En passus till dagens blogginlägg och text…
Inlägget och texten skrevs ursprungligen under gårdagen! Det var en riktigt svår och j*vlig dag!
Idag dock, var jag någorlunda på banan igen… På’t igen! Livet, träningen och alla försök att finna självbot och livsenergi!
//
Jag lever med kronisk värk i kroppen.
Det är psykosomatisk värk.
Det sitter i mitt huvud, i psyket, och har egentligen inte några handfasta belägg för sin existens.
Det finns egentligen inte…
Psykosomatiska sjukdomar kan delvis, eller till fullo, ha sin förklaring i psykisk ohälsa.
Det går alltså inte att mäta, ta prover, röntga leder och skelett, för att reda ut vad det exakt är som orsakar värken i kroppen.
Det sitter i min mentala hälsa. I huvudet.
Förr sa man ”inbillningssjuk”.
Nu stör inte det här mig, inte ett dugg, att det är psykosomatiskt, för jag tänker alltid holistiskt och att själen, kroppen och sinnena är ett och att kroppen är ett yttre instrument för vad som sker inombords och i kroppens alla sinnen!
Men… Det finns dagar då värken går över styr och luften går ur mig och det som återstår är vila, återhämtning och sömn.
Inga mediciner och inga smärtstillande preparat, det är ju liksom ingen idé, utan det blir en dag eller två i sängen eller soffan…
I skrivande stund sitter värken i nacken, runt halsen, axlarna, skuldrorna, ryggslutet och över höften. Jag orkar inte röra mig. Jag blir oerhört trött av det…
Jag råkar dessutom veta att just dessa ”punkter” på kroppen, enbart har med psykisk stress att göra!
Och detta i sin tur får mig naturligtvis att börja övertänka kring vad som orsakar just dessa jobbiga ”svackor” och vad som stressar, gör mig extra känslig, och vad som är orsaken… Jag kan inte förstå eller begripa vad som är orsak och verkan! Jag kan grubbla sönder skallen kring det här fenomenet!
”Har det hänt något speciellt? Har jag stressat? Har någon eller något stört min tillvaro och min ordning? Finns det något som oroar, utöver det vanliga”?
Jag blir ganska grottande och grubblande, men finner naturligtvis inga bra svar…
Det slutar med; Ja, ja… Det är som det är!
Nåväl… I alla fulla fall…
I vanliga fall ignorerar jag det, för om jag bara får röra lite på mig under morgontimmarna och bara jag får göra lite Yoga tidigt på morgonen, så är jag igång, ”fit for fight”, och det är fullständigt uthärdligt… Jag fungerar och jag är ”på”!
Men ibland, som idag, så är det som om kroppen vrålar NEJ och ger upp! Inte ens mitt mest disciplinerade och envisa jag, har något att komma med och det blir till att sjunka ihop, ge upp och bara ge efter…
Jag tänkte, som nästan varje morgon, ge mig ut på en kort joggingtur och avsluta morgonen med lite styrketräning vid mitt ute gym, men det gick inte! Inte ens med min tjurskallighet och mitt mest sura, griniga jag, kom jag iväg… Jag orkade bara inte!
Jag tränar och motionerar mycket. Nästan varje dag! Dels för att stävja depressioner och mota bort min nedstämdhet, men också för att jag lever med KOL och med den diagnosen är det motion och träning som gäller! Det är faktiskt den enda ”medicineringen” jag har att tillgå, både vad gäller min psykiska hälsa och mina tilltrasslade lungor.
Det är mer ”på’t bara” och genomför det, det måste göras, men sedan tycker jag ju också att det är ganska härligt och skönt att kunna vara i rörelse…
Jag tränar också för att undvika just värken och smärtorna i kroppen och för att jag liksom ”investerar” i mig själv och min kommande ålderdom! Jag har ju inte heller, fram till för snart åtta år sedan, varit en så schysst partner till mig själv, så jag gör det jag kan för att hålla mig ”på banan”!
Men, som sagt, idag var det ett blankt NEJ! Kroppen vill inte och jag… Jag godtar det och lägger mig ner och sover! För i morgon är det en ny dag, utan innehåll och planer och då kan jag köra igång igen! Jag utgår nämligen ifrån att det alltid blir bättre och att det fixar sig på vägen! Det är självklart att jag måste tro det, för annars är det ju ingen idé längre…
Och jag är inte en man som godtar uppgivenhet och nederlag! Kriga på bara! På’t igen! Nya försök och nya insatser i morgon…
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Väl mött och ta hand om dig / Arthur
(Foto: Arthur)
// P.s. En kommentar kring inlägget!
Ibland är det så bra med andras objektivet och infallsvinklar, för själv kör man fast ibland!
Chattade med en god vän, om det här märkliga företeelserna att jag kraschar och blir fullständigt apatisk och bara ledsen och frustrerad…
Hon kommenterade mina tankar och grubblerier kring det hela och sa: ”Men du! Du springer runt, låtsas som om allting är bra, okej och fint… Du tränar och du ”håller på” och grubblar och funderar över livet och tänker och fixar och grejar och städar och tränar och fortsätter att låtsas som om allt är bra… Du! Det håller inte i längden! Det är ju fantastiskt att du har en kropp som säger ifrån”!
Hon har så rätt… Ibland är det så bra med andras objektivet och infallsvinklar…
Vardagliga Anteckningar... 