Varför måste jag hela tiden vara ”på” och göra mig, ibland, obekväm för att jag måste få vidare vård? Jag frågar mig… Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!?

Jag har grubblat, tänkt och följt några tanketrådar.
Under en längre tid har jag blivit allt mer frågande och börjar ifrågasätta psykiatrin och vården, igen…
Jag blir frustrerad och desillusionerad.

Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!? Ska jag återigen ”skuldbelägga” mig själv, för att inget händer? Mitt fel?

Som vanligt är mina tanketrådar och grubblerier lite röriga, men jag tror att jag når mitt mål med texten och att jag gör mig tydlig och förstådd!

Jag har grubblat under en längre tid och jag förstår inte varför jag är den som hela tiden och fortfarande måste be om uppdatering, återkoppling och nya insatser, från psykiatrin och vården?
Varför är det jag, som är sjuk, som hela tiden måste vara ”på” och vara den som påminner dem inom psykvården, att jag fortfarande behöver hjälp?
Jag är fortfarande sjuk!
Jag lever fortfarande med återkommande depressioner och i en ständig nedstämdhet, inget av det har förändrats, och ändå kommer ingen inom psykiatrin till min hjälp och undsättning!

Det är så märkligt att jag, som patient, måste vara initiativtagande och påminna om att jag fortfarande finns, ännu lever med psykisk ohälsa och alltjämt behöver hjälp!
Så… är tanken att jag ska jag vara nöjd med terapisamtal en gång var fjortonde dag?
Ska jag bara vara nöjd, glad och tacksam, så länge som psykiatrin erbjuder detta? Detta är vad jag får och har att tillgå just nu!
Anser vården och psykiatrin att jag ska vara nöjd och bara finna mig i att mitt liv ska se ut så här?
Ska jag vara belåten!? Tacksam? Ska jag bara se på emedan mitt liv snurrar på och ingeting konstruktivt görs, från psykiatrin och vårdens sida?
Varför är det ingen som, inom psykiatrin, kommer med förnyad omsorg, nya råd, tips och förnyade utredningar och undersökningar? Någonting är ju fel! Fortfarande!
Var är handlingskraften? Initiativtagandet?

Varför måste jag, som patient, vara den som påminner om att jag finns, fortfarande är sjuk och fortfarande behöver komma vidare i mitt liv och inom vården!?
Hur kommer det sig att ingen bryr sig? Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!? Ska jag återigen ”skuldbelägga” mig själv, för att inget händer? Mitt fel?

Hur kommer det sig, när de inom primärvården och psykiatrin vet att jag lever med kronisk depression och nedstämdhet, det står att läsa i mina journalanteckningar, att det är jag som måste komma med förslag och idéer om hur jag ska komma vidare i mitt liv!?
Varför måste jag hela tiden be om hjälp, när det är jag som är patient? Det måste väl ändå ligga inom psykiatrin/vårdens intresse att hjälpa och vara empatiska?
Varför måste jag hela tiden vara ”på” och göra mig, ibland, obekväm för att jag måste få vidare vård?
Jag frågar mig…
Varför tror psykiatrin att jag är nöjd med tillvaron och livet och helt plötsligt lämnar mitt ärende utan vidare utredningar och undersökningar? Vad får dem att tro att jag är fullt tillfreds, för att jag tiger och inte ber om uppföljning och vidareutveckling!

Vi pratar ständigt om acceptans och att ”gilla läget”, lära sig att leva så som livet blivit för mig, men… jag känner, efter så många år: Det kan omöjligt vara meningen att man ska behöva ha det så här!
Jag kan inte leva så här.
Jag har levt med kronisk depression/Dystymi i drygt sex år! Sex år! Det finns inte en möjlighet att någon ska behöva ha det så! Hur länge ska man behöva stå ut? Och varför har psykiatrin givit upp?
Det finns inte en chans i helv*te att någon annan hade stått ut med en tillvaro i ständig nedstämdhet och dessutom se på emedan psykiatrin, vården, läkare och personal slutat att ”bry sig om”!
”Det finns inte mer vi kan göra, så nu får du klara dig själv”, det är känsan!
Över! Övergiven!
Ingen tar kontakt med mig, eller ens försöker att erbjuda vidare utredningar eller undersökningar för att finna svar på vad som så uppenbart felar i mitt psykiska mående!
Ingen kommer med förslag eller nya konstruktiva idéer! Det är först när jag börjar ”röra på mig”, när jag börjar bli frustrerad, irriterad och förbannad, som det händer något!
Varför frågar ingen mig, om jag är intresserad av nya försök till medicinering eller nya metoder och behandlingsformer?
Och när jag själv kommer med förslag och nya uppslag, så hänvisas jag direkt till ”egenvård” och min egna vilja att, på egen hand, ta reda på vilka möjligheter som finns att genomföra nya tankegångar och förslag till bot och bättring. Psykiatrin erbjuder ingenting!
När nya förslag kommer på tal, så kan inte ens läkare på psykiatrin hjälpa till med remiss för vidare vård, utan då måste jag, som är sjuk, trött och hjälpsökande, själv ordna med en tid på vårdcentralen, med ytterligare en läkare, med fler människor som ska beblanda sig i mitt liv, mitt mående och i mina personliga förehavanden!
Jag måste hela tiden vara någorlunda frisk, för att kunna vara sjuk!
Jag måste själv och hela tiden vara undersökande, prova nya infallsvinklar och nya progressiva och kontroversiella uppslag, för jag måste finna ett bättre mående, för annars kan jag ju lika gärna ge upp!
Jag måste hela tiden prova på nya tankegångar och innovationer och hela tiden ska jag bekosta detta själv, för psykiatrin erbjuder ingenting av det förslag jag kommer med!
Jag lever på sjukersättning! Det är väldigt lite pengar! Hur är det tänkt att jag, som ensamstående och som lever på sjukersättning, ska kunna bekosta olika behandlingar ensam, för att vården inte kan bistå mig med hjälp?

Och vad som, i min värld, är ytterst märkligt är; När jag behöver hjälp med till exempel en enklare hälsoundersökning, för att se över OM det kan vara något som felar fysiskt hos mig, med vitam- och mineralbrist, kanske till och med hormonbrist, så kan inte psykiatrin hjälpa mig med det heller, och det även om jag anser att det faktiskt ligger på psykvårdens bord, utan jag själv måste ordna detta via den allmänna sjukvården!
Och återigen; Jag är sjuk! Jag lever med psykisk ohälsa och depressioner, och ändå förväntas det att jag ska fixa och ordna med allting själv! Jag är patient! Jag är den som bör stå i centrum och som vården bör måna om och tänka ”hur kan vi hjälpa? Hur fortsätter vi? Vad gör vi nu? Nya idéer och nya förslag”!?
Men nej! Jag måste börja gå på offensiven, bli missnöjd, otillfredsställd och få ”bollen i rullning” för att någonting ska hända!

Jag är en av få patienter, en på hundra, kanske till och med en på tusen, där antidepressiva mediciner inte hjälper på något sätt. Det som blir av medicinering är biverkningar och negativa följdverkningar. Jag har provat i stort sett alla mediciner som finns och de hjälper mig inte på något sätt, och jag tänker och känner att av just den anledningen så borde psykiatrin vara än mer angelägen om att finna andra tillvägagångssätt och behandlingsformer för att kunna hjälpa mig, men nej!
Det är som om det tar slut och stopp vid medicinering och vid antidepressiva mediciner! Fungerar inte det, så får man som patient stå tillbaka och bara finna acceptans och leva så gott det går ändå!
Jag vill dock tillägga att jag är fullt beredd och redo att återigen prova ut nya mediciner och nya antidepressiva läkemedel, för någonstans måste det ju finnas ett läkemedel som kan stärka mig och ge mig ett stadigvarande bra mående jämte terapisamtal och egenvård!

Jag är oerhört trött! Jag är frustrerad och irriterad!

Jag, som patient, ska inte behöva ropa, bli obekväm och frustrerad, utan det åligger faktiskt psykiatrin och vården att hjälpa mig vidare, när de har alla fakta och facit, och när de vet att jag fortfarande är i behov av psykiatrisk vård och hjälp!
Nu, när jag tagit mig tid att skriva ner mina tankebanor och funderingar, i ren frustration och möjligen i affekt, så kanske att jag får vidare hjälp, blir kontaktad för uppdatering, ”återkoppling” och samtal kring hur psykiatrin, läkare och sjukvården kan hjälpa mig, för själv har jag inga fler förslag och idéer!

Det kan inte vara meningen att man ska ha det så här, leva i ständig nedstämdhet och återkommande depressioner, utan att någon, på ett genuint sätt, frågar och säger; ”Det här måste vi vidare utreda och ta itu med”!
Jag upplever att det saknas initiativförmåga, handlingskraft och framåtanda i mitt fall. Var är alla?
Men, jag kan ha fel! Det hela kanske bara är hjärnspöken hos mig?

Om jag berättar hur det är, egentligen, för psykologen, och vad som pågår i mitt huvud och hur svarta mina tankar ser ut och hur det verkligen känns i hela min kropp, så blir jag förmodligen inlagd och med det är ”problemet” löst!
Ingen kommer med andra konstruktiva lösningar eller nya metoder och idéer för hur min psykiska ohälsa ska angripas och vad som kanske skulle kunna vara en bra och en återuppbyggande metod och vettig lösning på hela sk*ten!
”Vi lägger in honom, så är problemet löst för tillfället och vi kan skriva i journalanteckningarna att en åtgärd gjorts och vi har ryggen fri”!
Men… Jag kan ha fel!? Hjärnspöken?

Hur kommer det sig att jag har en skavande känsla av att jag är helt lämnad åt mig själv? Att jag ensam får ta hand om mitt mående! Att ingen tycks vilja lyssna och bry sig om?
Hur kommer det sig att jag bara blir lämnad vind för våg, ska finna acceptans och ”gilla läget” och fortsätta gegga runt i någonting som ska föreställa ett liv…

Det här är inte okej!
Inte någonstans och någon och några måste göra något!

Men, återigen, jag kan ha fel!? Det kanske ligger helt hos mig? Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!? Ska jag återigen ”skuldbelägga” mig själv, för att inget händer?
Mitt fel?

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto och bilder: Arthur)

SONY DSC

En skrivelse till psykiatrin och vårdcentralen, tänkte jag bjuda på… dock skriven i affekt! Det beskriver frustrationen och ilskan jag bebos av… Vem kan och vill hjälpa?

”Hej igen!
Blev grubblande angående fysioterapeut och arbetsterapeut? Det blev fler och mer frågetecken känner jag. Som sagt, jag förstår inte var du vill komma med det?

Ofta känner jag att ansvaret ligger hos mig, att vara tydlig och begriplig när jag talar och berättar vad jag behöver hjälp med. Jag kan bli väldigt svävande, när jag försöker framföra mitt ärende/problematik!
Dock, i mitt fall, i skrivande stund, så känns det som om du inte riktigt har lyssnat till mig. Blir tveksam och frågande!
Men, jag kan ha fel! Jag lever med ADD och tappar lätt fokus, trasslar till det när jag pratar och upplevs ofta som ”hel, ren, frisk och fullt fungerande”! Skenet bedrar ibland! Livet är trassligt för mig!

Nå väl… Det jag berättade för dig var att jag önskade att kunna börja arbeta i framtiden och att mitt första steg och initiativ var/är att få hjälp med ”sysselsättning” via socialpsykiatri och Farsta stadsdelsförvaltning. Jag behöver ”komma igång” någonstans och tillsammans med människor som befinner sig i liknande situation som jag själv.
Jag vet att du nämnde fysioterapeut och arbetsterapeut för min räkning, när vi sågs, och att det kanske kunde vara en bra lösning för mig. Jag tänkte inte mer på det då, då du har alla fakta kring mitt ”tillstånd” och mina svårigheter och utgick ifrån att det inte ligger i den närmaste framtiden. Jag lever ju dessutom på sjukersättning och det känner jag torde säga en del om min tillvaro?

Det jag försöker, med alla medel, är att försöka få hjälp med min nedstämdhet och ständigt återkommande depressioner. Jag drar i alla trådar och försöker att hitta lösningar! Jag berättade för dig om träning, motion, kost och att jag försöker vara med på livståget och hur min ork tar slut. Jag är väldigt medveten och påläst, kring kost och hälsa, och jag vet att det är avgörande för psykets tillstånd.
Är tanken med arbetsterapeut och fysioterapeut att få ytterligare kunskaper och att få bukt med mina känslor och depressioner, tänker du?
Jag förklarade också för dig att jag inte orkar, ofta faller ner i depressioner och har svårt att hantera vardagen! Mitt liv består av en ständiga pauser och vila! Jag planerar mina dagar och får lov att bokstavligen ta en sak i taget och ta det lugnt! Det viktigaste först: Mat, träning, motion och vila! Inget tycks vara mig behjälpligt!
Dock är jag bra på att vara aktiv, få vardagen att snurra på, oavsett hur jag mår! Jag har faktiskt aldrig varit passiv i mitt psykiskt dåliga mående och jag har förmodligen Mindfullness att tacka för det! Jag är bra på att låta otäcka och obehagliga tankar snurra på i bakgrunden och ändå slänga benen över sängkanten!
Så… Jag förstår att du vill hjälpa, men upplever att du börjar i fel enda och i fel ordning! Men jag kan ha fel.

Jag känner också att jag faller mellan stolarna när det kommer till remiss, ACT och psykiatrin!
Jag vet att samarbete mellan psykiatrin och vårdcentralen är relativt nytt och att det psykiatrin inte kan bistå med, får man trassla sig igenom med läkare på vårdcentralen.
Rosenlunds Affektiva Mottagning och psykiatri har inte ACT och de skriver inte remiss för det! Därför blev jag tvungen att vända mig till dig och er på vårdcentralen. Och som vanligt, som jag upplever det, så måste jag gå ett varv till innan jag kan få ny och adekvat hjälp! Psykiatrin hjälper ju inte heller till med efterforskningar och provtagningar, om det skulle vara några problem med hormon- vitamin- och/eller mineralbrist, som skulle kunna vara orsaken till psykiskt dåligt mående.

En passus: Jag vill tillägga att: Du vet väl om att testosteronbrist är en av huvudorsakerna till medelålders mäns depressioner och nedstämdhet? Det läkare alltid tycks fastna vid är huruvida sexualiteten fungerar eller ej, men just testosteron är av yttersta betydelse för det psykiska måendet.
Jag kände att jag ville och behövde påpeka detta!

Men, blodprovstagningar och hälsoundersökningar får man ordna själv och via vårdcentralen. Det blir jag, som patient, som får trassla, vara tydlig och glasklar i mina ärenden och det är jag som, när jag känner mig missförstådd, får jobba vidare för att nå ett bättre mående!
Det blir frustrerande och rörigt och energidränerande.
Som så många gånger: ”man måste vara någorlunda fungerande och frisk, för att kunna vara sjuk”!
Jag bad om hjälp för att gå ordning på tillvaron och mitt mående och upplever att vi drar i fel trådar. Men jag kan ha fel. Kanske är just arbetsterapeut och fysioterapeut en lösning?

Någonting ytterligare som blivit en tankeloop hos mig är cdt-testet som du behövde. (Anmärkning: Ett cdt-test görs för att kontrollera pågående missbruk och eventuella återfall.) Egentligen ska det inte störa mig så värst mycket, jag är van att bli misstänkliggjord och misstrodd, jag har genomlevt hela registret av kontroller och övervakning, så det borde inte vara en stor sak, men jag känner och vet att de där proverna aldrig skulle behöva tas, om det inte vore för att det framgår i mina journalanteckningar att jag har ett tidigare missbruk. Det blir irriterande att, efter snart åtta år, behöva genomgå det igen och igen och igen…
Som jag påpekat så ofta, både inom psykiatrin och primärvården; mitt tidigare missbruk är inte, och har aldrig varit, problemet! Det är livet som är problemet och min ständigt svajiga psykiska ohälsa!
Jag har levt med kronisk depression i över sex år och frustrationen ligger i att ingen tycks kunna eller vilja hjälpa till! Det är jag som får krångla, be om hjälp och komma på nya konstruktiva idéer och dessutom göra mig ”besvärlig och obekväm”! Och när jag väl gör det, föreslår nya tankebanor, så faller jag mellan alla regelverk.
Jag får ta ett varv till med psykiatrin, läkaren och psykologen! Grubblar fortfarande om det ändå inte finns någon mer medicinering att tillgå!?
Jag vill att du och ni förstår min frustration: Jag har levt med kronisk depression och nedstämdhet i över sex år nu och det är väldigt svårt och frustrerande att inte få stadigvarande och adekvat hjälp! Det är hela tiden jag som patient som ska vara initiativtagande och påstridig. Det bollas runt för mycket! Jag frågar mig hur många som egentligen hade stått ut i min situation?

I alla fulla fall…
Jag ber om hjälp, försöker att hitta nya vägar att gå och jag ber om hjälp för att få ordning på livet och det enda jag lyckas med, uppenbarligen, är att trassla till det ytterligare. Blir uppgiven och handfallen och känner att det hela kan vara och att jag fortsätter på egen hand, som alltid.
Själv är väl bäste dräng, antar jag?

Ha en fin kommande vecka!”

Tack för din uppmärksamhet och väl mött / Arthur (Foto och bild: Arthur)

Män behöver lära sig att det inte, på något sätt, är farligt med känslor, funderingar och själens olika svängningar i livet!

Tanketrådar och röriga snurriga grubblerier!
Det är liksom ingen ordning på mina funderingar och anteckningar…

Jag sa till psykologen, härom dagen: ”Jag orkar inte leva längre! Jag är fullständigt ockuperad av livströtthet! Men… det innebär inte, att jag vill dö”!
Psykologen och jag.
Ett samtal av betydelse…
”Du måste försonas med hur ditt liv blev. Du måste, som vi pratat om så många gånger, hitta acceptans och förståelse för att livet inte blir vad det har varit. Vi, du och jag, måste arbeta fram en strategi för dig att leva efter. Det måste vara okej att du inte orkar, inte vill och att du måste rita om dina livsplaner. Du måste acceptera att din tillvaro inte kommer att bli, så som du har tänkt det! Glöm inte bort att i allt det där som du önskade och ville att livet skulle bli, i det bor en stor sorg. Du måste ta itu med det också, låta sorgen ta plats och sedan börja rita om planerna och livskartan! Det blir inte alltid som man vill och som man har tänkt sig. Du har kört fast i det du vill och det du önskar! Du jämför dig hela tiden med alla andra och alla samhällsnormer! Nu fungerar inte det i ditt liv och därför måste vi, du och jag, försöka att tänka på ett nytt sätt och söka insikter och acceptans för dig att leva efter och låta det få fäste hos dig. Det är lättare sagt än gjort, men du måste komma vidare! Jag förstår att du vill mycket, önskar ännu mer och att du vill komma tillbaka till arbetslivet och sociala sammanhang, men du är sjuk, trött, utmattad, nedstämd och fungerar inte längre som du gjorde för X-antal år sedan. Du har genomlevt väldigt mycket, mer än vad en människa klarar av, och du tror att du bara ska kunna hoppa upp på banan igen och ånga på! Försöka att förstå detta; Man måste våga erkänna livets svårigheter och sorger, alla fel, brister och förluster, för att kunna komma vidare och dessutom inse att livet blir inte som man vill! Det går ju inte längre! Nyckelordet är, som alltid, acceptans, och godkänna livet som det är! ‘Så här blev det, så här är det och jag gör det bästa av livssituationen’! Och hur gör vi nu detta? Hur kommer vi vidare!? Du skriver om det, pratar om det, mediterar kring situationen och var mer Mindfull! Du måste steppa upp och göra mer av det som jag tror är lösningen! Livet är inte ett krig, som du uttrycker det, det ska vara smidigt och detta oavsett livskaoset. Acceptans, acceptans och förståelse”…
Jag är bara trött! Orkar inte riktigt lyssna längre. Jag förstår och hör vad han säger, jag är smart och intellektuellt fungerade, men känslorna och hjärtat är inte alls med i samtalet!

”Det brister, vrider och vänder sig,
i bröstet, i magen, och söker sig ut i kroppens alla delar och neurologiska signaler.
I kroppens celler och ytterkanter, briserar allt det som värker i min själ.
Sakta, oförsiktigt och brutalt, faller jag samman under uppgivenheten och klarhetens sanningar…
Jag ger sakta upp… sakta ger jag efter”…

En av mina få läsare uppmärksammade mig på skillnaden mellan kvinnors och mäns psykiska ohälsa!
Jag skrev i ett tidigare inlägg att vissa av mina personlighetsdrag kanske, men bara kanske, ursprungligen är uppkomna ur mitt sociala arv och ur min uppväxtmiljö, men ”droppade” också tanketråden att det mycket väl skulle kunna vara ett typiskt manligt beteende och personlighetsdrag. Kanske till och med genetiskt!?
Jag skrev om det där med att vara ”stöddig” och ”kan minsann själv” -syndromet och bollade lite fram och tillbaka i mina grubblerier huruvida det är genetiskt manligt eller om det är beroende på hur pojkar, grabbar, och senare vuxna män, är och blir färgade av samhällsstrukturerna och dess normer.
Det sistnämnda är nog det som är närmaste sanningen!
Pojkar präglas tidigt och blir matade med hur män ska vara och hur de ska bete sig; inte gråta, inte visa känslor och vara känslosamma, inte visa sig sårbara och dessutom vara ridderliga i sin framtoning i heterosexuella konstellationer.
Män ska vara riddaren i nöden, på en vit häst, bara ta hand om och rädda fallande livssituationer.
Män tar sig i kragen, tiger, gör som män ska; är handlingskraftiga, stora och starka!
Men… egentligen… män och kvinnor är inte så olika, inte egentligen, men män tiger emedan de samtidigt sakta går sönder i det tysta!
Det är fler män, som tar livet av sig, än vad det är kvinnor. Statistiken skvallrar om det!
Siffrorna i staplarna talar sitt tydliga språk!
I en låtsad styrka, ett pådyvlat mod och kaxighet, går människor under och väljer hellre att avsluta sina liv, än att bli avslöjade som sårbara, tunnhudade och ömtåliga…
Kvinnor har alltid varit bättre på att tala om känslor och hur de mår!
Kvinnor är mer känslomässigt tillgängliga, än vad män är!
Män behöver lära sig av kvinnorna, på många plan, men framförallt kanske, behöver män lära sig att prata om känslor, mående och sårbarhet! Män behöver lära sig att det inte, på något sätt, är farligt med känslor, funderingar och själens olika svängningar i livet!
Det skulle lösa så mycket, om man ser till världskaoset som är idag, om män vågade vara mer sårbara…
Man blir inte svag och en misslyckad man, för att man vågar vara sårbar och öppna upp för sina känslor…
Jag krigar, även jag, fortfarande, med det där, att vara sårbar, be om hjälp och en hand att hålla i…
Tack pappa för det!

Väl mött och på återläsande! Ta hand om dig, därute i världskaoset och livsbruset, så gör jag mitt bästa från min vrå av Vintergatan… / Arthur

(Foto och bild: Arthur)