Och ibland, går man vilse i sin egen tvåsamhet och man börjar fundera över… ”Var tog alla mina bitar av livspusslet vägen? Var är alla mina bitar och varför… Varför är det bara någon annans pusselbitar kvar, i mitt liv, i mitt pussel”?

Några virriga tanketrådar och röriga tankar, som jag skrivit ner och vill dela med mig av.
Det ena har ingenting med det andra att göra… Eller det kanske det har!?

Varför tar det sådan tid att landa i sig själv, att känna sig som en hel människa?
Hur kommer det sig att det är så svårt att acceptera sig själv, precis som man är och rakt uppochner, vara bekväm med sig själv, och hur kommer det sig att det är så svårt att känna sig hemma med sin egen person?

Jag upplever att jag är splittrad, för man dras åt olika håll, å ena sidan normerna i samhället och å andra sidan att finna acceptans för den man är…
Man färgas, stenhårt, av samhällets normer och vad som är ”normaltillstånd” och vad som är genomsnittligt och godtagbart…
Stick inte ut för mycket!
Var inte konstig!
Var inte deprimerande, nedstämd och mörk!
”F*n! Ta dig samman och ta dig i kragen, för ingen gillar en ensam och bitter människa”!

Nåväl…
Idag måste jag pausa.
Idag måste själ och hjärta få hinna ifatt mig själv, hinna ifatt kroppen och huvudet.
Återhämtning. Andrum. Vila. Blunda.
Andas, lugnt och stilla.

När det passerat en tid,
och insikterna sakta faller in och ner,
i kroppens alla hörn;
att jag ägde allt,
allt det som var mitt,
jag ville äga mer,
önskade mig,
ännu mer…

Och sedan… När jag förlorade detta,
allt det jag ägde,
och allt det som var mitt,
och mig själv,
och allting däremellan,
kom jag till insikt om;
njöt jag någonsin?

När, vid vilken dag,
vilken tid på året,
sommar, vinter eller höst,
glömde jag bort njutbarheten?

Det är först när man förlorat allt,
och sig själv,
som insikten kommer:
Varför njöt jag inte mer..?
Tacksamhet?
Glädje?
Och; var tog njutbarheten vägen…

Om något känns eller är obegripligt och inte riktigt vettigt, så är det förmodligen en lögn.

En ny tanketråd…
Funderade lite…
Man kan vara hemlös på fler än ett sätt.
När man pratar om hemlöshet tänker vi förmodligen på dem som somnar, sover och vaknar på någon parkbänk, någonstans, under bar himmel.
Vi tänker på missbrukare och alkoholister, som sover i parker och på bussen. Kanske att vi tänker på en ensam pensionär, vid soppköket, intill centralstationen.
Hemlöshet kan även vara när själen inte får plats i kroppen, när kroppen känns för trång och ibland när hela ens person känns fel. Fel på så sätt att man inte känner sig hemma någonstans.
Hemlöshet kan också vara när man saknar ett hemmahörande och en plats bland andra människor och där man inte får ta plats och vara med.
Hemlöshet kan vara när man inte har en familj längre, när man är lämnad helt åt sig själv och ingen annan finns att dela sina tankar med.
Hemlöshet kan vara en tom känsla, som bor i magen och som inte släpper greppet om en och som bara skaver och skaver…
Tom. Hem lös. Utan tillhörande. Att vara ensam…

Från det ena till det andra.
Nya tankegångar och grubblerier… Att leva i tvåsamhet.
Att vara två…
Ibland går man vilse i en tvåsamhet och i sitt livspussel…

Möter kärleken. Upp över öronen förälskade… Och oväntat, kanske, är man två. Två som i tvåsamhet…
Och plötsligt måste man göra plats för en annan människa.
Lite överraskande, kanske, blir man villig att jämka, ändra och korrigera lite av sitt eget livspussel, så att någon annans pusselbitar ska få plats i livet och i pusslet av liv.
Ett livspussel.
Det är väl det som är kärlek!?

Somliga pusselbitar måste man plocka bort, från sitt eget livspussel, för att ge plats för nya, färgstarka och mer framträdande bitar. Bitarna som är färska, nya, har blivit mer tongivande och mer betydande, så de måste ju få plats, för..; ”Jag älskar ju dig”!
”För din skull flyttar jag runt, tar bort och försakar några av mina pusselbitar ur mitt livspussel och gör plats för dig och dina bitar! Hela ditt jag! Allt det som är du! Jag älskar dig”!

Och ibland, går man vilse i sin egen tvåsamhet och man börjar fundera över… ”Var tog alla mina bitar av livspusslet vägen? Var är alla mina bitar och varför… Varför är det bara någon annans pusselbitar kvar, i mitt liv, i mitt pussel”?

För… man börjar att vara tillmötesgående i en tvåsamhet och man börjar att vara medgörlig, överseende och förstående och plötsligt prioriterar man bort sina egna viljor, sina egna önskemål och det man uppskattar som mest att göra… För; ”Jag älskar ju dig”!
Och tillslut är ens egna pusselbitar ersatta med någon annans!
Vi plockar bort bitar… lägger till någon annans och sedan lever vi i en tvåsamhet och bara älskar en annan människa utav bara he*vete!

Vi letar och söker efter kärlek!
Vi måste få vara älskade, och vi vill bli bekräftad, uppskattade och nästintill dyrkade av en annan människa!
”Jag klarar inte av att vara ensam! Jag klarar inte av att umgås med mig själv! Jag är inte gjord för ensamhet! Jag vill ha kärlek”!
Det är återkommande i filmer, sång och musik, och det är ständigt återkommande i romaner, dikter och teveserier: Vi måste ha en annan människa för att känna oss älskade och omtyckta! Vi måste ha kärlek, vara två, och vi är inte en hel människa utan någon annan…
”Se mig! Hör mig! Gör som jag vill! Gör det jag behöver! Jag behöver dig! Älska mig och var bara min! Jag behöver bli hel”!

Och när vi väl tror, säkert, att den här gången, nu, nu är det äkta och genuin kärlek, så är vi fullt beredda att börja göra avkall på oss själva och flytta runt i vårt livspussel, för vi tror att vi måste andas en annan människas luft och syre, för att kunna existera och vara människa!
Vi behöver hela tiden yttre bekräftelse på att vi är härliga, fina, vackra, läckra och attraktiva.
Vi önskar så högt att vara älskade, till bristningsgränsen, av en annan människa, att vi blir fullt deredda att ifrånsäga oss våra egna önskemål, våra egna drömmar och delar av vårt eget livspussel…
Det är väl det som är att vara två? Att göra uppoffringar och att vara tillmötesgående?
”Jag älskar ju dig”!

Efter en tid börjar vi att sakna oss själva, vi har gått vilse i ett pussel och ett liv som domineras av någon annan, för: ”Jag älskar ju dig”…
Det är vad vi får betala för kärleken och att vara älskad. Vi är fullt beredda att ställa om våra liv för en annan människa! Vi är fullt beredda att åsidosätta själva för att ge plats åt en annan individ!
Så… pusselbitarna av fritid, familj, vänner, hobbies och intressen, har fått flytta på sig,  så att någon annans pusselbitar ska få plats… Det är kärlek! Det är tvåsamhet.
Att var två…
Man gör avkall på sig själv och plötsligt känner man inte igen någonting alls längre…
Vilsen och vem är jag och vem blev jag, i allt detta vackra, förälskade och strålande nya?

Och så börjar man ställa krav, begära mer ömhet och mer uppmärksamhet, för vi har ömhetslängtan och ömhetstörst… Det är väl ändå hela resan och orsaken till att vara älskad och äga kärlek!?
Och så börjar vi grubbla över; ”Var tog alla mina pusselbitar vägen och varför är mitt livspussel fyllt av någon annans bitar”?
För… vi ville ju bara bli älskade, bekräftade och uppskattade. Vi var så kärlekshungrande att vi var beredda att flytta runt alla livsbitar i pusslet, för normerna vi växer upp med dikterar det, och när det gått en tid så inser vi att det var nog inte helt rätt och inte på det sättet vi ville älska på…

I värsta fall börjar vi också att skuldbelägga den andre: ”Jag flyttade ju på den här pusselbiten för din skull… Jag har ju offrat hela den här platsen i mitt livspussel, för din skull… För dig har jag avstått från allt i den här högen av pusselbitar, och vad har du gjort för mig”..?

För…
Livet är som ett stort pussel som ska läggas tillrätta och det är många bitar som ska in i det där pusslet.
Det är vänner som ska ha plats i livspusslet, och lycka, glädje, hobbies, fritidsliv, kanske familj, ja’ en kärlek… det ska finnas plats för drömmar, mål, arbete, och plötsligt, någon nära dör och då blir det en ny plats att fylla i livspusslet…
Livet ska fyllas med mening och mål, och det ska finnas plats för njutningar, studier, kunskaper, medmänniskor och vad som är rätt och vad som är fel…
Livspusslet ska innehålla kärlek, en tvåsamhet och ”jag älskar dig utav bara he*vete”! Samhällsstrukturerna och normerna dikterar det! I filmer, musik och dikter är det ständigt återkommande; Vi är två! Jag kan inte leva utan dig! Du och jag mot världen! För… Vi är två!

Jag gör inte om det…
Jag är rädd om mitt livspussel och tänker inte gå vilse i någon annans vilja och önskemål en gång till…
Jag är viktig! Mitt pussel av liv är mitt och jag arrangerar inte om det en gång till…
Kanske måste jag lära mig att uppskatta och älska mig själv på ett sunt och konstruktivt sätt, innan någon annan ska få plats?

Väl mött på återläsande / Arthur
Tack för din uppmärksamhet!

(Foto och bilder: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s