Jag blir bara maktlöst uppgiven. Ibland tänker jag att det inte är någon idé längre, jag ger upp!

Snurriga grubblerier och trassliga tanketrådar, en förmiddag i början av juli…

Ibland önskar jag att jag var en lättsammare människa. Mindre tänkande. Mindre grubblande. Kanske mindre medveten om min tillvaro och världen. Kanske lite korkad och okunnig, rentav!

Jag simmar alltid i djupet.
Aldrig vid ytan.
Jag går på djupet.
Aldrig ytlig.
Det kallas för svårmod.

Jag blir maktlöst uppgiven, emellanåt.
Ibland tänker jag att det inte är någon idé längre, jag ger upp! Det spelar liksom ingen roll längre hur mycket jag gör för mitt mående, för det blir i alla fall inte bra! Jag kan träna, motionera, äta sunt och meditera, och ändå får jag inte något hållbart resultat! Det blir inte bättre.
Somliga dagar har jag mitt vanliga ”normaltillstånd” av nedstämdhet, men ibland faller jag ner i en depression och får svårt att hantera mina dagar. Dagarna, ibland veckor och månader, som följer i en depression, försöker jag i möjligaste mån att klara av allt det som måste göras, oavsett… Men ibland ger jag bara upp.
Jag känner mig ensam i allt det här!
Jag upplever att jag hela tiden, själv, måste ta striden för att kunna komma vidare och hitta olika lösningar på min psykiska ohälsa.
Jag är trött.
Ibland; Nu räcker det!
Och ändå; En ny dag, nystart, och så börjar vi om.
Ibland är känslan: ”Det är slut här! Det finns ingenting kvar! Det som återstår är att leva färdigt det här jä*la livet. Mitt liv har inte mer att erbjuda”!
Låt mig poängtera: Det är en beskrivning av en känsla och nödvändigtvis inte en sanning!
Jag skriver som jag skrivit många gånger tidigare; det är skillnad på känsla, tanke och att agera på dem! Men behöver inte agera på allting som man känner och upplever… Känslan kan få vara där, ånga på, men man behöver nödvändigtvis inte agera på dem!
Jag är inte mina känslor! Men känslor kan bli obeskrivligt tunga att bära…
Jag är nedstämd. Förmodligen på gränsen till depression. Och jag är trött och blir lätt psykiskt stressad. Sover en del… Det får vara okej det också!
Har varit det under en längre tid, tungt nedstämd, och känner att jag börjar blir utmattad och bara… slut! Fast… Jag är envis och seg som f*n, och i morgon börjar jag om…

En obekväm skavande rastlöshet finns hos mig. En rastlöshet som kan liknas vid oro. En oro som kliar i kroppen. Det är svårt att förklara, men det är som om kroppen fortsätter att vara ”på” och vill väldigt mycket, emedan hjärnan går på tomgång och behöver vila och få återhämtning. Märklig känsla och ett konstigt tillstånd! Viljan finns, men inte energin och hela jag lider av energiläckage!

Under sommaren är det tänkt att det ska lätta kring hjärtat och inombords, där själen har sin boning… Ljuset och solen borde få hela kroppen att sjunga av glädje och rus… Men nej!

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag aldrig, eller väldigt sällan i alla fall, är eller har varit passiv i min psykiska ohälsa. Det är ganska ovanligt hos dem och oss som lever med kronisk depression och nedstämdhet. Oftast blir man passiv, orkeslös och, i värsta fall, apatisk. Många gånger är det ett fullt arbete med att hålla igång dagen och få de viktigaste sakerna gjorda.
Att vara ”aktiv” och kunna ta hand om sin vardag kan vara mindre bra, eftersom psykiatrin anser att man inte är så ”sjuk” som man utger sig för att vara! Med andra ord; man blir misstrodd och misstänkliggjord.
Jag är ganska bra på att inte lyssna så mycket på mina mörka och negativa tankar och funderingar, jag har en bra förmåga att låta dem surra på och göra mina dagliga rutiner ändå, det är väl det som kallas att vara Mindfull. Jag tänker ofta på att jag inte är mina tankar och att jag kan komma igång ändå… sätter upp delmål under dagen och gör lite i taget. ”Ska bara komma ur sängen, det räcker idag, det är okej. Ska bara ordna med kaffe och tömma kattlådan, det kan räcka idag, och sedan får jag se… Jag ska bara ta en promenad och OM jag vill och orkar, så tränar lite. Jag ska bara ordna med maten, och sedan avgör jag OM jag orkar duscha och ta hand om mitt yttre”…
Lite i taget och med lite självövertalning, så får jag saker och ting gjorda! Lite till, en sak i taget, och lugnt och försiktigt och hela tiden tänka; Det är okej om jag inte vill och inte orkar mer idag. Delmål! Jag brukar faktiskt berömma mig själv när jag lyckas gå i mål, med en av mina dagliga delmål.
Det måste bara gå!
Att ge upp är inte ett alternativ!

Från en tanketråd till en annan…
Jag märker att jag börjar bli äldre, inte gammal, men mogen och äldre, när jag stör mig på somliga ting i vardagen. Det börjar bli en del irritationsmoment i tillvaron.
Plötsligt blir jag irriterad och bara… trött!
Jag börjar krypa ur min puppa av ”ungdom” och fram kryper en sur, bitter och grinig farbror…
Jag har börjat störa mig på att de svär så innerligt på teve! Varför?
Och varför har våra unga artister och sångare, plötsligt valt att använda sig av svordomar i sina texter? Är det grovheten och svordomarnas brutalitet de söker? Ett hårt eftertryck och en stark betoning i texterna, är det de som de eftersträvar?

”Allt jag behöver nu
är att hitta en annan du
det kommer till och med bli lätt
du är så jä*la inkomplett”…
Sjunger Miriam Bryant…
Varför?

Varför dricks det så förbannat mycket alkohol i teve? Och amerikanska filmer och serier, ”glorifierar” användandet av Marijuana och använder drogen som ett härligt rus och ett ofarligt roligt nöje! Lite charmigt och bara mysigt trevligt… party!! Dumheter!

Barn som vrålar och skriker på Ica, får mina öron att blöda! Jag orkar inte höra! Vill vråla: Håll kä*ten!
Och priset på bananer river djupa hål i min plånbok! Jag blir vansinnig! Varför är maten och, framförallt, frukt och grönsaker så förbannat kostsamt!? Att äta hälsosamt är dyrt!
Och varför måste alla, precis alla, handla samtidigt som jag? Har de inga arbeten att sköta? Inga hem att gå till?
Hur kommer det sig att jag, som en ensamstående och singel, med en åldrande katt, kan åstadkomma så vansinnigt mycket sopor och skräp!? All denna plast och alla dessa förpackningar att ta hand om.
Och varför tycker inte alla andra som jag, i olika spörsmål och tankebanor, eftersom jag alltid har rätt och vet bäst? ”Säg inte emot mig, för jag har mer erfarenhet och har levt längre än du”! Jag är ironisk naturligtvis! Det är bäst att jag tillägger det, för åsiktsmaskinerna missförstår gärna och blir absolut tvungna att ventilera sina åsikter och tankar…
Och det heter inte ”längre än dig”! Nej! Det heter ”längre än du”!
Jag har dessutom blivit språkpolis! Jag hör det överallt! Felvalda ord, meningar och fraser!
Jag börjar bli en äldre sur farbror! Jag irriterar mig på människor och hur de beter sig!
Varför har ungdomarna slutat hålla upp dörren för samhällets äldre seniorer? Varför har de unga av idag, glömt bort artigheten att lämna plats på bussen, för dem som behöver sittplatsen bättre än de själva!?
Hur kommer det sig att glass- och godispapper hamnar på marken, när staden är full av papperskorgar!? Dessa förbannade fimpar överallt!
”Har du hört talas om trafikvett”, har jag lust att vråla till de där cyklisterna, som susar omkring i tajta sportiga lycraoutfits och som uppenbarligen tror att de är en cykeltävling, Tour De France, de deltar i. Idioter! Män i tajts har jag aldrig begripit mig på! Vuxna karlar i cykelbyxor… Behöver jag skriva mer?

Lugnt och försiktigt
börjar dagen.
Det gör ont.
Värker i kroppen,
inte fysiskt,
mentalt.

Ta hand om dig därute i vida världen och cyberrymden! Jag gör mitt bästa från min vrå av Vintergatan! Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s