Män behöver lära sig att det inte, på något sätt, är farligt med känslor, funderingar och själens olika svängningar i livet!

Tanketrådar och röriga snurriga grubblerier!
Det är liksom ingen ordning på mina funderingar och anteckningar…

Jag sa till psykologen, härom dagen: ”Jag orkar inte leva längre! Jag är fullständigt ockuperad av livströtthet! Men… det innebär inte, att jag vill dö”!
Psykologen och jag.
Ett samtal av betydelse…
”Du måste försonas med hur ditt liv blev. Du måste, som vi pratat om så många gånger, hitta acceptans och förståelse för att livet inte blir vad det har varit. Vi, du och jag, måste arbeta fram en strategi för dig att leva efter. Det måste vara okej att du inte orkar, inte vill och att du måste rita om dina livsplaner. Du måste acceptera att din tillvaro inte kommer att bli, så som du har tänkt det! Glöm inte bort att i allt det där som du önskade och ville att livet skulle bli, i det bor en stor sorg. Du måste ta itu med det också, låta sorgen ta plats och sedan börja rita om planerna och livskartan! Det blir inte alltid som man vill och som man har tänkt sig. Du har kört fast i det du vill och det du önskar! Du jämför dig hela tiden med alla andra och alla samhällsnormer! Nu fungerar inte det i ditt liv och därför måste vi, du och jag, försöka att tänka på ett nytt sätt och söka insikter och acceptans för dig att leva efter och låta det få fäste hos dig. Det är lättare sagt än gjort, men du måste komma vidare! Jag förstår att du vill mycket, önskar ännu mer och att du vill komma tillbaka till arbetslivet och sociala sammanhang, men du är sjuk, trött, utmattad, nedstämd och fungerar inte längre som du gjorde för X-antal år sedan. Du har genomlevt väldigt mycket, mer än vad en människa klarar av, och du tror att du bara ska kunna hoppa upp på banan igen och ånga på! Försöka att förstå detta; Man måste våga erkänna livets svårigheter och sorger, alla fel, brister och förluster, för att kunna komma vidare och dessutom inse att livet blir inte som man vill! Det går ju inte längre! Nyckelordet är, som alltid, acceptans, och godkänna livet som det är! ‘Så här blev det, så här är det och jag gör det bästa av livssituationen’! Och hur gör vi nu detta? Hur kommer vi vidare!? Du skriver om det, pratar om det, mediterar kring situationen och var mer Mindfull! Du måste steppa upp och göra mer av det som jag tror är lösningen! Livet är inte ett krig, som du uttrycker det, det ska vara smidigt och detta oavsett livskaoset. Acceptans, acceptans och förståelse”…
Jag är bara trött! Orkar inte riktigt lyssna längre. Jag förstår och hör vad han säger, jag är smart och intellektuellt fungerade, men känslorna och hjärtat är inte alls med i samtalet!

”Det brister, vrider och vänder sig,
i bröstet, i magen, och söker sig ut i kroppens alla delar och neurologiska signaler.
I kroppens celler och ytterkanter, briserar allt det som värker i min själ.
Sakta, oförsiktigt och brutalt, faller jag samman under uppgivenheten och klarhetens sanningar…
Jag ger sakta upp… sakta ger jag efter”…

En av mina få läsare uppmärksammade mig på skillnaden mellan kvinnors och mäns psykiska ohälsa!
Jag skrev i ett tidigare inlägg att vissa av mina personlighetsdrag kanske, men bara kanske, ursprungligen är uppkomna ur mitt sociala arv och ur min uppväxtmiljö, men ”droppade” också tanketråden att det mycket väl skulle kunna vara ett typiskt manligt beteende och personlighetsdrag. Kanske till och med genetiskt!?
Jag skrev om det där med att vara ”stöddig” och ”kan minsann själv” -syndromet och bollade lite fram och tillbaka i mina grubblerier huruvida det är genetiskt manligt eller om det är beroende på hur pojkar, grabbar, och senare vuxna män, är och blir färgade av samhällsstrukturerna och dess normer.
Det sistnämnda är nog det som är närmaste sanningen!
Pojkar präglas tidigt och blir matade med hur män ska vara och hur de ska bete sig; inte gråta, inte visa känslor och vara känslosamma, inte visa sig sårbara och dessutom vara ridderliga i sin framtoning i heterosexuella konstellationer.
Män ska vara riddaren i nöden, på en vit häst, bara ta hand om och rädda fallande livssituationer.
Män tar sig i kragen, tiger, gör som män ska; är handlingskraftiga, stora och starka!
Men… egentligen… män och kvinnor är inte så olika, inte egentligen, men män tiger emedan de samtidigt sakta går sönder i det tysta!
Det är fler män, som tar livet av sig, än vad det är kvinnor. Statistiken skvallrar om det!
Siffrorna i staplarna talar sitt tydliga språk!
I en låtsad styrka, ett pådyvlat mod och kaxighet, går människor under och väljer hellre att avsluta sina liv, än att bli avslöjade som sårbara, tunnhudade och ömtåliga…
Kvinnor har alltid varit bättre på att tala om känslor och hur de mår!
Kvinnor är mer känslomässigt tillgängliga, än vad män är!
Män behöver lära sig av kvinnorna, på många plan, men framförallt kanske, behöver män lära sig att prata om känslor, mående och sårbarhet! Män behöver lära sig att det inte, på något sätt, är farligt med känslor, funderingar och själens olika svängningar i livet!
Det skulle lösa så mycket, om man ser till världskaoset som är idag, om män vågade vara mer sårbara…
Man blir inte svag och en misslyckad man, för att man vågar vara sårbar och öppna upp för sina känslor…
Jag krigar, även jag, fortfarande, med det där, att vara sårbar, be om hjälp och en hand att hålla i…
Tack pappa för det!

Väl mött och på återläsande! Ta hand om dig, därute i världskaoset och livsbruset, så gör jag mitt bästa från min vrå av Vintergatan… / Arthur

(Foto och bild: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s