Jag har en oerhört tuff period bakom mig. Jag lever fortfarande i kölvattnet av en depression och jag gör vad jag kan för att hålla mig på banan. Just nu, i skrivande stund, är jag i vila och återhämtning…

Jag skriver lite nu och då.
Gör anteckningar lite överallt och tänker; ”Det där kan jag göra någonting av”, och så försöker jag med det och så blir det lite… mest ingenting alls och lite snurrigt och det ena har ingenting med det andra att göra.
Men, jag vill gärna bjuda på det ändå och tänker att det är lite som hur min skalle fungerar; snurriga grubblerier och trassliga tanketrådar och röriga tankar…

Nåväl…
Jag tänkte att jag skulle skriva lite.
Jag vill skriva ner känslor, tankar och funderingar, kring hur det är och vad som är.
Jag är…

Jag tycker att livet är knepigt.
Jag upplever att jag är knepig.
En god vän sa att det finns viss charm i att vara lite ”knepig”. Det handlar väl om att se på sig själv med viss acceptans och att man, trots knepigheterna, är en ganska bra, rolig och karismatisk människa ändå.

Jag grubblar mycket över varför somliga beteenden är så svåra att avstyra och göra sig av med; varför!?
Och jag försjunker i tankar och spekulationer kring hur det kommer sig att somligt ger märklig ångest och hur annat ger lugn och ro och tillfredsställelse?
Jag tänker på mitt behov av ordning och reda och hur jag kan få ångest när det blir ”lite rörigt”.
Jag grubblar över varför jag får sådan tillfredsställelse av att vika tvätten i fina högar och att en fläck på skjortan kan ge mig en fullständig urladdning av känsloyttringar… Varför?

Psykologen: ”Du är medveten om att det är kemi och elektriska laddningar i hjärnan, som gör att människor skiljer sig åt? Alla människor är enskilda individer och ingen av oss fungerar som någon annan! Alla människors ”kablar” är monterade på olika sätt i skallen och med olika in- och utgångar och med vitt skilda kontaktytor. För de flesta fungerar allt det där mycket väl, emedan det för några andra, som för dig, så fungerar inte kemin som den ska! Inte heller hjärnans olika kontaktytor, elektriska laddningar, hjärnans receptorer och synapser, som det kallas på fackspråk, fungerar som det ska! Det fungerar inte alls! Dessutom är just du, i ditt fall, inte ens behjälpt av mediciner. Vi hittar olika strategier för att ha kontroll på tillvaron, när det inte är ordning på hjärnan! Du har utvecklat, dock hanterbart, en mindre grad av OCD”…
Jag vill ha ordning och reda!
Jag vill planera och jag behöver veta!
Jag är inte en spontan människa!

Nåväl
Det blir så konstigt…
Jag tränar och motionerar för att hålla hjärnan och kroppen i form och göra vad jag kan för att må bättre.
Syftet är att få igång ”skvalpet” i skallen, öka blodcirkulation och kicka igång synapserna i huvudet.
Det är viktigt med motion och träning när den psykiska ohälsan är svajig, det finns god evidens för det, men jag… Det är inte min rätta bot! Jag tycks inte vara behjälplig av kondition och styrketräning… Fast jag fortsätter ändå, jag kanske bara är ”trög i starten”? Med mer tillryggalagd tid, så kanske bitarna faller på plats!? Jag kan ju inte säkert veta…
Det har ju trots allt bara gått några år… Jag är ironisk!

Jag har en oerhört tuff period bakom mig. Jag lever fortfarande i kölvattnet av en depression och jag gör vad jag kan för att hålla mig på banan.
Just nu, i skrivande stund, är jag i vila och återhämtning, och kanske är det just det jag behöver just nu?
”Du tränar för mycket! Du blir övertränad och det är därför som du blir orkeslös och kraftlös”.
Det är inte mina ord, det är en avlägsen bekantskap som uttryckt dem. Jag tänker till och grubblar över om det kan stämma och jag planerar om och drar ner på styrketräning och konditionsträning. Jag har förvisso gjort det tidigare, begränsat mig och varit mer tillbakalutad i min träning, det har inte givit önskat resultat av mer energi och livslust, men jag skulle ju kunna ha fel!? Jag gör om, provar igen och tänker till…
Envis! Envishet!
”Ge aldrig, aldrig, upp”…

Från det ena till det andra…
Det här går inte!
Det här fungerar inte längre! Jag är inte med på livståget och ingen gör något!
Det är hela tiden en ständig balansgång, mellan att göra somliga saker ”lagom och måttligt” och att överdriva, dra gasen i botten, och bara köra på utan eftertanke.

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt!
Jag begriper inte varför vården ständigt generaliserar och drar allmänna slutsatser om psykisk ohälsa och depressioner, och varför de alltid hänvisar till direktiv och riktlinjer, som de läst sig till!?
Vi är individuella, alla människor, ingen av oss fungerar på samma sätt, och ändå låtsas psykiatrin och vården som om de har en lösning, som dock är en luddig generell lösning, på psykisk ohälsa, och vi dras alla under samma luskam!
Jag finner det frustrerande och ytterst irriterande!
”Lyssna på vad jag säger! Jag ÄR inte din och era mallar! Jag är inte era tabeller och grafiska profiler eller kurvor! Jag är en, EN, människa och EN individ! Lyssna”!!
Jag talar till döva öron!
Jag känner min skrämmande ensam…

Med händerna mot huvudet, mot pannan, uppkrupen i soffan, tänker jag; ”Va’ f*n ska jag göra? Hur kommer jag vidare? Vad måste jag göra härnäst”?
Jag är ensam.
Jag är fullständigt utlämnad till mig själv.
Det är jag som måste se till att livshjulen snurrar på och att dagarna fortlöper så smidigt som möjligt. Det finns ingen som hjälper mig och ingen som bistår mig med hjälp och stöd.
”Du måste skrika högre! Du måste slå näven i bordet! Du måste vara tydlig och begriplig! Du måste lära dig att säga ifrån”!
Jag ska ensam kriga och kämpa mot vården och psykiatrin. Det är bara jag!
I all denna röra, allt mående och i min personliga kamp, är jag fullständigt utlämnad åt mig själv…
Och när jag väl börjar ”bråka”, ställa krav, då blir jag besvärlig, begär det onåbara och blir mest obekväm!
Jag förstår faktiskt inte varför de som säger sig ha expertis och arbetar med patienter som lever med psykiska svårigheter, inte är mer engagerade och mer deltagande i sina patienters förbättringar, framsteg och progressivitet? Jag begär nog för mycket och jag kanske efterfrågar sådant som inte går att uppnå och är ogenomförbart, men jag tycker att det finns mer att önska av psykiatrin och sjukvården. Livet rusar på och jag… Jag är inte med!
Det är möjligt att jag börjar bli äldre, bitter och förbannat gnällig, att jag fokuserar på sådant som inte är värt att lägga energi och möda på, det är liksom som det är, MEN det hela handlar ju om mig, mitt liv, mitt mående, min existens och hur mitt liv fortgår.
Jag är ju inte längre med på livståget!
Jag är ju inte längre med i livsbruset!
Jag orkar inte!
Orkeslös, trött och bara… j*vligt ledsen!
Och jag försöker verkligen förmedla det här till läkare och psykolog, och jag tycker att jag är tydlig och begriplig, när jag försöker att förklara…
Det är möjligt att jag är återhållsam när jag talar med psykologen, läkare och personal, för jag uppskattar inte konsekvenserna av deras rädslor och obekvämligheter: Det känns som ett överhängande hot! Inte en hjälp! Ett hot!

Låt mig tydliggöra…
Jag är inte självmordsbenägen.
Jag har inte ett självskadebetende.
Jag är inte, på något sätt, benägen att skada mig själv.
Jag kan se, och framförallt känna, skillnaden mellan tanke, min person och handling.
Jag är inte det jag tänker, det jag känner och det som min inre dialog säger mig. Jag VET det! Jag är medveten! Jag har insikterna!
Jag är tillräckligt medveten och insiktsfull, för att förstå skillnaden på sakers tillstånd och min egen person. Jag vet vem jag är, vem jag vill vara, och vad som tillhör nedstämdheten, depressionen och mina påhittade självförebråelser.
Med detta skrivet och berättat, så är jag fullt benägen att genomföra mina dagar och mina vardagliga göranden, utan att lyssna så noga på vad som pågår i huvudet. Men det jag har upptäckt och insett är att det blir ett stort fysiskt energidränage hos mig. Att ”gå på”, försöka att vara aktiv och social, ”att göra oavsett mående”, ger ett enormt energiläckage.
Och balansen är svår; Vad blir för mycket och när kan jag göra mer!? Vad mer kan jag göra, utan att bränna ur mig själv och mitt jag?
Och samtidigt gnager och skaver tankarna att jag inte orkar mer! Jag vill inte! Jag är trött! Livstrött!
Jag vill inte leva längre, men jag vill inte heller dö!

Jag kan och jag vet skillnaden på sakers tillstånd och vad som är tanke och vad som tillhör min nedstämdhet och min depression!
Jag kan se skillnaden på sak och person och agerar därmed inte på mina känslor… Jag hade förmodligen ”fuckat ur” för länge sedan, om jag lyssnat till allt som pågår i mitt huvud!
Jag är trots allt en ganska tuff och kaxig kille!

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto och bild: Arthur)