Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

Tänker, grubblar och funderar.
Jag tänker för mycket. Det är liksom ingen ordning på allt det som susar och brusar i huvudet…
Lite förvirrad anteckningar…
Tanketrådar och röriga snurriga funderingar…

En märklig känsla infann sig, när jag bestämde mig för att sätta psykiatrin på paus. Ett märkligt lugn. Ingen stress och inga åtaganden och ingenting som väcker frustration och maktlöshet…
Jag orkar inte kriga med dem mer.
Jag orkar inte riktigt lyssna till dem och deras ständiga försvar om att de gör vad de kan, att de ser alla sina patienter och att de visst är inlyssnande och inkännande!
Det är ingen av dem som kan ta till sig, av allt det jag skriver, berättar och förklarar, som konstruktiv kritik och det är ingen av dem som vill tänka till och börja fundera; ”han kan ju faktiskt ha rätt i det han skriver”!
De slår ifrån sig. Håller varann bakom ryggen och svarar alltid, korrekt och sakligt naturligtvis, att de minsann visst är bra och gör ett ypperligt arbete! Ingen har någonsin gått mig till mötes och ingen har har heller sagt att jag skulle kunna ha rätt i det jag skriver! Inte heller patientnämnden har varit mitt stöd… Jag lämnar det för nu… Lättnad.

Jag har valt att inte skriva om min psykiska ohälsa på Facebook. Jag har en blogg för det!
Välkommen! Jag skriver för dem som vill och kanske behöver läsa, ta del av tanketrådar och grubblerier, runt missbruk och psykisk ohälsa, för att få människor att känna sig mindre isolerad och ensamma. Kanske att mitt tankebrus kan hjälpa och vara ett stöd?
Kanske blir det till en liten livlina och kan inge mer mod och tapperhet, till någon därute i Världsalltet? Det är i alla fall min tanke. Jag förhäver mig förmodligen!? ”Vem tror jag att jag är”?
Nu brukar jag förvisso lägga upp en länk till bloggen i mitt Facebookflöde, när jag författar något läsvärt och tänkvärt, för dem som vill ta del av de skrivna orden. Men… Jag väljer att plocka bort dem ganska snart.
Jag väljer att publicera mest lustigheter i mitt flöde på Facebook och väljer bort det med djupare botten och tyngd.
Jag är oerhört trött på kavalkaderna av plattityder och livsfloskler!
Jag är oerhört trött på människors välmenande förslag om bot och bättring!
Det finns alltid de som vet hur problemen och livet ska attackeras och bearbetas.
Plötsligt vimlar det av människor därute, som har bra konstruktiva lösningar på min tillvaro och mitt mående.
Hobbypsykologerna och fritids-livs-coacherna, ger sig till känna och tror sig veta allting med säkerhet och ha en bra lösning på psykisk ohälsa…
Jag utgår naturligtvis ifrån att de vill väl, att det är av all välvilja, och att de själva har stor erfarenhet och egna upplevelser kring depressioner och sorgligheter.
Naturligtvis vet de vad de pratar om, eftersom de har tillryggalagt flera år av nedstämdhet och ständigt vemod…
Jag är ironisk. Sarkastisk… Förlåt…
För tro mig, jag har gjort allt det som mina medmänniskor föreslår! Jag har, snart sagt, provat allt för att finna bot för min nedstämdhet och mina depressioner…
Det pågår alltjämt. Ingen bot. Ingen bättring…
Undrar om jag ska prova frigörande andning igen, eller frigörande dans?
Det där med cbd-olja och Omega3 fettsyror… gav jag verkligen det en ärlig chans?

Nåväl. Från en tanketråd, till en annan…

Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg?
Numer finns ingen direkt målbild!
Numer saknar jag karta och kompass!
Ibland är målet i livet, att just hålla sig vid liv, inte lyssna på alla gnagande och negativa tankar, utan nå målet för dagen; att få krypa ner i sängen igen och tacka för dagen som gått
.

Att försöka passa in, trycka in sin person i en mall som inte är anpassad för den man egentligen är, skapar kaos och oordning…
Jag har gjort det hela mitt liv, varit och skapat någon, någonting, som jag egentligen inte är.
Jag tror att vi är många som ständigt är sökande, ständigt strävande, efter något mer, något annat och någonting som ska ge trygghet och säkerhet!
Vi vill mer, så mycket, och vi vill nå fram till tillfredsställelse av lugn och ro på något sätt, i själen.
Tryggheter. Garantier. Säkerhet och tjockare hud.
Och medan vi letar och söker och jagar efter mer, så är vi ständigt i ett frånvarande av den och det vi egentligen är… Vi tappar bort oss och försöker ständigt att förverkliga oss själva, med en bild och en mall som någon annan givit oss.
Vem är jag, egentligen? Vem, eller vilka, har givit mig min livsmall att leva efter och tyda?
Föräldrar? Skolan? Kompisar?
Vem färgade oss så pass mycket, att vi tappade bort oss själva?
När vi är i strävande efter att bli något och någonting som vi egentligen inte är, jagar, söker, letar och ångar på i livet, det är då som vi går sönder och landar i en utmattning och ”bränner ut oss”!
Den själsliga stressen, bränner sakta ut oss… vi vill ha mer och letar utanför oss själva, när det egentligen är själen som är hungrig och vrålar efter mer…

Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

Själv har jag alltid påtvingat mig ett yttre av social kompetens, duktighet, framåtsträvande och en utåtriktad positiv personlighet, lite ”på” och utåtagerande, när jag egentligen alltid har varit en människa med önskan om tysthet, lugn, stillhet och att få vara ifred och i avskildhet.
Jag trivs bäst i lugnet. Tystnaden.
Jag har alltid trott att det är de som ”visar framfötterna” och de som ”syns och hörs” är de människorna som räknas… De som vill vara i strålkastarljuset, är de som är viktiga och har ett tillhörande, på något sätt!
Det där föll samman, kraftig och hårt, när jag blev sårbar, tunnhudad och ömtåligt skör.
Allt det som jag alltid har varit, blev blottlagt i ett enda ögonblick, när jag för många år sedan, klev ner i det som varit min rätta personlighet hela tiden: Känslig, rädd, ömtålig, grubblande och spröd. Det stämde inte alls överens med den jag försökte att skapa och gestalta… Jag är inte ”gåpåaraktig”, streberaktig eller ens självsäker! Jag har ”låtsas som om” och låtit mig färgas av det jag tror att andra förväntar sig av mig!
Jag har alltid haft en känsla av yttre påtryckningar, av att jag måste och ska vara duktig, ibland bäst, och hela tiden visa upp en ambitiös och progressiv personlighet.
Jag är egentligen en människa som trivs bäst i skogen tror jag, i en stuga, ensam, och med möjlighet att kliva rakt ut i friska luften och naturen. Jag har alltid känt mig felplacerad, inte passat in, och upplevt mig själv som utanför och vilsen.
Med min ”påklistrade” och ”uppdiktade” extroverta personlighet, har jag dessutom omgivit mig med människor av samma sort; gåpåiga, framåtsträvande karriärister. Detta har i sin tur inneburit, när jag kraschade och upptäckte livslögnen, att jag inte har ett hemmahörande någonstans!
Man blir vilsen och borttappad på något sätt…

Är du med i mina tankegångar och grubblerier?

Och medan jag pressat in min lite rundare och mjukare form, min mjuka personlighet, i en samhällelig fyrkantig modell, så har jag alltid känt ett stort ”nej” inombords. Jag vill inte!
Ett litet nej som med åren växte till sig och blev till ett vrål, som slutligen tog över och då… då var det redan för sent.
Kraschade fullständigt. Gick sönder. Krackelerade. Jag blev till ett ingeting och jag… Jag förstod heller ingenting!
Jag hade ju gjort alla rätt! Jag hade ju följt strömmen och prickat in alla punkterna i ”skolboken”! Gjort som man ska och varit extraordinärt duktig…
Det jag hade glömt var att lyssna på mig själv, på kroppen och vad jag egentligen ville! Jag glömde att ställa mig frågan: Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag ha det?
Jag stressade runt i livet och tillvaron och försökte hitta någon och något som egentligen inte var jag, eller ja’, ÄR jag…

Jag tänker att en av de stora anledningarna till den utbredda psykiska ohälsan i samhället är orsakad av stressen i samhället! Att alla vill synas, höras och vara med! ”Jag först”!
Alla vill och behöver bli bekräftade och ”se på mig”!
Alla strävar framåt, letar pengar, saker, prylar och önskar samtidigt en inre tillfredsställelse, på något sätt, av lugn och ro, men alla vill på samma gång vara med och åka i ”karriärtåget” som avgår från ”räkna-med-mig-perrongen”!
Och jag frågar mig var de slutar, hur det här kommer att gå och var kommer alla dessa söndriga själar att landa?
Hur kommer det att se ut när människor vaknar till, som jag själv, med såriga knän och krackelerad personlighet och tänker: Va’ f*n hände?

Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg?

Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Väl mött / Arthur (Bilder: Arthur)

4 tankar på “Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

  1. 😥 jag blir så rörd av dina ord. Har inte träffat dig men du verkar vara en helt fantastisk och stark människa med enorm kärlek till världen. Jag önskar dig all lycka och välbefinnande i ditt liv. En varm kram från mig. Dina ord berör ❤

    Gillad av 2 personer

    • Tack! Tack för din kommentar! De berör mig varmt! Uppskattar det mycket…
      Sänder en varm kram i retur och en uppriktig förhoppning om att även du tar hand om dig ♥️
      Kram / Arthur

      Gillad av 1 person

  2. Har inte läst dina inlägg på ett tag, så nu fick jag läsa ikapp lite. Återigen tack för dina texter, som jag tycker om att läsa, trots att det berör och river inombords emellanåt. Texterna är värdefulla för mig. Dessutom öppnar dina texter möjligheter till tankar hos mig.

    Känner igen mig i din text om att man har försökt anpassa sig, in i mallar, för att passa in i den stora världen, och någonstans där på vägen tappar man bort sig själv. Men vem har skapat dessa mallar? Jag tror att många sårbara människor försöker anpassa sig efter dessa mallar, precis som du och jag också har försökt. Men det känns bara inte så bekvämt efter en kortare eller längre tid. Man klarar av det till en viss gräns.
    Jag frågar mig också ofta vem jag är och vad jag vill? Vem är jag ”egentligen”? Ibland känns det som att jag letar något, men vet inte riktig vad det är jag letar efter? Kommer jag någonsin att hitta det jag letar efter eller vill hitta?

    För ett antal år sedan insåg jag att jag är högkänslig. Det tog några år att smälta och reflektera över det, men sedan har jag försökt att jobba med min högkänslighet. Men det tar tid. Högkänsligheten har ändå kunnat ge mig en del förklaringar till olika skeenden i mitt liv, varför jag kanske har agerat på ett visst sätt eller inte tyckt att något har känts bra, när jag blickar tillbaka. Och idag är jag ändå glad över mitt register av känslor, trots att jag upplever mig själv som komplicerad emellanåt.
    Någonting som jag känner mig lite stolt över idag, det är att min sårbara och känslosamma sida har fått börjat ta mer offentlig plats. Trots att jag försöker ge min sårbarhet mer plats, som i t ex Facebook, så är det fruktansvärt ångestladdat. Hur kommer mina ”vänner” att ta emot min känslosamma text? Tror att det kan vara bra att ha olika kanaler att uttrycka sig på, som t ex en blogg med ett smalare ämne som man ändå vill veta mer om. Jag har nyligen hittat tillbaka till Twitter och där kan jag vara mer anonym och ändå uttrycka min sårbarhet.

    Jag ser fram emot nya inlägg, tills dess – ta hand om dig och tack för att du finns! Kram!

    Gillad av 1 person

    • Jag uppskattar dina kommentarer och att du läser det jag skriver med öppna ögon och sinnen! Uppriktigt tack för det!
      Att uttrycka sin sårbarhet och vara ”naken” på Facebook och andra sociala medier är väldigt svårt. Jag har drabbats av riktiga otrevligheter, men inga större ”själsliga blessyrer”, och valde efter det att inte skriva om min psykiska ohälsa på Facebook! Dessutom kryper alla besserwisser fram och Bill dela med sig av sin expertis!
      För övrigt: Det blir svårt att gå på date när man bjuder på sin sårbarhet och sina känslor och tankar… Det flesta Googlar ens person och då är man inte av intresse längre! Fast… Det är okej det med!
      I alla fulla fall! Tusen tack för att du tar dig tid, och upplever att det jag skriver har substans! Det betyder mycket för mig!
      Tack och varm kram ♥️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s