”I vinterns djup lärde jag mig till slut att det finns en oövervinnerlig sommar inom mig”…
~Camus~
Det har varit en tuff sommar.
Uppgivenhet. Frustreration. Ilska.
Jag är arg… Jag har oerhört mycket ilska inom mig och ständigt malande självförebråelser!
Vad gör jag för fel!?
Varför vill inte jag vara med?
Vad är det som gör att just jag inte kommer upp på banan igen?
Trött! Oerhört trött… ledsen. Orkeslös!
Jag har ”låtsas som om” och min autopilot har tagit över och utfört mina dagliga måsten. Jag har inte varit närvarande.
Jag har haft svårt att summera och minnas mina dagar, när jag tänkt tillbaka på dem på kvällen, innan jag ska sova.
Jag brukar ägna en stund, innan jag ska sova, till att reflektera över dagen och tacka, känna tacksamhet, över allt det som varit bra och följsamt under dagen. Ofta har jag funnit att jag inte, på något sätt, varit närvarande under dagen! Det är som om någon annan har tagit över kroppen, gjort det som måste göras, emedan jag själv, min person och själ, gömt sig i kroppens inre skrymslen.
Det känns som om jaget befunnit sig i ett parallellt universum, emedan kroppen krigat på, bara fixat och gjort allting i livets vardag, medan jaget varit i pausläge… och jag har svårt att minnas att jag ens varit medveten och delaktig…
Det är obehagligt, när jag känner den där känslan. Det är rent skrämmande, när jag inser att jag inte har varit mentalt närvarande. Som att vara utanför sig själv, emedan kroppen agerat och gjort saker och ting, med någon annans energi, intelligens och kraft.
Jag är kraftlös. Orkeslös. Det är ett ständigt motstånd, som att gegga och kladda fram i ett själsligt träsk, och nu börjar energin ta slut.
Deprimerad…
Jag berättar inte längre.
Jag förklara inte längre.
Jag talar inte om hur det är, hur det känns och vad som händer…
Jag insåg tidigare i sommar varför det inte pratas och skrivs mer öppet och mer tillgängligt om depressioner och psykisk ohälsa. Jag förstår varför det tystnar och varför andra människor med psykisk ohälsa ger upp…
Polletten trillade ner, när jag själv inte orkade skriva mer…
När man väljer att bjuda in till en tillvaro med mental instabilitet, ångest och oro, vänder och vrider på sig själv, och andra utomstående kliver in och börjar att mästra och ifrågasätta de skrivna orden, ifrågasätta ens person, sina försök till bättre mental hälsa och dessutom kritiserar ens person, då tystnar man till slut…
Det tas inte på allvar. Alla andra vet bättre! Alla andra har lösningarna och svaren! Jag gör fel! Jag är fel! Mina upplevelser räknas inte, för jag lyssnar inte på vad andra har att erbjuda och vad andra föreslår.
Dessutom är jag otacksam…
Och man kan skriva om känslosamma nätter, mardrömmarna och obehaget… ensamheten och tårarna… Man kan skriva om mörker, sorger och de svarta tankarna och ifrågasätta livet och meningen med livet och allting däri…
Besserwissrarna och förståsigpåarna kliver in och ifrågasätter, försöker att förklara vad man gör för fel, ifrågasätter om man verkligen är så ”sjuk” som man utger sig för att vara, och dessutom kommer de med ”förnyad information”, som om man själv inte har kännedom om sina egna erfarenheter och kunskaper…
Människor med psykisk ohälsa blir ständigt ifrågasatta.
Människor som lever med psykiska svårigheter, blir ständigt misstrodda och tvivlade på; ”Är det verkligen så allvarligt”? ”Överdriver du inte lite nu”? ”Om du ändrar inställning och förhållningssätt, så blir det bättre”! ”Försök att anstränga dig lite”! ”Varför gör du det så svårt för dig! Tänk positivt och grubbla inte så mycket”!
Med det börjar man ifrågasätta sig själv.
Med detta sås tvivel och betänkligheter kring vem man egentligen är och hur man egentligen mår.
Vem är jag? Överdriver jag? Är jag ”sjuk”, alls? Räknas jag, det jag känner och upplever? Är mina upplevelser av betydelse?
Sedan är hjulen igång. Snurrar på och plötsligt inser man att det är lika bra att vara tyst, tystna, för egentligen är det ingen som vet och förstår hur det egentligen är. Det tas inte på allvar och jag tas inte på allvar… Jag är inte rätt, jag gör fel, är fel och jag lyssnar inte… Jag och min situation räknas inte, för det jag, och andra med psykisk ohälsa skriver och berättar, är inte korrekt och sakligt. Det är inte snyggt och inte överensstämmande med vad andra tror sig veta och ha lösningen på… De flesta generaliserar, dömer och utgår ifrån; ”sicken’ lat jä*el”!
Jag saknar numer motargument och orden att försvara mig med! Jag saknar numer meningarna som ska väcka empati och sympati hos dem som tror sig veta bättre.
”Lyssna bara”! ”Hör mig”! ”Det här är mina upplevelser och mina tankar och känslor”!
Rent krasst: De pissar på mina, och andras, upplevelser och livssituationer. De spottar på mig, och andras, mående, krigande och försök till ett bättre och mjukare liv. De förringar mina, och andras, svårigheter, mörker, sorger och upplevelser…
Ifrågasättande. Många uttrycker tvivel och vill debattera… Betvivlar och sätter ifråga..; Mig! Mitt och jag!
Med detta slutar man att berätta, beskriva och förklara! Med det här väljer man bort att vara inbjudande och försöka att dela med sig av livets svårigheter och bakgator. Med detta undviker man att försöka återberätta alla ”problem” och alla tröstlösa försök att finna självbot och livsenergi…
Jag är så trött. Hjärntrött. Livstrött. Utpumpad och tom…
Summa summarum… hela sommaren har gått och jag har hycklat och gycklat mig fram. Hela sommaren har passerat och jag har tigit, tystnat och ”låtsas som om”… Till slut har jag krupit på knäna, sovit, inte orkat mer och då… då har autopiloten slagit till och tagit över, emedan jag själv inte längre varit deltagande och medveten.
Själen har flytt till ett parallellt universum och jag har inte varit i min kropp och inte alls medveten.
Människor som inte lyssnar:
”Hur mår du? Hur har du det”?
”Jag är okej! Uppe på benen i alla fall, mer är det inte”.
”Vad fint att du mår bra”…
På återläsande och väl mött Arthur…
Ta hand om dig…
(Bilder: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 