Jag skriver om ett tidigare liv i missbruk, HBTQ, ADD, Kronisk Depression och Psykisk Ohälsa. Jag skriver om kärleken och livet. Att leva och överleva… Välkommen!
Just idag, eller om det var igår, har jag varit rökfri i tre år!
Dessutom, om mattesnillet här i huvudstaden har räknat rätt, så har jag varit hel, ren och drogfri (alkohol är alltid en drog) i sju och ett halvt år!
”Du ska vara stolt över det du åstadkommit”! ”Du ska vara glad över ditt mod, din ork och allt du presterat”…
Jag läste någonstans: Emedan man blir trygg, stolt och säker i sin drogfrihet, när man är säker på att man är klar, redo och ”botad”… Det är då beroende- och missbrukarpersonligheten gör armhävningar i det tysta…
Glöm aldrig, aldrig, bort vem du är, varifrån du kommer och var du är på väg…
Några tanketrådar jag följde, men jag gick vilse i dem och plockade upp några nya tankegångar. Grubblerier och trassligt tankebrus…
Det har varit kaos, under en tid, i mitt huvud. Ibland är det mer surr, snurr och brus i huvudet, än i vanliga fall. Det går inte att styra upp dem, grubblerierna, de maler liksom på per automatik. ”Tänk inte så mycket”! ”Tänk positivt”! ”Ändra inställning till livet, och livet blir bättre och positivare”. ”Du är och blir vad du tänker”! ”Låt solen skina på ditt liv och din tillvaro, så ska du se att det lättar”! Jag kommentarer inte det där längre! Det är ingen idé! Det är människor som förmodligen aldrig levt i nedstämdhet under en längre tid, flera år faktiskt, men som leker livsexperter och kommer med goda råd och vägledning. Det är människor som varit ”nere” under en kortare tid, och som tror sig veta… ”Ryck upp dig”! Summa summarum: De vet absolut ingenting! De har inte en aning om hur det är, så var bara tyst! Jag försöker att inte bry mig om det! Jag låtsas som om… Det är svårt att förklara och värja sig, inför dem som tror att de vet bättre, har de bästa lösningarna och besitter expertis på depressioner, diagnoser och psykisk ohälsa. Grattis kan vi väl säga till dem! Kul! Bra, att just du har all kunskap och information kring mitt och andras mående och psykiska svårigheter… trött bara…
Tog en cykeltur. Destination okänd. Cyklade runt och runt i cirklar. Landade i Farsta. Farsta centrum. Tog en kopp java, på ett mindre café. Själv. Mol allena. Ensam… Det blev dyrt! Som 500 gram mörkrostat kaffe på Ica, på ett ungefär… Snett bakom mig, på caféet, satt ett gift par och tjasade. Jag vet ju inte säkert om de var gifta med varann, men med tanke på den syrliga, trötta och sarkastiska tonen i deras tjabbel, så utgick jag naturligtvis ifrån att det var ett gift par! Ett mångårigt äktenskap. De verkade bara trötta. På varann… Återigen blev jag tacksam för att jag är singel. Återigen blev jag ytterst glad för att jag lever själv och ensam, för vem orkar… detta onödiga och tröttsamma gnäll… Nåja… Mina öron är som antenner. De plockar snabbt upp konversationer, samtal och äktenskapligt käbbel, lite varstans… – Det doftar gott och luktar skit, sa mannen sammanbitet, som uppskattningsvis var i fyrtioårsåldern. – Men, spelar det någon roll, svarade kvinnan surt. Det har väl ingen betydelse! – Jo! Det är viktigt hur man uttrycker sig, replikerade mannen. Jag som tjuvlyssnat på dem, var fullt beredd att kasta mig in i argumentationen! Det ÄR viktigt med språket, ville jag inflika! De tystnade vid bordet snett bakom mig. Ordväxlingen upphörde. Tjafset om huruvida det luktar skit eller om det doftar gott, var urmjölkat, tycktes det… Det blev knäpptyst. Efter en stund sa mannen helt plötsligt: – Du? – Ja, svarade kvinnan. – Du vet den där kristall-deodoranten du använder? – Ja, vad är det med den, undrade hon. – Du… Den fungerar faktiskt inte!
Som människa kan man inte vara fullständigt oböjlig i sina åsikter, omdömen och i sina betraktelsesätt av världen, livet och andra människor… Man måste alltid kunna ha modet att ställa sig frågan: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”… Det ger utrymme till mer öppenhet, nya perspektiv och infallsvinklar till livet och till en större tolerans av andra människors åsikter och preferenser… Nötter och idioter finns det gott om, därute i vida världen och samhällsdjungeln, ingen och inget förvånar längre… Men dock: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”…
Jag är tidigare missbrukare. Jag har, när december väl kommer, varit drogfri i åtta år. Det borde finnas stolthet i det. Det borde finnas en hel del självaktning och värdighet i det! Jag har snart varit hel, ren och en schysst drogfri människa i snart åtta år! Alkohol är alltid en drog! Men… Jag är alltid osäker på om det är så bra att känna stolthet inför det här? Är det så bra, för en tidigare missbrukare, att klappa sig själv på ryggen, skryta lite och plötsligt visa sig lite kaxig, modig och djärv, för att man lyckas med att ”hålla sig på banan” i så många år? Högmod går före fall! Det vill säga: Att inge sig själv med övermod, stolthet och ”f*n vad jag är duktig”, föregår alltid att missbrukarpersonligheten och missbrukarhjärnan tar över och plötsligt har man tagit sig ett återfall. Man invaggar sig själv i en falsk trygghet. Missbruket sover aldrig! Missbruket är kroniskt och ska behandlas därefter! En passus, för er som inte vet: Man FÅR inte ett återfall! Det är någonting som man TAR sig! Jag läste någonstans att: Emedan man blir trygg, kaxig och säker i sin drogfrihet, så gör beroendepersonligheten armhävningar i det tysta…
Det förväntas att man ska svara på frågan om hur man mår, att man mår bra och är okej. Det tillhör förmodligen det som vi kan kalla för ”automatiska vardagsfraser”. De där fraserna och frågorna som man, per automatik, bör svara med korta, taktiska och helt neutrala svar. Jag brukar inte svara längre! Vem orkar? Människor vill ha de där automatiska fraserna och är egentligen inte intresserade av att höra efter hur det egentligen är…Jag har blivit bra på att ”dribbla bort” svaren och fortsätter konversationen med någonting annat! Fråga inte, om du inte är beredd på ett sanningsenligt svar!
Jag har blivit en alltmer inlyssnande och inkännande människa. Jag upplever det så i alla fall. Om vänner, familj och nära närande kamrater berättar om sin bild av mig, är jag numer redo att lyssna och vara uppmärksam på vad de säger. Jag tror att det är målet till förändring. Förändring till det bättre och att jag, som människa och man, kan bli en bättre version av mig själv. ”Jag är villig till förändring”… De flesta människor slår ”ifrån sig” och ”stänger ner” när det kommer till andra människors insikter och klarsynthet, när det handlar om ens egen person. I samtal om den egna personligheten, har vi alla en bestämd uppfattning om vem och vilka vi är och vi är inte fullt så härliga och mysiga som vi tror att vi är! Människor kan alltid bli en bättre version av den de var igår… En väninna sa till mig att jag är dömande och, ibland, fördomsfull. Jag blev naturligtvis nedslagen och lite förbannad. Men istället för att slå ifrån mig, ifrågasätta henne och bli offensiv, så tänkte jag till och insåg att det stämmer nog till viss del… Jag tänker ofta på det där och har det med mig. Det gör mig, tänker jag, till en ödmjukare och schysstare människa…. En människa har många färger på sin palett, och ibland blir man lite färgblind.
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Ta hand om dig därute i världskaoset och livsbruset…
Som människa kan man inte vara fullständigt oböjlig i sina åsikter, omdömen och betraktelsesätt av världen, livet, och andra människor… Man måste ha modet att kunna ställa sig frågan: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”… Det ger utrymme till mer öppenhet, nya perspektiv och infallsvinklar till livet och till en större tolerans av andra människors åsikter och preferenser…
Nötter och idioter finns det gott om, därute i vida världen och samhällsdjungeln, ingen och inget förvånar längre… Men dock: ”Kan jag ha fel? Jag kan ha fel”…
Vardagliga Anteckningar... 