Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

Tänker, grubblar och funderar.
Jag tänker för mycket. Det är liksom ingen ordning på allt det som susar och brusar i huvudet…
Lite förvirrad anteckningar…
Tanketrådar och röriga snurriga funderingar…

En märklig känsla infann sig, när jag bestämde mig för att sätta psykiatrin på paus. Ett märkligt lugn. Ingen stress och inga åtaganden och ingenting som väcker frustration och maktlöshet…
Jag orkar inte kriga med dem mer.
Jag orkar inte riktigt lyssna till dem och deras ständiga försvar om att de gör vad de kan, att de ser alla sina patienter och att de visst är inlyssnande och inkännande!
Det är ingen av dem som kan ta till sig, av allt det jag skriver, berättar och förklarar, som konstruktiv kritik och det är ingen av dem som vill tänka till och börja fundera; ”han kan ju faktiskt ha rätt i det han skriver”!
De slår ifrån sig. Håller varann bakom ryggen och svarar alltid, korrekt och sakligt naturligtvis, att de minsann visst är bra och gör ett ypperligt arbete! Ingen har någonsin gått mig till mötes och ingen har har heller sagt att jag skulle kunna ha rätt i det jag skriver! Inte heller patientnämnden har varit mitt stöd… Jag lämnar det för nu… Lättnad.

Jag har valt att inte skriva om min psykiska ohälsa på Facebook. Jag har en blogg för det!
Välkommen! Jag skriver för dem som vill och kanske behöver läsa, ta del av tanketrådar och grubblerier, runt missbruk och psykisk ohälsa, för att få människor att känna sig mindre isolerad och ensamma. Kanske att mitt tankebrus kan hjälpa och vara ett stöd?
Kanske blir det till en liten livlina och kan inge mer mod och tapperhet, till någon därute i Världsalltet? Det är i alla fall min tanke. Jag förhäver mig förmodligen!? ”Vem tror jag att jag är”?
Nu brukar jag förvisso lägga upp en länk till bloggen i mitt Facebookflöde, när jag författar något läsvärt och tänkvärt, för dem som vill ta del av de skrivna orden. Men… Jag väljer att plocka bort dem ganska snart.
Jag väljer att publicera mest lustigheter i mitt flöde på Facebook och väljer bort det med djupare botten och tyngd.
Jag är oerhört trött på kavalkaderna av plattityder och livsfloskler!
Jag är oerhört trött på människors välmenande förslag om bot och bättring!
Det finns alltid de som vet hur problemen och livet ska attackeras och bearbetas.
Plötsligt vimlar det av människor därute, som har bra konstruktiva lösningar på min tillvaro och mitt mående.
Hobbypsykologerna och fritids-livs-coacherna, ger sig till känna och tror sig veta allting med säkerhet och ha en bra lösning på psykisk ohälsa…
Jag utgår naturligtvis ifrån att de vill väl, att det är av all välvilja, och att de själva har stor erfarenhet och egna upplevelser kring depressioner och sorgligheter.
Naturligtvis vet de vad de pratar om, eftersom de har tillryggalagt flera år av nedstämdhet och ständigt vemod…
Jag är ironisk. Sarkastisk… Förlåt…
För tro mig, jag har gjort allt det som mina medmänniskor föreslår! Jag har, snart sagt, provat allt för att finna bot för min nedstämdhet och mina depressioner…
Det pågår alltjämt. Ingen bot. Ingen bättring…
Undrar om jag ska prova frigörande andning igen, eller frigörande dans?
Det där med cbd-olja och Omega3 fettsyror… gav jag verkligen det en ärlig chans?

Nåväl. Från en tanketråd, till en annan…

Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg?
Numer finns ingen direkt målbild!
Numer saknar jag karta och kompass!
Ibland är målet i livet, att just hålla sig vid liv, inte lyssna på alla gnagande och negativa tankar, utan nå målet för dagen; att få krypa ner i sängen igen och tacka för dagen som gått.

Att försöka passa in, trycka in sin person i en mall som inte är anpassad för den man egentligen är, skapar kaos och oordning…
Jag har gjort det hela mitt liv, varit och skapat någon, någonting, som jag egentligen inte är.
Jag tror att vi är många som ständigt är sökande, ständigt strävande, efter något mer, något annat och någonting som ska ge trygghet och säkerhet!
Vi vill mer, så mycket, och vi vill nå fram till tillfredsställelse av lugn och ro på något sätt, i själen.
Tryggheter. Garantier. Säkerhet och tjockare hud.
Och medan vi letar och söker och jagar efter mer, så är vi ständigt i ett frånvarande av den och det vi egentligen är… Vi tappar bort oss och försöker ständigt att förverkliga oss själva, med en bild och en mall som någon annan givit oss.
Vem är jag, egentligen? Vem, eller vilka, har givit mig min livsmall att leva efter och tyda?
Föräldrar? Skolan? Kompisar?
Vem färgade oss så pass mycket, att vi tappade bort oss själva?
När vi är i strävande efter att bli något och någonting som vi egentligen inte är, jagar, söker, letar och ångar på i livet, det är då som vi går sönder och landar i en utmattning och ”bränner ut oss”!
Den själsliga stressen, bränner sakta ut oss… vi vill ha mer och letar utanför oss själva, när det egentligen är själen som är hungrig och vrålar efter mer…

Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg? Vem blir jag i allt världskaos?

Själv har jag alltid påtvingat mig ett yttre av social kompetens, duktighet, framåtsträvande och en utåtriktad positiv personlighet, lite ”på” och utåtagerande, när jag egentligen alltid har varit en människa med önskan om tysthet, lugn, stillhet och att få vara ifred och i avskildhet.
Jag trivs bäst i lugnet. Tystnaden.
Jag har alltid trott att det är de som ”visar framfötterna” och de som ”syns och hörs” är de människorna som räknas… De som vill vara i strålkastarljuset, är de som är viktiga och har ett tillhörande, på något sätt!
Det där föll samman, kraftig och hårt, när jag blev sårbar, tunnhudad och ömtåligt skör.
Allt det som jag alltid har varit, blev blottlagt i ett enda ögonblick, när jag för många år sedan, klev ner i det som varit min rätta personlighet hela tiden: Känslig, rädd, ömtålig, grubblande och spröd. Det stämde inte alls överens med den jag försökte att skapa och gestalta… Jag är inte ”gåpåaraktig”, streberaktig eller ens självsäker! Jag har ”låtsas som om” och låtit mig färgas av det jag tror att andra förväntar sig av mig!
Jag har alltid haft en känsla av yttre påtryckningar, av att jag måste och ska vara duktig, ibland bäst, och hela tiden visa upp en ambitiös och progressiv personlighet.
Jag är egentligen en människa som trivs bäst i skogen tror jag, i en stuga, ensam, och med möjlighet att kliva rakt ut i friska luften och naturen. Jag har alltid känt mig felplacerad, inte passat in, och upplevt mig själv som utanför och vilsen.
Med min ”påklistrade” och ”uppdiktade” extroverta personlighet, har jag dessutom omgivit mig med människor av samma sort; gåpåiga, framåtsträvande karriärister. Detta har i sin tur inneburit, när jag kraschade och upptäckte livslögnen, att jag inte har ett hemmahörande någonstans!
Man blir vilsen och borttappad på något sätt…

Är du med i mina tankegångar och grubblerier?

Och medan jag pressat in min lite rundare och mjukare form, min mjuka personlighet, i en samhällelig fyrkantig modell, så har jag alltid känt ett stort ”nej” inombords. Jag vill inte!
Ett litet nej som med åren växte till sig och blev till ett vrål, som slutligen tog över och då… då var det redan för sent.
Kraschade fullständigt. Gick sönder. Krackelerade. Jag blev till ett ingeting och jag… Jag förstod heller ingenting!
Jag hade ju gjort alla rätt! Jag hade ju följt strömmen och prickat in alla punkterna i ”skolboken”! Gjort som man ska och varit extraordinärt duktig…
Det jag hade glömt var att lyssna på mig själv, på kroppen och vad jag egentligen ville! Jag glömde att ställa mig frågan: Vem är jag? Vad vill jag? Hur vill jag ha det?
Jag stressade runt i livet och tillvaron och försökte hitta någon och något som egentligen inte var jag, eller ja’, ÄR jag…

Jag tänker att en av de stora anledningarna till den utbredda psykiska ohälsan i samhället är orsakad av stressen i samhället! Att alla vill synas, höras och vara med! ”Jag först”!
Alla vill och behöver bli bekräftade och ”se på mig”!
Alla strävar framåt, letar pengar, saker, prylar och önskar samtidigt en inre tillfredsställelse, på något sätt, av lugn och ro, men alla vill på samma gång vara med och åka i ”karriärtåget” som avgår från ”räkna-med-mig-perrongen”!
Och jag frågar mig var de slutar, hur det här kommer att gå och var kommer alla dessa söndriga själar att landa?
Hur kommer det att se ut när människor vaknar till, som jag själv, med såriga knän och krackelerad personlighet och tänker: Va’ f*n hände?

Tänk… Jag frågar mig ofta, fortfarande, i min ålder: Vem är jag? Varför är jag? Var är jag på väg?

Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Väl mött / Arthur (Bilder: Arthur)

Det tog slut där, mellan fula slitna vita väggar och kala kalla korridorer.

Det tog slut där, mellan fula slitna vita väggar och kala kalla korridorer.
Det var över, fullständig kapitulation, och kvar av det personliga världskriget var endast tårar, trötthet, uppgivenhet, avgrundsvrål och otröstlig gråt.
Han gav liksom upp och kröp på nakna värkande sönderskavda knän, mot räddning och omhändertagande.

Rädslor, fasa, skräck och gnagande o-bekvämligheter, söndrade honom och fick honom att fullständigt tappa fattningen. Allting rasade.
Allting i tillvarons låtsas-som-om-värld, dansades sönder och samman av den inneboende maran och allt som återstod var trasor och trassligheter av känslor och ohanterlig rädsla.

Så är vi då här, vid slutet och det slutgiltiga, andra får ta över när själen och kroppen inte längre orkar eller ens håller ihop, tänker han.
Jag tar slut här, själen är urholkad på kraft, mod och ansträngning, och hjärtat måste få sova och vila.

På avdelning. Inlåst. Borttappad och förvirrad.
I ett kaotiskt kaos och med bröstet fyllt av tårar, sorg och en känsla av tragedi och personlig förlust, sitter han och väntar, väntar och väntar… Väntar på att tiden ska gå och dagarna passera. Han sitter och bara inväntar att det rivande, skrämmande obehaget ska gå över och lämna honom ifred.
Ska han dö nu? Slutligen få dö..?

Fler piller och mer medicin.
Stilla oron. Stilla alla rädslor. Paniken ska avlägsnas och stängas ner. Frisk luft. Promenader och ”sträcka på benen”. Han är en av de få…
Ord och meningar som; Ge inte upp, ge inte upp, ge aldrig någonsin upp hoppet och tron på livet… Svälj trasigheten! Kom igen! Skärp dig! Ta dig samman…

Stormen har bara börjat… Ge aldrig, aldrig upp!

Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Ett litet sammelsurium av ord, tankar och funderingar, kring sjukvården och livsbruset som jag lever i…

Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Jag bryr mig inte längre så mycket om vem jag var!
Plötsligt är jag mer intresserad av vem jag är och hur mycket mer jag kan bli…

Jag förundras över hur mycket energi som går åt, för mig, att ständigt få vara relevant och viktig inom psykiatrin och primärvården.
Jag blir uppgiven. Maktlös. Det blir oöverstigligt!
Till slut: Jag sk*ter i det och ser till att bara ta hand om mig själv, på bästa sätt! Jag är bra på det, att vara rädd om mig!

Jag grubblar mycket över hur det är tänkt att jag, som en ensam karg ö, bland mängder av andra mer frodiga öar, måste vara frisk nog, i allt mitt själsliga kaos och mindre bra mående, för att orka sända upp nödsignaler och brinnande raketer, för att påkalla att jag fortfarande behöver hjälp och stöd i mitt högst personliga krig.

”Men för hel*ete”, vill jag vråla, ”jag är här! Jag är fortfarande viktig! Jag är ännu av betydelse”!
Jag är försatt på paus!
Jag är förskjuten till marginalerna och utanför livets alla medelvärden. Detta är dock endast, ett par av alla mina känslor!

Jag, mitt liv, saknar betydelse och det är jag, jag som patient och fullständigt medicinskt novis, som måste framkalla tillräckligt mycket självkänsla, i min psykiska ohälsa, för att kunna höras, synas och bli återupptäckt!
Det jag inte förstår är hur jag, som är sjuk och ibland väldigt trasig, ska orka, själv, att ständigt vara ”på” för att få uppmärksamhet och känna mig viktig!  Jag har ju strandat här! Jag kommer inte vidare!

Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Jag tycker ytterst illa om frågeställningen, som jag ibland får slängt i mitt knä, av vårdpersonal och människor som har full tillgång till mina journalanteckningar: ”Å’ vad kan vi göra för dig”?
Förlåt mig, men det är inte jag som ska inneha expertis och kunskaper kring psykiatri och fysiska åkommor…
Det är inte jag, som patient, som ska hosta upp förslag, idéer och nya uppslag kring hur jag ska komma vidare…
Det är inte jag som ska påkalla uppmärksamhet och tydligt förklara att jag ännu behöver en livboj och trygghet!
Jag är förmodligen desillusionerad och lever i en märklig utopisk fantasi!?

Jag har inte alltid orken! Orken att ta kampen för att uppmärksammas och för att kunna känna mig trygg!
Lusten att kämpa har jag inte alls! Men, jag måste! Jag måste ju brottas med hela sjukvårdssystemet, för att få tillgång till uppmärksamhet och fler och mer efterforskningar och hjälp!
Jag upplever det så märkligt! Konstigt! Jag är sjuk, hjälpbehövande, hjälpsökande, och ändå lämnas jag ensam… som en karg ö, bland andra mer frodiga öar…
Och när inga lösningar finns, så får jag ensam ta hand om mitt mående och min gråt… Jag är min egen botgörare och medicinman! Jag får helt enkelt ta hand om mig själv, på bästa sätt!

Och jag vill bara skrika: Jag är fortfarande sjuk! Jag är inte okej! Jag behöver er!
Och… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Under snart ett och ett halvt år, har läkaren på psykiatrin, inte hörts av! Inte alls. Tyst! Knäpptyst! Det blir jag, som patient, som måste styra upp så att någon hör, ser och uppmärksammar mig!
Hur kommer det sig? För mycket patienter? För lite personal? För liten budget, inom psykiatrin och primärvården? Resursfördelning som brister? Intressekonflikter och bristande empati?
Har jag haft oturen som mött människor, som är fel personer, på helt fel plats?
Är det jag som är besvärlig och omöjlig? Är det jag och min person som framkallar trötthet hos andra? Är det jag som hoppas för mycket och som vrålar efter sådant som inte finns? Är det jag som inte är tydlig och begriplig? Är det jag och min person, som är gruset i maskineriet? Är det i själva verket jag, som är boven i hela livsdramat? Är jag roten, till mitt eget livskaos?
Varför tar jag alltid på mig skulden, ångesten och det dåliga samvetet, så fort ingenting fungerar och ”klickar” som det ska?
Javisst ja’… jag lever ju fortfarande med återkommande depressioner och kronisk depression, och med det kommer dålig självkänsla och sämre självförtroende.
Jag duger inte! Jag är inget värd! Jag är lat, oföretagsam och förbannat ful! Dessutom börjar jag bli äldre och med det är det inte så noga längre… Jag är numer närmare döden än livet! Det är inte så viktigt längre! Jag är inte viktig…
Och i allt detta, är det jag som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Jag lägger mig ner. Tar en paus.
Tankarna åker bergochdalbana i huvudet. Upp och ner. Fram och tillbaka och runt, runt och runt…
Jag vill inte godta det här. Jag tänker inte finna mig att livet blev så här.
Tycker synd om mig själv, ibland.
Biter ihop.
Tänker inte gråta, inte igen.

Från en tanketråd till en annan…
Jag är trött. Hjärntrött. Kroppstrött.
Hela mitt jag behöver ligga ner, hämta energi och lust, för att orka forcera mig igenom en
dag till. Ibland måste jag tvinga mig igenom och förbi de olika ”stationerna” i vardagen, för somligt måste bara göras, och det blir enorm och oförklarlig fysisk svaghet av det…

Känner mig ensam.
Ensamheten kryper i kroppen, som insekter och klåda. Ensamheten är mitt fel. Jag gör som så många andra, som faller och dras ner i nedstämdhet och tomhetskänslor; isolerar mig, drar mig undan och vill bara få vara ifred.
Vill inte vara sårbar och skör, inför en annan människa. Lägg därtill känslan av att inte vilja besvära, vara i vägen och inte vilja orsaka obehag och ge upphov till oro och betungande olust, hos andra.
Jag är hellre ensam, avskiljer mig från omgivningen och större delen av verkligheten, än att vara den som är roten till andra människors rädslor och obekvämlighet!

Jag frågar mig ibland… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Ibland orkar jag inte föra en enkel dialog, med en annan människa. Monologen, med mig själv, är mer betryggande och ”safe”.
Ibland blir energidränaget för stort, i umgänget med andra människor.
Energibanken hamnar på minus. Fortfarande kan det gå fort, jag har inte kontroll, när energiförrådet tar slut! Jag har fortfarande inte riktigt förmågan att veta hur mycket av min ork som går åt, vid olika tillfällen. Jag försöker att reservera mitt drivmedel och min livsenergi, till att få ihop min vardag och mina vardagliga göranden, men jag vet ännu inte riktigt hur mycket som dras från min energikapacitet. Jag borde veta, efter alla dessa år, men nej!

Mitt liv och min tillvaro måste ha ordning och reda, oavsett hur jag mår.
Jag har tvångstankar kring det.
Ibland blir mina tvångstankar till tvångsbeteenden. Det måste bara göras, för att jag ska må bättre och för att lugna ner mitt inre kaos och oordning.
Kontroll. Kontrollbehov. Kontrollerad.
Det är tryggt, på något vis, när somligt går att hantera och ha styrning över, emedan annat bara faller i bitar och blir till oorganiserat kaos och vardagsbrus.
Det är enklare, ibland, att påverka det yttre omständigheterna, det fysiska i omgivningen, än att kunna påverka det psykiska måendet. Det sistnämndas trasigheter och tilltrassligheter, går inte alltid att bemästra och styra upp. Jag åker med. Låter det vara. Det blir tillslut ett besvärande bakgrundsljud. Jag har en god förmåga att skilja mina tankar från mina handlingar. Grubblerierna kan få åka bergochdalbana, medan jag själv står och ser på. Jag behöver nödvändigtvis inte vara mina tankegångar och känslor. Det jag tänker och känner, definierar inte mig som människa.
Det är skillnad på att ha känslor och grubblerier och att sedan agera på dem. Jag har dem, de obekväma och obehagliga funderingarna, men jag agerar inte på dem!

Jag frågar mig… Varför är det jag, som måste sända upp nödsignaler och brinnande raketer…

Tack för din uppmärksamhet och för att du tog dig tid… På återläsande och väl mött / Arthur
(Foto och bilder: Arthur)