Någonting är väldig fel hos mig!Jag vet inte… Jag snurrar till det… Mina tanketrådar blir något förvirrande!

Någonting är väldig fel hos mig!
Jag vet inte… Jag snurrar till det… Mina tanketrådar blir något förvirrande!
Jag ber om ursäkt för det!

Jag har, under en längre tid, varit väldigt sjuk i min depression… Det är på bättringsvägen och då tänkte jag..; Jag skriver några rader! Funderingar kring samtal jag haft, om acceptans och livet!

Att acceptera sin livssituation, är inte det detsamma som att ge upp!?
”Så här blev livet och det får du lov att acceptera! Acceptera livet som det är och blev! Varför kämpa om förändring! Det blir inte bättre än så här och du kommer förmodligen aldrig att bli den människan du var en gång i tiden! Dina referensramar får du lägga åt sidan och du får lov att försöka hitta nya mål och inriktningar i livet”!
Om jag accepterar att mitt liv har blivit så här, med mitt mörker och min ogenomtränglig svärta, och slutar leta, kämpa och kriga för att hitta ett mjukare, smidigare och behagligare sätt att leva, är inte det att kapitulera och ge upp då?
”Nä’, men jag accepterar att mitt liv blev till det här! Det här är jag! Ibland orkar jag inte leva, men jag vill ändå inte dö! Jag är livrädd för livet och jag är vansinnigt rädd för döden! Att livet är ett skämt, fullständigt meningslöst och bara… tomt… Nä’, men jag finner mig i det! Jag gör det bästa av situationen och bara… ÄR”…
Någonting är väldig fel hos mig!
Jag kan inte acceptera att det har blivit så här!
Jag tänker inte finna mig i att jag inte orkar, inte kan och inte vill längre!
Jag vill inte leva mitt liv i acceptans och förståelse och luta mig tillbaka och tänka; ”Jaha, så här är det och jag kan inte göra mer”!
Det måste finnas mer liv, mer glädje och mer förnöjsamhet, att hitta och leva tillsammans med! Det måste finnas mindre hårdhet och kantighet, att leva sitt liv i!
Jag orkar inte med att ständigt vara nedstämd, meningslös och orolig… Orolig för att slukas av depressioner, som jag ensam inte kan hantera längre. Jag avskyr psykiatrin och inneliggande vård! Jag vill inte! Jag orkar inte med det!
Måste det ena utesluta det andra?
Någonting är väldig fel hos mig!
Det behöver absolut inte vara svaret på meningen med livet, eller att finna lyckan, men det måste ju finnas mer och fler njutningar och glädjerus, även för mig!

Det måste finnas en bra, stabil och stadig raksträcka att följa, med ett schysstare mående, än det känslokaos och den meningslöshet som jag hela tiden befinner mig i!

Någonting är väldig fel hos mig!

Det handlar inte om att förändra sin attityd och sina tankebanor till det mer positiva och stärkande, att skriva affirmationer och mata sig själv med indoktrinerande meningar av positivitet och självuppfyllande bekräftelser! Jag har gjort allt det där! Jag gör, fortfarande, efter flera år, allt det där och det får inte fästa hos mig! Det slår inte rot inom mig..: ”Jag duger som jag är! Jag är en fin och härlig människa! Jag är okej och jag uppskattar livet”!
Det är inte så enkelt, för alla er som tror det! Till er som tror att det bara handlar om att lära sig att leva med mer positivitet och självupplyftande attityd till livet och världsordningen… Till er kan jag bara säga; Fuck you! Ni har inte en jävla susning om hur jag har det, hur mycket jag gör och vad jag gjort för att hitta olika lösningar på min livssituation!
Ni har inte en endaste aning..! Jag har snart sagt provat ALLT!
Hjärta och hjärna samarbetar inte!

Känslorna lever sitt eget liv och mitt intellekt och mitt smartaste jag, har party på annat håll!

Och det handlar inte om att prata sönder sig i oräkneliga terapitimmar och gegga runt i sitt innersta inre, år ut och år in, finna acceptans och gå vidare! Hade det varit så enkelt, så hade jag varit ”på banan” nu! Om det hade varit så smidigt och lätt, så hade ju jag varit med i livsbruset vid det här laget!

Någonting är väldig fel hos mig!

Och det handlar inte om att be böner, finna Gud eller en högre makt att lägga sitt liv i händerna på!
Och det handlar inte, uppenbarligen, om att meditera, motionera och träna, för att det gör gott för psyket, för hade det gjort det… Ja, då hade ju jag varit fylld av energi och glädje till livet vid det här laget! Jag är bara oerhört trött! Trött…

Någonting är väldig fel hos mig!

Och det handlar inte om att jag vill må dåligt och att jag vill vara en djuplodad och depressiv människa, vem fan vill det, för er som nu trodde det, för jag letar, försöker, provar på och gör allt som står i min makt, för att ens orka leva!

Och jag vägrar att acceptera att det är så här att leva!
Jag tänker inte acceptera att jag blev till det här och att jag bara ska lära mig att leva i detta, med allt vad det innebär!
Jag vill inte!
Jag vill vara levande och mer tillfreds! Det måste, det bara måste, finnas en lösning och en bra väg att gå, för att åtminstone känna att det är värt att leva och kliva upp på morgonen!
Jag orkar inte vara sårbar, gråta och känna mig trasig och rädd!
Jag orkar inte med att vara en människa utan skyddsfilter och att ständigt behöva vara på min vakt för hur mycket jag kan tänkas mäkta med under en dag eller en vecka!
Planera, planera och schemalägga hela tillvaron, utifrån vad jag önskar och mäktar med!
Och denna ständiga jävla egoism; Vad orkar jag? Hur mycket pallar jag med, den här dagen? Hur mår jag, egentligen, och orkar jag ens träffa en god vän för en promenad och en härlig kopp java någonstans? Orkar jag ens prata och vara social idag? Vad behöver jag? Varför är jag alltid trött? Hur kommer det sig att kroppen ständigt, alltid, värker och gör ont? Varför gråter jag ena stunden, för att senare skratta hysteriskt, som en galning!

Någonting är väldig fel hos mig!

Det måste ju för tusan finnas en enklare utväg, det bara måste, för att hitta mjukheten och förnöjsamheten i livets alla delar! Men var? Hur? Och var försätter jag?
Orkar jag?
Att ge upp och slänga in handduken är inget alternativ! Och om jag accepterar min livssituation och att jag bara… ÄR… har jag inte givit upp då? Kan jag inte lika gärna bara lägga mig ner, bli apatisk och skita i allt, och sluta leva? Förvisso, dessa dagar finns också, när apatin tar överhanden!
Om jag bara accepterar och finner mig i att summan av allt mitt tidigare levda liv, blev till det här, då har jag väl givit upp?
Att finna acceptans och förståelse för min nedstämdhet och mina ständigt återkommande depressioner, att försöka upprätthålla någon typ av godkännande för att mitt liv blev till det här… Jag vet inte… Jag snurrar till det… Mina tanketrådar blir något förvirrande!
Jag ber om ursäkt…

Att acceptera…
Att känna; det här är okej…
Att vara människa och leva i meningslöshet och nedstämdhet…
Att finna acceptans, är inte det detsamma som att ge upp..?
Jag vägrar! Jag tänker inte leva så här i trettio eller fyrtio år till! Det står jag inte ut med!
Det är något väldigt fel hos mig!
Det sitter en stor blockering någonstans och det är någonting väldigt fel i mitt mentala jag, frågan är bara vad och var?

Jag fortsätter väl, oförtrutet, att leta, jobba och kriga på… Det måste finnas en lösning någonstans, även för mig!
Någon gång måste ju den där jävla själsliga proppen lossna och jag, i min härliga härlighet, kommer att trilla ut på andra sidan av livet… Frågan är bara när och hur!?

Att acceptera sin livssituation, är inte det detsamma som att ge upp!?

Väl mött och på återläsande, kära du!
Var rädd om dig, därute i livet och tillvaron, så gör jag mitt bästa från min vrå av Universum och Vintergatan… / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s