Det blev en joggingtur i morse.
5,5 km på ungefär 43 minuter…
”Ta det lugnt bara”!
Sedan begav jag mig till utegymmet!
Solen tittade fram, mellan träden.
Jag hade för lite kläder på mig!
Åtta grader. Kyligt, men friskt…
Saknade handskarna!
Tog det väldigt lugnt och kontrollerat!
Inte stressa! Inte bråttom alls!
Bra, lugn och skön musik, i öronen…
”Ta det lugnt bara”!
Jag fick dessutom förmånen att vara vid utegymmet alldeles själv och ensam!
Ingen Mamma-Maffia, så långt ögat kunde se!
Inga andra medelålders kvinnor, eller män, i cykelbyxor, syntes till i närheten av träningsstationerna.
Bara jag! Skönt…
Jag tycker inte om människor…
Det tog mig en timme, att träna igenom kroppen!
”Ta det lugnt bara”!
Jag har inte bråttom någonstans, just nu…
Jo, lite bråttom förresten, med att försöka fånga livet…
Mitt riktigt dåliga humör, som jag vaknade med i morse, gick över.
Jag är fortfarande väldigt arg, men det är hanterbart!
Ofta arg numer! Jag tycker att jag har en del att vara arg över; psykiatrin, vården, läkare, gamla älskare, kroppen, medelåldern, livet som ångar på och… nja… vette’ f*n!
Min ilska, är en bra drivmotor.
Min frustration, är ett utmärkt drivmedel!
Värken i kroppen, lugnade ner sig!
Med lite medicin, fungerade även lungorna, under joggingturen…
Jag har tur som fortfarande vill, kan och har lusten, att vilja röra på mig!
Jag har turen som bebos av ett stort, färgrikt och explosivt, känsloregister…
En nyvunnen vän sa att jag ska se på mig själv och mina små ”egenheter” som lite charmiga och excentriska.
Jag har tagit fasta på det!
Jag är således inte konstig och märklig, med alla mina diagnoser, jag har helt enkelt en viss excentrisk charmighet…
Ta hand om dig, därute i vardagsbruset och livskaoset, denna tisdag i september…
Själv ska jag vila…
Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 