Några grubblerier och trassliga tanketrådar som jag nedtecknat lite överallt. ”Det här vill jag göra någonting av! Det där sparar jag på! Tänk om jag kan”…
Lite rörigt kanske och lite osammanhängande, som jag är ibland, men jag bjuder på det…
Välkommen!
Jag skriver och skriver, fastnar i ord, uttryck och meningar. Det får inte landa fel, men gärna brinna till. Det får inte missförstås, men gärna kännas lite laddat och elektriskt.
Jag skriver några rader.
Petar sönder det jag skriver och skriver om, tar bort, skriver mer och målar ut, vill försöka att vara färgstark, och plötsligt har jag målat in mig själv i ett hörn.
Flyttar på kommatecken, någon punkt och byter ut ord och… så börjar jag om, korrekturläser, skriver nytt, flyttar på meningar och ord och är hela tiden fullt medveten om att jag har ett svårbemästrat kontrollbehov och vill att det jag skriver ska landa rätt, korrekt och ha en fint ”flow”!
Jag bebos av ett duktighetskomplex. Det är det många människor som lever med! Det duger liksom aldrig! Det blir aldrig riktigt bra!
Jag har en förmåga att brodera ut texterna och vill försöka att på ett nyanserat sätt förklara, beskriva och berätta om känslor, tankar, funderingar och beskriva hur det verkligen känns och upplevs.
Jag pillar runt, blir förbannad och tänker: ”Det finns så många därute som skriver och skriver och inte lägger ner tid på texterna och orden, publicerar det, och lämnar det sedan som det är! De tycks vara nöjda ändå”… Och detta emedan jag själv har ett löjligt behov av att det blir bra, nästan bäst faktiskt, och jag fortsätter att riva runt i mina skrivna grubblerier i evigheter!
Mina inlägg och utlägg och bloggtexter tar en evig tid att få ihop och då har jag ändå ”släppt lite på mina egna strama tyglar” och försöker att vara mer lättsam och enkel…
Ibland tillåter jag mig att lämna det jag skrivit i en röra och ett virrvarr, för somligt kanske man bara ska låta vara, det får vara gott nog, och så bjuder jag på texterna i alla fall…
Nåväl, det handlar väl om en önskan att få göra bra saker, när man nu ändå håller på, och det handlar väl också om att jag vill vara duktig som sagt och att läsaren ska förstå det jag vill förmedla… Kontrollbehov och duktighetskomplex!
Medan livet pågår,
skaver ensamheten ner min själ!
Det sliter mig i stycken!
Det brinner till,
i huvudet!
Ser du mig…
Jag grubblade…
När går man över gränsen och gör våld på sig själv?
Terapi, terapisamtal, tillvägagångssätt och ”gå emot dina rädslor! Bekämpa dem”!
Att gå emot sina rädslor och göra tvärtemot vad man egentligen önskar och förmår… när är det nog!?
Att gå i terapi och använda sig av KBT, Kognitiv beteende terapi, i all ära, men när går man över gränsen för vad som är rätt och okej? När vet man? När gör man våld på sig själv och sin person, för att passa in i dikterade ”normalramar” och föreskrivna samhällsnormer?
Hur ska jag veta om det är mina rädslor som sätter gränserna, att jag smiter ifrån olika situationer som är oerhört arbetsamma och ångestskapande att ta sig igenom och förbi, eller om jag bara är feg och inte vågar utmana mig själv?
Och när vet jag att det faktiskt räcker med utmaningar? Hur ska jag veta?
Vad är normalt? Vad är genomsnittligt? Vad är mentalt friskt, frågar jag mig!?
De säger, inom psykiatrin, att ”normal” och det som är ”normalt” vedertaget, inte existerar och inte finns! Det existerar egentligen inte! Och ändå finns det skrivelser, riktlinjer och mallar, för vad som är ”helt i sin ordning” och för det som ”sticker ut” eller faller utanför ramarna.
Normalt finns inte, vad ÄR det, säger de.
Jag svarar; hur kommer det då sig att vi dömer varandra, betygsätter varandra och tänker att några få människors beteende förmodligen inte är riktigt normalt? Det finns hyllmeter av tankar, åsikter och vetenskapliga evidensbaserade uppfattningar kring normer och samhällsstrukturer, och jag, min person och mina rädslor och obekvämligheter, ska motarbetas och bekämpas!
”Det är någonting som är fullständigt fel och missljuder hos dig! En störning! Någonting som är helt uppåt väggarna”!
”Gå emot dina rädslor och besvärligheter, kriga på, och gör tvärtemot vad du egentligen vill och önskar! Du är bara rädd”!
Jag gör som jag blir tillsagd och ombedd! Kan jag göra annat än att försöka? Jag måste ju! Jag har inte känslomässigt råd att förkasta det som jag blir ombedd att prova och göra! Jag gör så gott jag kan… till utmattningsgränsen faktiskt!
Så… När gör man våld på sig själv, för att nå normal, normalt och normalitet? När förstör man mer för sig själv, än är återuppbyggande och konstruktiv?
”Det här går bara inte längre!
Jag orkar inte mer!
Nu räcker det”!
Det ekar i huvudet av de där meningarna och orden! ”Det här går inte längre”!
Jag tänker på vad människor säger till mig, att det handlar om attityd, att det handlar om tankens kraft och att positiva tankar påverkar hjärnan och hur man själv kan bryta mörker och bota sina demoner: ”Om du bara slutar upp med att tänka negativt, vänder allting till det positiva, så blir det snart bättre! Om du bara tar dig i kragen, tar dig samman, så ska du se att det snart blir bättre”!
Men om kragen inte finns längre?
Om orken att samla samman sig själv är uttömd?
Att be någon som lever med psykisk ohälsa, nedstämdhet eller depression, att ta sig i kragen, är som att be en blind att köra en bil.
Vid depression och nedstämdhet upphör hjärnan att fungera på ett rationellt sätt, på grund av kemiska reaktioner i hjärnan!
Det handlar om kemi och elektriska laddningar som ”felar”.
Deprimerade och nedstämda personer känner sig ofta fyllda av sorg, ett mörker, och har en inneboende känsla av hopplöshet och meningslöshet, med detta kommer orkeslösheten. Oftat brister det i viljan, energin och förmågan, att kunna utföra även de enklaste aktiviteter och uppgifter.
Somliga får sina vardagliga göranden gjorde ändå, oavsett psykisk status, men att komma igång och få saker gjorda kan ta tid och ansatsen kan bli ganska lång. Det krävs energi och det krävs en hel del viljekraft. OCH energiförbrukningen kräver återhämtning och vila. Mycket sömn och återhämtning!
För personer som står utanför, observerar, och som tidigare inte har haft att göra med personer som lever med depressioner eller nedstämdhet, kan beteendet hos en person som lider av ovanstående, vara ganska oförståeligt och frustrerande.
Det uppfattas ofta som självmedlidande, slöhet eller ren lathet: ” Skärp dig! Ta dig samman för f*n”!
Det händer, allt som oftast, att omgivningens reaktioner blir: ”Ta dig i kragen”.
Även bland vänner, bekanta och närstående, uppstår den där frustrationen och välmenande ord rumlar runt, som ”skärpa dig” och ”Ta dig samman”!
Det landar fullständigt fel och blir till skam, ångest, skuldbeläggning och ett brinnande dåligt samvete!
Varför kan inte jag?
Vad gör jag för fel?
Varför just jag?
Jag gör som de säger och som de vill, psykiatrin och de som ”kan sin sak”, och går emot mina rädslor och kraschar sedan av utmattning, själslig pyspunka och energiläckage… Jag bannar mig själv, för bristen på ork, lust och livsglädje.
Återhämtningen blir längre än vad själva utmaningen av rädslorna är. Det kostar på. Det blir dyrt! Sova, vila, sömn, återhämtning och paus… Det mesta i vardagen går i stå.
Jag erkänner! Ibland tycker jag uppriktigt synd om mig själv… Får man det? Vara bara trött, ta på sig offerkoftan, krypa upp i soffhörnet, gråta lite och känna: Jo, det är tungt och det är definitivt synd om mig!
Varför blev det så här?
Varför just jag?
Hur mycket ska en ensam människa behöva stå ut med och orka med?
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Ta hand om dig, därute i livsbruset, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen… Väl mött / Arthur
(Foto: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 