Tankesnurr och trassliga tanketrådar. Förvirrande och bökiga reflektioner…
Tog en långpromenad igår. En dryg mil. Gick och gick och gick. Promenerade runt, i cirklar, i söderort.
Symboliken, de abstrakta funderingarna; försöker jag att vandra ifrån mig själv?
Grubblar för mycket. Tänker för mycket.
Snurriga grubblerier och trassliga tanketrådar…
Det är ingen ordning på mina funderingar…
Jag jagar inte lyckan längre! Jag söker förnöjsamhet och bärighet i livet!
Jag vill och önskar mig själslig lugn och ro. Att vara nöjd… Begär jag för mycket?
Jag är mer därvarande, än vad jag är närvarande. Grubblar för mycket. Tänker för mycket… Om inte OM, hade varit…
Jag är livstrött. Det innebär inte att jag vill dö! Jag har ingen längtan till döden! Men jag är fylld till bristningsgränsen av meningslöshet och innehållslöshet. Känner mig tom och tömd.
Hur går jag vidare? Var ska jag fortsätta leta?
Jag är energilös. Hjärntrött.
Grubblar för mycket. Tänker för mycket.
Medan man är nykter, gör missbrukarpersonligheten armhävningar…. Man måste passa sig, så att man inte trillar ner i missbrukarträsket igen! Missbruk är en alltid pågående sjukdom. Vilar aldrig!
Jag har fördomar om människor som lever med psykisk ohälsa! De är lata, slöa och vill inte ens… Jag har fördomar om psykisk sjukdom. Jag tror att jag vet, vad andra anser och tycker om mig; Lat, slö och vill inte ens!
Jag lider inte av psykisk ohälsa, jag lever med det. Jag känner att det är en viktig skillnad. Jag tänker ofta på hur jag, och andra, uttrycker sig. Jag tror att det är av betydelse hur man använder sina ord. Orden sprider sig i kroppen, som ringer på vatten, och att välja mer mjuka och smidiga uttryck ger en positivare ton i sinnet och själ…
Jag lever med psykisk ohälsa.
Jag lider av psykisk ohälsa.
Smaka lite på skillnaden…
Jag har inte mått så bra! Varit på gränsen.
Somliga dagar har jag inte nått mållinjen för dagen. Landat i soffan. Vilat och bara sovit, med pläden, katten och mjuka kuddar.
Jag orkar inte… Jag är tacksam för att jag lever ensam!
Jag gick ner för räkning.
Orkade inte mer. Här om dagen var jag fullständigt uppgiven. Energilös och energifattig! Hur mycket ska en ensam människa behöva stå ut med?
Hela min fasad krackelerade. Jag gick sönder. Själen sprack… Som ett troll, som möter morgonljuset: Grusades och blev till ett ingenting.
Jag borde ha bett om hjälp och räddning.
Men… Jag gjorde inte det.
Döden gjorde mig sällskap, under de allra tyngsta dagarna. Det har pågått länge nu.
Det känns lite bättre, men själen går på tomgång, men dock i ett mer levande läge! Så länge själen susar lite grann, så är jag levande!
Jag frågade mig själv; Hur mycket ska en människa behöva stå ut med?
Jag frågar mig; Vad är det som är fel? Vad har jag missat? Det är någonting som jag och vi, läkaren och psykologen, har missat!
Läkaren på psykiatrin säger att det är en psykisk obalans, en störning, i kroppen och huvudet; En psykisk störning. Jag tycker inte om uttrycket! Undrar om det finns andra och bättre uttryck!? Letade runt, på internet, men fann inget bra… ännu, vill säga! Jag vill ha mjukare och smidigare uttryck i mitt vokabulär! Orden är viktiga för att motarbeta det negativa i tankebruset.
Psykisk störning! Det känns negativt och mindre bra…
Jag är envis. Ibland är det bra. Andra gånger är det av ondo.
Att vara ”stöddig”, inneha en mentalitet och fastnaglad beslutsamhet om att ”jag minsann kan själv”, är inte alltid gynnsamt.
Jag skulle vilja skriva att det är ett typiskt manligt personlighetsdrag, men jag är osäker. Jag tror nog att det handlar mer om socialt arv och det som kallas för ”miljö”, det vill säga ”medärvda” egenskaper under uppväxtåren.
Mina föräldrar var alltid noga med fasaden, det som andra människor kunde se, uppfatta och bedöma dem utifrån. Det som omgivningen eventuellt kunde uppfatta som depraverande, täppte de till och tystade ner! Det som kunde pysa ut och som inte var, med deras mått mätt, klädsamt och särskilt smickrande, kvästes snabbt i sin linda.
”Bit ihop! Prata inte om känslor och det svåra! Ta dig i kragen och tig! Kämpa på bara! Gnäll inte, de finns alltid de som har det värre”!
Jag bebos fortfarande av de där snedvridna normerna!
Jag har fortfarande svårt att prata om mina psykiska svårigheter, utan att ångesten griper tag i mig och river i huvudet! ”Har jag pratat för mycket nu? Har jag blottlagt mig och blivit sårbar? Har jag sagt för mycket? Undrar vad andra ska tycka, tänka och känna”?
Det skrivna orden är ett enklare uttryck för mig, än vad de talade orden är! Därav vikten av att skriva, skriva och skriva! Det är en del i arbetet av min psykiska ohälsa.
Och med detta skrivet, blir jag lätt undvikande och ber inte alltid om hjälp och räddning! ”Jag kan rida ut detta mörker själv! Jag kan stå ut och jag klarar av det här! Jag behöver inte hjälp och jag krigar på. Ensam”!
Jag är livstrött. Tömd på energiresurserna. Livsbruset och livskaoset, äter upp alltmer av mina besparingar. Jag frågar mig själv, exakt hur mycket ska en människa behöva stå ut med…
Jag är aldrig dålig på någonting. Jag är aldrig ”kass” eller urusel på någonting! Däremot är jag mindre bra på somliga saker! Smaka lite på skillnaden…
Tack för uppmärksamheten och på återläsande! Väl mött / Arthur
(Foto och bild: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 
Tack för att du sätter ord på det jag känner! Ja, det låter bättre med ”lever med psykisk ohälsa” än ”lider av psykisk ohälsa”!
Jag är så jävla bitter på psykiatrin för att jag tvingas ”lämna ut mig”, mitt privata, men de gör INGENTING för att hjälpa mig! Skriver bara ut mediciner.. Jag har aldrig trott på mediciner. Tror inte att de botar något, utan lägger bara locket på! Ta hand om dig Janne/Arthur! 💜
GillaGillad av 2 personer
Åh! Tusen tack för din kommentar! 🌹Verkligen tack! Jag instämmer fullständigt med din kommentar!
Det är oerhört frustrerande med psykiatrin och hur de, i de flesta fall, endast har piller att erbjuda! Jag har efterlyst fler och andra behandlingsmetoder, men fått leta och prova själv! Det kostar pengar, något som oftast saknas när man är sjuk!
Dessutom ville jag prova på en ny behandlingsform, ACT, men fick gå via Vårdcentralen för att få en remiss! Psykiatrin skriver inte remisser och de hjälper inte heller till med hälsoundersökningar, för att kunna utesluta eventuella brister i hormoner, vitaminer eller mineraler! Det finns absolut inga alternativ eller nytänkande inom psykiatrin, utan det mesta är förlegat och tradionsenligt!
Jag, som du, blir bara trött, ledsen och frustrerad! Hur mycket ska man orka med!? Som någon lär ha sagt: Man måste vara tillräckligt frisk, för att kunna vara sjuk!
Ta hand om dig och tack, återigen, för din kommentar!
Väl mött / Arthur
GillaGillad av 1 person
Tack för dina tankesnurr och funderingar, har saknat dem. Jag är glad att få läsa dina texter igen.
Jag håller också med om att man med andra uttryck, än de gamla invanda, kan få det att låta bättre. ”Lider av” låter mer sämre än ”Lever med”. Ett ord som jag ofta använt mig av tidigare är ”ältar”, men numera säger jag istället ”analyserar” eller ”bearbetar”. Det låter inte lika negativt, i mina öron i alla fall.
Du nämnde det här med manligt personlighetsdrag i din text, vilket fick mig att tänka på att jag någonstans har läst att det kan vara en viss skillnad mellan kvinnors och mäns psykiska ohälsa. Kan inte säga att det var vetenskapligt belagt eller så, men texten ville visa lite på att det finns en bild av att män ses som starka, macho, de ska inte gråta och visa känslor utåt, och att det därmed kunde vara svårare för män att acceptera och prata om psykisk ohälsa med andra än vad kvinnor har. Sedan finns det ju säkert skillnader beroende på hur man är som person och hur man har växt upp.
Var rädd om dig!
Skickar dig varma hälsningar.
GillaGillad av 2 personer
Tusen tack för din kommentar och för att du alltid är så glasklar och begriplig i dina formuleringar!
Tack för att du vände ordet älta till något bättre och positivt! Jag tänker faktiskt ”sno” det från dig! 😄 Tack! Så bra!!
Och jag instämmer, och vet, hur det är med mäns machokultur och hur de skapas och hur de färger av sig… Jag är själv uppvuxen i en starkt färgad omgivning av det, där pojkar inte ska gråta och inte visa känslor och vara känsliga! Men… Jag vrängde till det lite och grubblade kring OM det kanske till och med skulle kunna vara genetiskt… Men jag vet, och du vet, hur sanningen ser ut, för det finns egentligen inga känslomässiga och psykiska skillnader mellan människorna! Det enda egentliga skillnaden är ju fysisk, det vill säga könet… OM nu det är en skillnad och OM det nu avgör vilken könstillhörighet man önskar att definiera sig som… Fast det är väl en helt annan fundering… Det är samhällsstrukturerna som skapar och färgar männen och gör pojkar till kaxiga, ”modiga” och känslomässigt tigande vuxna män! Du har helt rätt!
Tack för att du tog dig tid och dessutom ville dela med dig av dina tankar och funderingar!
Tack! Ta hand om dig och jag önskar dig en fin vår! 🌹
/ Arthur
GillaGillad av 2 personer