Varför måste jag hela tiden vara ”på” och göra mig, ibland, obekväm för att jag måste få vidare vård? Jag frågar mig… Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!?

Jag har grubblat, tänkt och följt några tanketrådar.
Under en längre tid har jag blivit allt mer frågande och börjar ifrågasätta psykiatrin och vården, igen…
Jag blir frustrerad och desillusionerad.

Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!? Ska jag återigen ”skuldbelägga” mig själv, för att inget händer? Mitt fel?

Som vanligt är mina tanketrådar och grubblerier lite röriga, men jag tror att jag når mitt mål med texten och att jag gör mig tydlig och förstådd!

Jag har grubblat under en längre tid och jag förstår inte varför jag är den som hela tiden och fortfarande måste be om uppdatering, återkoppling och nya insatser, från psykiatrin och vården?
Varför är det jag, som är sjuk, som hela tiden måste vara ”på” och vara den som påminner dem inom psykvården, att jag fortfarande behöver hjälp?
Jag är fortfarande sjuk!
Jag lever fortfarande med återkommande depressioner och i en ständig nedstämdhet, inget av det har förändrats, och ändå kommer ingen inom psykiatrin till min hjälp och undsättning!

Det är så märkligt att jag, som patient, måste vara initiativtagande och påminna om att jag fortfarande finns, ännu lever med psykisk ohälsa och alltjämt behöver hjälp!
Så… är tanken att jag ska jag vara nöjd med terapisamtal en gång var fjortonde dag?
Ska jag bara vara nöjd, glad och tacksam, så länge som psykiatrin erbjuder detta? Detta är vad jag får och har att tillgå just nu!
Anser vården och psykiatrin att jag ska vara nöjd och bara finna mig i att mitt liv ska se ut så här?
Ska jag vara belåten!? Tacksam? Ska jag bara se på emedan mitt liv snurrar på och ingeting konstruktivt görs, från psykiatrin och vårdens sida?
Varför är det ingen som, inom psykiatrin, kommer med förnyad omsorg, nya råd, tips och förnyade utredningar och undersökningar? Någonting är ju fel! Fortfarande!
Var är handlingskraften? Initiativtagandet?

Varför måste jag, som patient, vara den som påminner om att jag finns, fortfarande är sjuk och fortfarande behöver komma vidare i mitt liv och inom vården!?
Hur kommer det sig att ingen bryr sig? Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!? Ska jag återigen ”skuldbelägga” mig själv, för att inget händer? Mitt fel?

Hur kommer det sig, när de inom primärvården och psykiatrin vet att jag lever med kronisk depression och nedstämdhet, det står att läsa i mina journalanteckningar, att det är jag som måste komma med förslag och idéer om hur jag ska komma vidare i mitt liv!?
Varför måste jag hela tiden be om hjälp, när det är jag som är patient? Det måste väl ändå ligga inom psykiatrin/vårdens intresse att hjälpa och vara empatiska?
Varför måste jag hela tiden vara ”på” och göra mig, ibland, obekväm för att jag måste få vidare vård?
Jag frågar mig…
Varför tror psykiatrin att jag är nöjd med tillvaron och livet och helt plötsligt lämnar mitt ärende utan vidare utredningar och undersökningar? Vad får dem att tro att jag är fullt tillfreds, för att jag tiger och inte ber om uppföljning och vidareutveckling!

Vi pratar ständigt om acceptans och att ”gilla läget”, lära sig att leva så som livet blivit för mig, men… jag känner, efter så många år: Det kan omöjligt vara meningen att man ska behöva ha det så här!
Jag kan inte leva så här.
Jag har levt med kronisk depression/Dystymi i drygt sex år! Sex år! Det finns inte en möjlighet att någon ska behöva ha det så! Hur länge ska man behöva stå ut? Och varför har psykiatrin givit upp?
Det finns inte en chans i helv*te att någon annan hade stått ut med en tillvaro i ständig nedstämdhet och dessutom se på emedan psykiatrin, vården, läkare och personal slutat att ”bry sig om”!
”Det finns inte mer vi kan göra, så nu får du klara dig själv”, det är känsan!
Över! Övergiven!
Ingen tar kontakt med mig, eller ens försöker att erbjuda vidare utredningar eller undersökningar för att finna svar på vad som så uppenbart felar i mitt psykiska mående!
Ingen kommer med förslag eller nya konstruktiva idéer! Det är först när jag börjar ”röra på mig”, när jag börjar bli frustrerad, irriterad och förbannad, som det händer något!
Varför frågar ingen mig, om jag är intresserad av nya försök till medicinering eller nya metoder och behandlingsformer?
Och när jag själv kommer med förslag och nya uppslag, så hänvisas jag direkt till ”egenvård” och min egna vilja att, på egen hand, ta reda på vilka möjligheter som finns att genomföra nya tankegångar och förslag till bot och bättring. Psykiatrin erbjuder ingenting!
När nya förslag kommer på tal, så kan inte ens läkare på psykiatrin hjälpa till med remiss för vidare vård, utan då måste jag, som är sjuk, trött och hjälpsökande, själv ordna med en tid på vårdcentralen, med ytterligare en läkare, med fler människor som ska beblanda sig i mitt liv, mitt mående och i mina personliga förehavanden!
Jag måste hela tiden vara någorlunda frisk, för att kunna vara sjuk!
Jag måste själv och hela tiden vara undersökande, prova nya infallsvinklar och nya progressiva och kontroversiella uppslag, för jag måste finna ett bättre mående, för annars kan jag ju lika gärna ge upp!
Jag måste hela tiden prova på nya tankegångar och innovationer och hela tiden ska jag bekosta detta själv, för psykiatrin erbjuder ingenting av det förslag jag kommer med!
Jag lever på sjukersättning! Det är väldigt lite pengar! Hur är det tänkt att jag, som ensamstående och som lever på sjukersättning, ska kunna bekosta olika behandlingar ensam, för att vården inte kan bistå mig med hjälp?

Och vad som, i min värld, är ytterst märkligt är; När jag behöver hjälp med till exempel en enklare hälsoundersökning, för att se över OM det kan vara något som felar fysiskt hos mig, med vitam- och mineralbrist, kanske till och med hormonbrist, så kan inte psykiatrin hjälpa mig med det heller, och det även om jag anser att det faktiskt ligger på psykvårdens bord, utan jag själv måste ordna detta via den allmänna sjukvården!
Och återigen; Jag är sjuk! Jag lever med psykisk ohälsa och depressioner, och ändå förväntas det att jag ska fixa och ordna med allting själv! Jag är patient! Jag är den som bör stå i centrum och som vården bör måna om och tänka ”hur kan vi hjälpa? Hur fortsätter vi? Vad gör vi nu? Nya idéer och nya förslag”!?
Men nej! Jag måste börja gå på offensiven, bli missnöjd, otillfredsställd och få ”bollen i rullning” för att någonting ska hända!

Jag är en av få patienter, en på hundra, kanske till och med en på tusen, där antidepressiva mediciner inte hjälper på något sätt. Det som blir av medicinering är biverkningar och negativa följdverkningar. Jag har provat i stort sett alla mediciner som finns och de hjälper mig inte på något sätt, och jag tänker och känner att av just den anledningen så borde psykiatrin vara än mer angelägen om att finna andra tillvägagångssätt och behandlingsformer för att kunna hjälpa mig, men nej!
Det är som om det tar slut och stopp vid medicinering och vid antidepressiva mediciner! Fungerar inte det, så får man som patient stå tillbaka och bara finna acceptans och leva så gott det går ändå!
Jag vill dock tillägga att jag är fullt beredd och redo att återigen prova ut nya mediciner och nya antidepressiva läkemedel, för någonstans måste det ju finnas ett läkemedel som kan stärka mig och ge mig ett stadigvarande bra mående jämte terapisamtal och egenvård!

Jag är oerhört trött! Jag är frustrerad och irriterad!

Jag, som patient, ska inte behöva ropa, bli obekväm och frustrerad, utan det åligger faktiskt psykiatrin och vården att hjälpa mig vidare, när de har alla fakta och facit, och när de vet att jag fortfarande är i behov av psykiatrisk vård och hjälp!
Nu, när jag tagit mig tid att skriva ner mina tankebanor och funderingar, i ren frustration och möjligen i affekt, så kanske att jag får vidare hjälp, blir kontaktad för uppdatering, ”återkoppling” och samtal kring hur psykiatrin, läkare och sjukvården kan hjälpa mig, för själv har jag inga fler förslag och idéer!

Det kan inte vara meningen att man ska ha det så här, leva i ständig nedstämdhet och återkommande depressioner, utan att någon, på ett genuint sätt, frågar och säger; ”Det här måste vi vidare utreda och ta itu med”!
Jag upplever att det saknas initiativförmåga, handlingskraft och framåtanda i mitt fall. Var är alla?
Men, jag kan ha fel! Det hela kanske bara är hjärnspöken hos mig?

Om jag berättar hur det är, egentligen, för psykologen, och vad som pågår i mitt huvud och hur svarta mina tankar ser ut och hur det verkligen känns i hela min kropp, så blir jag förmodligen inlagd och med det är ”problemet” löst!
Ingen kommer med andra konstruktiva lösningar eller nya metoder och idéer för hur min psykiska ohälsa ska angripas och vad som kanske skulle kunna vara en bra och en återuppbyggande metod och vettig lösning på hela sk*ten!
”Vi lägger in honom, så är problemet löst för tillfället och vi kan skriva i journalanteckningarna att en åtgärd gjorts och vi har ryggen fri”!
Men… Jag kan ha fel!? Hjärnspöken?

Hur kommer det sig att jag har en skavande känsla av att jag är helt lämnad åt mig själv? Att jag ensam får ta hand om mitt mående! Att ingen tycks vilja lyssna och bry sig om?
Hur kommer det sig att jag bara blir lämnad vind för våg, ska finna acceptans och ”gilla läget” och fortsätta gegga runt i någonting som ska föreställa ett liv…

Det här är inte okej!
Inte någonstans och någon och några måste göra något!

Men, återigen, jag kan ha fel!? Det kanske ligger helt hos mig? Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!? Ska jag återigen ”skuldbelägga” mig själv, för att inget händer?
Mitt fel?

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto och bilder: Arthur)

SONY DSC

4 tankar på “Varför måste jag hela tiden vara ”på” och göra mig, ibland, obekväm för att jag måste få vidare vård? Jag frågar mig… Är det bara en känsla och villfarelse jag har, och som ligger helt hos mig!? Är det jag, som är problemet!?

  1. Jag förstår så väl din frustration, dina tankar och känslor av att vara övergiven och utlämnad åt sitt eget öde, och jag blir uppriktigt ledsen för din och andras skull. Jag tycker att det är jättebra att du har blivit mer ifrågasättande gentemot vården. Jag vet inte var felet ligger, men det kan ju inte vara meningen att den som redan är sjuk ska belastas ännu mer, i form av bl a skuldkänslor. Det är jobbigt nog att kämpa på ensam, i motvind och många gånger utan förståelse. Och bara det måste kännas väldigt ensamt. Om man dessutom inte mår bra och ändå måste föra denna kamp för att få hjälp till att må bättre, ensam, i motvind och utan förståelse…jag förstår om man inte orkar. Det slukar energi och ork från den redan sjuke. Tyvärr tror jag inte att du är ensam om att behöva känna att du kämpar ensam. En klen tröst i ditt mående. Men jag har tyvärr fått en känsla av att det är så. Jag hjälper till ideellt som medmänniska i en stödgrupp på facebook, för de som lever med psykisk ohälsa. Där ”träffar” jag på många, som gång på gång söker hjälp på olika sätt. I bästa fall får de hjälp för stunden och kanske att de under en kort stund inte känner sig helt ensamma. Jag får också känslan av att den sjuke, som jag chattar med, upplever att de inte blir bemött av vården (och samhället) på det sätt som de önskar. Man vill ju så gärna bara få må lite bättre. Därför är dina texter så viktiga. Dels för att du får skriva av dig, men också för att du förr eller senare når ut till människor och ökar deras förståelse. Vi får inte ge upp. Ta hand om dig. Varm kram.

    Gillad av 2 personer

    • Tack! Verkligen…
      Vilken fin kommentar! Uppskattar det mycket…
      Tack för att du läser, delar DINA tankar och funderingar och för att dina reflektioner känns genuint genomtänkta och väl valda…
      Ta väl hand om dig! Du är viktig!
      Varm kram tillbaka ♥️

      Gillad av 1 person

  2. Jag är ledsen Arthur, men psykiatrin sysslar inte med att hjälpa folk. Har insett det efter SÅÅ många år i deras våld. De är en vinstdrivande organisation som samarbetar med läkemedelsbolag.. Say no more!
    Det är tungt att inse det efter att ha satt sin tilltro till dem under så många år! Men tro mig, har de ännu inte lyckats hjälpa dig så kommer de förmodligen aldrig att göra det heller!
    Du måste ta över rodret och bestämma dig för att hjälpa dig själv!
    Du är fortfarande ung! Du kan ha mycket kvar att uppleva!
    Själv är jag troende. Gud har hjälpt mig mycket när jag inte trott jag ska orka. Gud kan inte göra underverk, bara finnas där och bära dig genom det svåra! Förutom det måste man våga tro på sig själv.
    Psykiatrin har ett huvud för sig själv.. undrar om de själva vet vad de sysslar med..?
    Att arbeta ideellt sägs ju kunna stärka en samtidigt som man gör en god gärning.. Har du något du brinner för? Barns rättigheter/djurs rättigheter/hemlösas rättigheter, etc etc?

    Mejla gärna om du har några frågor eller tankar! Kram ❣️

    Gillad av 1 person

    • Tack! Tusen tack för din kommentar och dina tankar!
      Jag har inte mycket hjälp av psykiatrin, nej, och jag fortsätter som alltid att ta hand om mig själv och göra så gott jag kan… Har nog provat det mest märkliga saker 😄

      Jag har provat diverse, genom åren, sysselsättningar, aktiviteter och även arbetsträning. Jag håller inte ihop i längden. Jag är alldeles för trött och blir lätt stressad och faller ner i depressioner.
      MEN, nu har jag och Socialpsykiatri försökt att finna något som kan passa mig och vi ska titta efter fler och andra alternativ… Det har varit svårt för mig att hitta rätt, då jag väldigt snabbt blir hjärntrött.
      Du har helt rätt; Det är alltid bra att vara social, umgås med likasinnade och få tillgång till andra människors erfarenheter…

      För tillfället är det beröringsmassage och akupunktur som står på ”behandlingsschemat” och än så länge har det inte givit mycket… Medicinering är numer ute ur bilden!
      Allt gott till dig och tusen tack för dina väl valda ord!
      Ta hand om dig 💕

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s