Ålderskris. Åldersnoja.
Den gyllene medelåldern…
Första kapitlet!
Erkännsamt erkänner jag: Jag lever med en mindre rädsla för att bli gammal!
Eller mindre!? Jag snyggar till det lite grann! Vem vill vara nojig och sjåpig över sin tilltagande ålder!? Det är ju för f*n pinsamt! Acceptera det bara!
”Ja, jag är närmare döden än livet, men det är bara positivt”!
Men, gammal börjar jag ju att bli.
Eller… äldre!
Ja, mer mogen… mer erfaren och med mer klokhet. Övermogen snart?
”Jag uppskattar att bli äldre! Härligt och fantastiskt! Den gyllene medelåldern”!
Man kan, om man vill, vända det hela till någonting positivt och bra!
Man kan, om man vill, vända situationen och mognaden till någonting mer uppskattande, spännande och intressant!
Om man vill..!
Det vill jag inte!
”Åh’, femtio är ju det nya trettio! Medelåldern är en bra ålder, man har funnit sig själv, man vet vem man är och man trivs ganska bra med den man har blivit”!
F**k you, säger jag! Vadå ”femtio är det nya trettio”!?
Låt mig titta lite närmare på det här…
När man var trettio hoppade man mer eller mindre ur sängen, bokstavligen!
Numer, vid femtio plus, sätter man sig upp i sängen, lugnt och försiktigt, blir sittande en stund på sängkanten, och detta emedan kroppens alla vätskor faller på plats i alla vener och artärer och susandet i öronen får en möjlighet att avta en aning.
Att resa sig upp, hastigt och lite för fort, är förenat med livsfara, eftersom blodtrycket faller och allt blod som ska vara i den övre delen av kroppen, bland annat i huvudet, störtar rakt ner i benen och fötterna och med detta snurrar hela sovrummet runt i trehundrasextio grader, några gånger, och åt alla möjliga tänkbara håll!
Hej vad det går!
Och medan man åker karusell och har fullt upp med att hålla sig stadigt på benen, faller resten av kroppen på plats, det vill säga nedåt, utför och mot golvet! Jordens dragningskraft gör sitt jobb, alldeles utmärkt, numer!
Och som den positiva medelålders man jag är, och med all min klokskap, så tänker jag naturligtvis: ”Åh’, se där! Jordens gravitationskraft tycks fungera fortfarande! Alltid något! Gravitation, av latinets gravis = tung, även känd som tyngdkraft, är ett av Universums fyra fundamentala krafter”…
Grattis! Den gyllene medelåldern!
Och så huden på kroppen, inklusive det som som sitter som en krockkudde runt midjan, samt huden under haken och på övre delen av armarna, faller, med en icke befintlig stuns, ned mot parketten och golvet och kroppen skälver liksom till, emedan allting faller på plats! Eller, det faller några decimeter från sin ursprungliga plats på kroppen! En viss förskjutning har skett, de senaste åren! Ingenting sitter där det ursprungligen var tänkt att det skulle sitta! Det känns fortfarande främmande på något vis…
F*n! För några år sedan, eller om man ska vara helt sanningsenlig, för närmare tjugo år sedan, studsade allting tillbaka på sin rätta plats, men nu..: Ner, utför, bortåt och nedåt! Ingen stuns! Ingen elasticitet! Huden är mer som en vattenfylld påse, eller en sandsäck, och blir liksom hängande från kroppen och tycks leta sig nedåt mot jordens mittpunkt, bortåt och i riktning FRÅN kroppen!
Grattis, till den gyllene medelåldern!
Väl på benen och med en viss målmedvetenhet, man måste vara bestämd numer, så ska man sedan ta sig ut i köket för livgivande kaffe och för att liksom ”komma igång” på något sätt!
En djup suck av lättnad, letar sig upp och ut från lungornas djup: ”Se där, det gick ju idag också”! Det är ren och skär tacksamhet, att man faktiskt står på benen!
Tack som f*n och Halleluja!
På vägen mot kaffebryggaren och köket, snubbla för guds skull inte på matten i hallen, upptäckter man att det numer finns knäckebröd i knäna och även, sedan något år tillbaka, i armbågarna och fingrarna!
Dessutom gör det ont på ställen i det kroppsliga systemet, som man inte trodde var möjligt; ”Hur kan det överhuvudtaget göra ont där? Hur är det ens möjligt”!?
Och… som när man smular sönder torra veteskorpor, i näven, du vet ljudet, knastrar det till i höfterna och fotlederna och man hinner att tänka, med fasa; ”Åh! Det där va’ nytt ja’! Det känns… nytt… Annorlunda på något sätt”…
Det är SÅ spännande att bli lite äldre! Nya upptäckter varje morgon och kroppen ger ifrån sig ljud, från platser, som man aldrig ens trodde skulle kunna ske! Jo, möjligen i en skräckfilm!
Ja, femtio är ju det nya trettio!
Vilket sk*tsnack! Halleluja! Hej vad det går! ”Jag är fortfarande vid liv! Åh’, den gyllene medelåldern! Jag kan mycket, jag vet ännu mer och har livserfarenheter, men jag hade inte en jä*la aning om att kroppen kunde ge ifrån sig de mest skräckinjagande ljud”!
Och om man nu vill bekämpa sin något stigande ålder, eller mognad, kanske övermognad, så kan man, medan kaffebryggaren puttrar färdigt, utföra lite stretchande Yoga på köksgolvet! Och detta för att få bibehålla en viss smidighet och rörlighet i den medelålders smygfeta kroppen!
Men se upp! Minsta lilla förhastade rörelse kan skapa en obehaglig känsla av att någonting sakta går sönder i kroppen, det krasar liksom, och kanske att det till och med skulle kunna trilla av någonting från den övermogna kroppshyddan: ”Hoppsan! Se där! Där föll armen av”!
Och att resa sig upp från köksgolvet, efter utförda yogaövningar, har numer, när man klivit in i dö’halvan, blivit en spännande resa i sig! Om man har lite för bråttom kan man få en rafflande pulsökning och för ett kort ögonblick får man även känslan av att man har tagit någon märklig svamp, som gör att rummet smalnar av på något underligt sätt, ett tunnelseende, och känslan som uppstår i huvudet kan närmast jämföras med när man skakar om en flaska med sockerdricka och bara inväntar en explosion av kolsyra och socker! Man liksom riktigt känner spänningarna i huvudet! ”What a rush”! Det trycker överallt i skallen!
Grattis, din lönnfeta gubbe, detta är den gyllene medelåldern!
”Femtio är det nya trettio”!
Det säger människor som vägrar inse att de börjar bli äldre och som inte vill erkänna för sig själv att de är närmare döden än själva livet!
”Femtio är det nya trettio”, så säger människor som är livrädda för döden, livrädda för att åldras och som inte vill begripa att själva målet för livsresan närmare sig med stormsteg!
Jag erkänner! Jag tycker inte om att åldras! Det blir bara värre och värre! Det går liksom bara utför härifrån; en lång och trög utförsåkningen mot döden!
Inte f*n känns det som trettio! Nope! Inte alls! Det är bara att erkänna; Jag är femtio! Jag är till och med femtio och lite till!
Jag är väldigt mycket äldre än trettio!
Jag är närmare döden än livet och nu börjar färden mot graven och du… Satan i gatan vad det går fort! Passa på och lev lite! Våga mer och utmana tillvaron!
Men… Ta det lugnt! För kroppen och skallen reagerar på det mest märkliga sätt numer och rätt vad det är ligger en lem på golvet och man undrar hur sjutton det där gick till!
”Hoppsan! Se där! Där föll armen av”!
Den gyllene medelåldern…
Femtio är det nya trettio… NEJ! Inte alls! Det är ren och skär lögn!
På återläsande…
Väl mött / Arthur
(Foto: Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 