Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Ett litet sammelsurium av ord, tankar och funderingar, kring sjukvården och livsbruset som jag lever i…

Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Jag bryr mig inte längre så mycket om vem jag var!
Plötsligt är jag mer intresserad av vem jag är och hur mycket mer jag kan bli…

Jag förundras över hur mycket energi som går åt, för mig, att ständigt få vara relevant och viktig inom psykiatrin och primärvården.
Jag blir uppgiven. Maktlös. Det blir oöverstigligt!
Till slut: Jag sk*ter i det och ser till att bara ta hand om mig själv, på bästa sätt! Jag är bra på det, att vara rädd om mig!

Jag grubblar mycket över hur det är tänkt att jag, som en ensam karg ö, bland mängder av andra mer frodiga öar, måste vara frisk nog, i allt mitt själsliga kaos och mindre bra mående, för att orka sända upp nödsignaler och brinnande raketer, för att påkalla att jag fortfarande behöver hjälp och stöd i mitt högst personliga krig.

”Men för hel*ete”, vill jag vråla, ”jag är här! Jag är fortfarande viktig! Jag är ännu av betydelse”!
Jag är försatt på paus!
Jag är förskjuten till marginalerna och utanför livets alla medelvärden. Detta är dock endast, ett par av alla mina känslor!

Jag, mitt liv, saknar betydelse och det är jag, jag som patient och fullständigt medicinskt novis, som måste framkalla tillräckligt mycket självkänsla, i min psykiska ohälsa, för att kunna höras, synas och bli återupptäckt!
Det jag inte förstår är hur jag, som är sjuk och ibland väldigt trasig, ska orka, själv, att ständigt vara ”på” för att få uppmärksamhet och känna mig viktig!  Jag har ju strandat här! Jag kommer inte vidare!

Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Jag tycker ytterst illa om frågeställningen, som jag ibland får slängt i mitt knä, av vårdpersonal och människor som har full tillgång till mina journalanteckningar: ”Å’ vad kan vi göra för dig”?
Förlåt mig, men det är inte jag som ska inneha expertis och kunskaper kring psykiatri och fysiska åkommor…
Det är inte jag, som patient, som ska hosta upp förslag, idéer och nya uppslag kring hur jag ska komma vidare…
Det är inte jag som ska påkalla uppmärksamhet och tydligt förklara att jag ännu behöver en livboj och trygghet!
Jag är förmodligen desillusionerad och lever i en märklig utopisk fantasi!?

Jag har inte alltid orken! Orken att ta kampen för att uppmärksammas och för att kunna känna mig trygg!
Lusten att kämpa har jag inte alls! Men, jag måste! Jag måste ju brottas med hela sjukvårdssystemet, för att få tillgång till uppmärksamhet och fler och mer efterforskningar och hjälp!
Jag upplever det så märkligt! Konstigt! Jag är sjuk, hjälpbehövande, hjälpsökande, och ändå lämnas jag ensam… som en karg ö, bland andra mer frodiga öar…
Och när inga lösningar finns, så får jag ensam ta hand om mitt mående och min gråt… Jag är min egen botgörare och medicinman! Jag får helt enkelt ta hand om mig själv, på bästa sätt!

Och jag vill bara skrika: Jag är fortfarande sjuk! Jag är inte okej! Jag behöver er!
Och… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Under snart ett och ett halvt år, har läkaren på psykiatrin, inte hörts av! Inte alls. Tyst! Knäpptyst! Det blir jag, som patient, som måste styra upp så att någon hör, ser och uppmärksammar mig!
Hur kommer det sig? För mycket patienter? För lite personal? För liten budget, inom psykiatrin och primärvården? Resursfördelning som brister? Intressekonflikter och bristande empati?
Har jag haft oturen som mött människor, som är fel personer, på helt fel plats?
Är det jag som är besvärlig och omöjlig? Är det jag och min person som framkallar trötthet hos andra? Är det jag som hoppas för mycket och som vrålar efter sådant som inte finns? Är det jag som inte är tydlig och begriplig? Är det jag och min person, som är gruset i maskineriet? Är det i själva verket jag, som är boven i hela livsdramat? Är jag roten, till mitt eget livskaos?
Varför tar jag alltid på mig skulden, ångesten och det dåliga samvetet, så fort ingenting fungerar och ”klickar” som det ska?
Javisst ja’… jag lever ju fortfarande med återkommande depressioner och kronisk depression, och med det kommer dålig självkänsla och sämre självförtroende.
Jag duger inte! Jag är inget värd! Jag är lat, oföretagsam och förbannat ful! Dessutom börjar jag bli äldre och med det är det inte så noga längre… Jag är numer närmare döden än livet! Det är inte så viktigt längre! Jag är inte viktig…
Och i allt detta, är det jag som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Jag lägger mig ner. Tar en paus.
Tankarna åker bergochdalbana i huvudet. Upp och ner. Fram och tillbaka och runt, runt och runt…
Jag vill inte godta det här. Jag tänker inte finna mig att livet blev så här.
Tycker synd om mig själv, ibland.
Biter ihop.
Tänker inte gråta, inte igen.

Från en tanketråd till en annan…
Jag är trött. Hjärntrött. Kroppstrött.
Hela mitt jag behöver ligga ner, hämta energi och lust, för att orka forcera mig igenom en
dag till. Ibland måste jag tvinga mig igenom och förbi de olika ”stationerna” i vardagen, för somligt måste bara göras, och det blir enorm och oförklarlig fysisk svaghet av det…

Känner mig ensam.
Ensamheten kryper i kroppen, som insekter och klåda. Ensamheten är mitt fel. Jag gör som så många andra, som faller och dras ner i nedstämdhet och tomhetskänslor; isolerar mig, drar mig undan och vill bara få vara ifred.
Vill inte vara sårbar och skör, inför en annan människa. Lägg därtill känslan av att inte vilja besvära, vara i vägen och inte vilja orsaka obehag och ge upphov till oro och betungande olust, hos andra.
Jag är hellre ensam, avskiljer mig från omgivningen och större delen av verkligheten, än att vara den som är roten till andra människors rädslor och obekvämlighet!

Jag frågar mig ibland… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Ibland orkar jag inte föra en enkel dialog, med en annan människa. Monologen, med mig själv, är mer betryggande och ”safe”.
Ibland blir energidränaget för stort, i umgänget med andra människor.
Energibanken hamnar på minus. Fortfarande kan det gå fort, jag har inte kontroll, när energiförrådet tar slut! Jag har fortfarande inte riktigt förmågan att veta hur mycket av min ork som går åt, vid olika tillfällen. Jag försöker att reservera mitt drivmedel och min livsenergi, till att få ihop min vardag och mina vardagliga göranden, men jag vet ännu inte riktigt hur mycket som dras från min energikapacitet. Jag borde veta, efter alla dessa år, men nej!

Mitt liv och min tillvaro måste ha ordning och reda, oavsett hur jag mår.
Jag har tvångstankar kring det.
Ibland blir mina tvångstankar till tvångsbeteenden. Det måste bara göras, för att jag ska må bättre och för att lugna ner mitt inre kaos och oordning.
Kontroll. Kontrollbehov. Kontrollerad.
Det är tryggt, på något vis, när somligt går att hantera och ha styrning över, emedan annat bara faller i bitar och blir till oorganiserat kaos och vardagsbrus.
Det är enklare, ibland, att påverka det yttre omständigheterna, det fysiska i omgivningen, än att kunna påverka det psykiska måendet. Det sistnämndas trasigheter och tilltrassligheter, går inte alltid att bemästra och styra upp. Jag åker med. Låter det vara. Det blir tillslut ett besvärande bakgrundsljud. Jag har en god förmåga att skilja mina tankar från mina handlingar. Grubblerierna kan få åka bergochdalbana, medan jag själv står och ser på. Jag behöver nödvändigtvis inte vara mina tankegångar och känslor. Det jag tänker och känner, definierar inte mig som människa.
Det är skillnad på att ha känslor och grubblerier och att sedan agera på dem. Jag har dem, de obekväma och obehagliga funderingarna, men jag agerar inte på dem!

Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Tack för din uppmärksamhet och för att du tog dig tid… På återläsande och väl mött / Arthur
(Foto och bilder: Arthur)

2 tankar på “Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

  1. Ja det är verkligen (o) lustigt.. när det är man själv som förväntas ha expertisen och kunskapen om vilken hjälp man behöver!! Det är ju DE som är de så kallat professionella, DE som borde kunna SE vad som behöver göras!
    Blir bara förbannad hela tiden över deras tillkortakommanden och ignorans!
    Jag har det bättre utan dem, förutom att jag är beroende av att ha kontakt med dem för medicinerna.. Äter bl a ADHD-medicin och antidepressiva. Drömmer om att kunna sluta med mediciner så jag kan ge hela psykvården fingret..! Typ: ”Tack för alla dessa 25 år, tack för INGENTING! Men det var lärorikt, tack för att ni fått mig att inse mitt värde!”

    Gillad av 2 personer

  2. Jag har faktiskt pausat psykiatrin och de samtal jag har där, var 14:e dag! Jag har dessutom ”passat på” och göra mig ordentligt obekväm, då patientnämnden och IVO fått del av min skrivelse… Ingen av dem har dock hört av sig! Förvånad? Inte mycket!
    Ta hand om dig och kram på dig!
    Tusen tack för din kommentar! Jag uppskattar det mycket! ♥️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s