det!
Måste det ena utesluta det andra?
Någonting är väldig fel hos mig!
Det behöver absolut inte vara svaret på meningen med livet, eller att finna lyckan, men det måste ju finnas mer och fler njutningar och glädjerus, även för mig!
Det måste finnas en bra, stabil och stadig raksträcka att följa, med ett schysstare mående, än det känslokaos och den meningslöshet som jag hela tiden befinner mig i!

Någonting är väldig fel hos mig!

Det handlar inte om att förändra sin attityd och sina tankebanor till det mer positiva och stärkande, att skriva affirmationer och mata sig själv med indoktrinerande meningar av positivitet och självuppfyllande bekräftelser! Jag har gjort allt det där! Jag gör, fortfarande, efter flera år, allt det där och det får inte fästa hos mig! Det slår inte rot inom mig..: ”Jag duger som jag är! Jag är en fin och härlig människa! Jag är okej och jag uppskattar livet”!
Det är inte så enkelt, för alla er som tror det! Till er som tror att det bara handlar om att lära sig att leva med mer positivitet och självupplyftande attityd till livet och världsordningen… Till er kan jag bara säga; Fuck you! Ni har inte en jävla susning om hur jag har det, hur mycket jag gör och vad jag gjort för att hitta olika lösningar på min livssituation!
Ni har inte en endaste aning..! Jag har snart sagt provat ALLT!
Hjärta och hjärna samarbetar inte!
Känslorna lever sitt eget liv och mitt intellekt och mitt smartaste jag, har party på annat håll!

Och det handlar inte om att prata sönder sig i oräkneliga terapitimmar och gegga runt i sitt innersta inre, år ut och år in, finna acceptans och gå vidare! Hade det varit så enkelt, så hade jag varit ”på banan” nu! Om det hade varit så smidigt och lätt, så hade ju jag varit med i livsbruset vid det här laget!

Någonting är väldig fel hos mig!

Och det handlar inte om att be böner, finna Gud eller en högre makt att lägga sitt liv i händerna på!
Och det handlar inte, uppenbarligen, om att meditera, motionera och träna, för att det gör gott för psyket, för hade det gjort det… Ja, då hade ju jag varit fylld av energi och glädje till livet vid det här laget! Jag är bara oerhört trött! Trött…

Någonting är väldig fel hos mig!

Och det handlar inte om att jag vill må dåligt och att jag vill vara en djuplodad och depressiv människa, vem fan vill det, för er som nu trodde det, för jag letar, försöker, provar på och gör allt som står i min makt, för att ens orka leva!

Och jag vägrar att acceptera att det är så här att leva!
Jag tänker inte acceptera att jag blev till det här och att jag bara ska lära mig att leva i detta, med allt vad det innebär!
Jag vill inte!
Jag vill vara levande och mer tillfreds! Det måste, det bara måste, finnas en lösning och en bra väg att gå, för att åtminstone känna att det är värt att leva och kliva upp på morgonen!
Jag orkar inte vara sårbar, gråta och känna mig trasig och rädd!
Jag orkar inte med att vara en människa utan skyddsfilter och att ständigt behöva vara på min vakt för hur mycket jag kan tänkas mäkta med under en dag eller en vecka!
Planera, planera och schemalägga hela tillvaron, utifrån vad jag önskar och mäktar med!
Och denna ständiga jävla egoism; Vad orkar jag? Hur mycket pallar jag med, den här dagen? Hur mår jag, egentligen, och orkar jag ens träffa en god vän för en promenad och en härlig kopp java någonstans? Orkar jag ens prata och vara social idag? Vad behöver jag? Varför är jag alltid trött? Hur kommer det sig att kroppen ständigt, alltid, värker och gör ont? Varför gråter jag ena stunden, för att senare skratta hysteriskt, som en galning!

Någonting är väldig fel hos mig!

Det måste ju för tusan finnas en enklare utväg, det bara måste, för att hitta mjukheten och förnöjsamheten i livets alla delar! Men var? Hur? Och var försätter jag?
Orkar jag?
Att ge upp och slänga in handduken är inget alternativ! Och om jag accepterar min livssituation och att jag bara… ÄR… har jag inte givit upp då? Kan jag inte lika gärna bara lägga mig ner, bli apatisk och skita i allt, och sluta leva? Förvisso, dessa dagar finns också, när apatin tar överhanden!
Om jag bara accepterar och finner mig i att summan av allt mitt tidigare levda liv, blev till det här, då har jag väl givit upp?
Att finna acceptans och förståelse för min nedstämdhet och mina ständigt återkommande depressioner, att försöka upprätthålla någon typ av godkännande för att mitt liv blev till det här… Jag vet inte… Jag snurrar till det… Mina tanketrådar blir något förvirrande!
Jag ber om ursäkt…

Att acceptera…
Att känna; det här är okej…
Att vara människa och leva i meningslöshet och nedstämdhet…
Att finna acceptans, är inte det detsamma som att ge upp..?
Jag vägrar! Jag tänker inte leva så här i trettio eller fyrtio år till! Det står jag inte ut med!
Det är något väldigt fel hos mig!
Det sitter en stor blockering någonstans och det är någonting väldigt fel i mitt mentala jag, frågan är bara vad och var?

Jag fortsätter väl, oförtrutet, att leta, jobba och kriga på… Det måste finnas en lösning någonstans, även för mig!
Någon gång måste ju den där jävla själsliga proppen lossna och jag, i min härliga härlighet, kommer att trilla ut på andra sidan av livet… Frågan är bara när och hur!?

Att acceptera sin livssituation, är inte det detsamma som att ge upp!?

Väl mött och på återläsande, kära du!
Var rädd om dig, därute i livet och tillvaron, så gör jag mitt bästa från min vrå av Universum och Vintergatan… / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)