Samlade inlägg från Facebook… Välkommen!

På väg, på väg, på väg…

Efter någon dags återhämtning och vila, medelålders män behöver pausa emellanåt, så tänkte jag bege mig ut på en joggingtur!
Dis, dimma, fukt, men frisk luft. 12°.
Känner mig lite starkare idag!
Känner mig lite mer ”på”!

Blev lite försenad under morgonen.
Lite ”sen på slingan”, som min numera döda man alltid sa, om försenade flygningar på Arlanda.
Han applicerade det där uttrycket även i vår vardagliga vardag… Försenad och stressad på morgonen: ”Är du sen på slingan”?
Det är femton år sedan nu, om några veckor eller så…

I alla fulla fall och för övrigt…
Så här dags brukar det vara fullt ös, medvetslös, vid utegymmet! Av just den anledningen vill jag komma iväg tidigt, tidigt, på morgonen! Vill vara ifred! Ensam!
Fördelen så här års vid utegymmet, om jag blir ”försenad” och väljer att träna där ändå, är att jag slipper se medelålders blötfeta män i cykelbyxor och thights! Det är för kyligt och därmed klär de sig med mer kläder på kroppen! Befriande!
Varför retar du dig på dem, undrar du nu? Förmodligen för att det är så förbannat fult med cykelbyxor! Det var inte snyggt för trettio år sedan och det ÄR inte snyggt, eller ens coolt, nu, och det är definitivt inte klädsamt på lönnfeta gubbar…
Dessutom irriterar det mig för att de, kom jag på häromdagen, besitter ett mod som jag inte har eller ens äger, och vågar visa upp hela sitt lönnfeta jag i Lycra! Avundsjuk månne, för att de inte bryr sig så mycket om hur de ser ut, emedan jag själv är fåfängans fyrverkeri!?
Det KAN ligga någonting i det!? Kanske?
Modiga, lönnfeta, medelålders, blötfeta män!? Jag tillhör inte den kategorin… ännu!
Så…Förmodligen tar jag mig hemåt och tränar lite styrketräning i mitt alldeles egna ”man-tager-vad-man-haver-hemmagym”… Det fungerar det också!
Jag tycker inte om människor!
Sedan blir det återhämtning och kärlek, i soffhörnet, tillsammans med en stycken kärlekshungrande katt, som är ovanligt gnällig just nu…

//

Några tanketrådar och funderingar, att ta med sig under dagen…

Jag tänkte ”bara” skriva några rader angående dagens text, skriven av Olle Carlsson…
Den inspirerade och påminde mig om…
Som vanligt rinner orden, bokstäverna och meningarna, ur mig, som regnet strilar över mina fönster, den här Onsdagen i Oktober.

Jag ägnar alltid mina morgnar åt att läsa igen Herr Carlssons texter ur; ”Just idag! 365 tankar för sinnesro”!
Det kickar igång medvetenheten och de bra grubblerierna! Jag behöver ett ankare att fästa min dag i. Jag behöver en ö, att gå i land på, varje morgon…

I vilket fall… Jag avviker.

Under flera års tid, har jag skrivit Tacksamhetsdagbok.
Jag gör det framemot kvällen, då dagen lider mot sitt slut.
Jag började att göra det i samband med att jag klev ur mitt missbruk för snart åtta år sedan och när jag plöjde igenom mitt tolvstegsarbete för andra gången, blev det till en god vana!

Jag tycker mindre  bra om ordet Tacksam.
Det ligger något ”Lutherskt” över det, något religiöst, och jag uppskattar det inte.
Ordet smakar lite beskt hos mig… nästan surt!
Dock är det ett ord som säger precis vad det är: Jag är Tacksam! Jag känner tacksamhet!

Tacksamhet.
Ett sammanbundet tack.
Ett ”samlat tack”, på något vis.
Tack-sam…
Mina sammanlagda tack, summan, under en dag.

Synonymer till Tacksam: Nöjd, glad, belåten, erkännsam, uppskattande, givande,  tillfredsställande, angenäm, lönande.

Jag försöker att begränsa mig, när jag skriver i min tacksamhetsdagbok, till fem saker som jag är glad och tacksam för, och som har givit mig glädje och tillfredsställelse under dagen.
Det har i sin tur resulterat i att jag går runt och tackar i tillvaron, under mina vakna timmar, för saker och ting som finns i vardagen.
Det är det mest enkla saker, men som faktiskt inte alla människor får del av: Kaffet på morgonen. Lugnet och tryggheten i livet. Min fina lägenhet. Maten jag äter, katten som bor hos mig… Mitt älskade Monster och Elände…
Rent vatten att dricka och tvålen i badkaret.
Rena sängkläder och en varm, skön och mysig säng, att få vila i.

Helt apropå…
Jag kom osökt att tänka på Agnetha Fältskog och hennes Album ”Elva kvinnor i ett hus” som kom 1975.
Det är en platta som haft en stor påverkan på mig. Anledningen till det är att det är den första skivan jag minns, jag var fem år då den kom, och för att min storasyster spelade den sönder och samman.
En del av låtarna kan jag faktiskt fortfarande utantill…
Det finns ett spår på den LP’n som heter ”Tack för en underbart vanlig dag”. En ganska fånig låt. Banal text. Lite löjlig och definitivt religiöst präglad, MEN den säger en del om vad tacksamhet handlar om:
”… Jag blev också glad för lappen från vår nya närbutik…  Där du gav mig tips om extrapris på kaffe…
Varje dag sker små under…
Tänk så lätt det är att ta dem för givna,
så lätt, att sitta nöjd och bara ta”…

Nåväl, jag avviker och broderar ut inlägget som vanligt, när jag skriver!
Jag skriver nästan som jag tänker… Jag kommer på saker jag vill skriva ner, sådär i förbifarten, men begränsar mig! Vem orkar läsa!? Det är det där med fokus, antar jag! Det ligger inte riktigt för mig: koncentrationen på EN sak! Det händer mycket i huvudet!
I alla fulla fall…
Jag blev påmind om min tacksamhet den här morgonen, när jag satt och drack mitt svarta kaffe, i och med Olle Carlssons dagliga text, och började att grubbla över om jag ska få en joggingtur i regnet eller inte?
Det kommer att bli kallt, vått och kyligt, MEN jag har turen, och tacksamheten, att kunna ta ett varmt bad när jag kommer hem igen…
Jag är tacksam för mina joggingdojor.
Jag är tacksam för min gamla orange vindtygsjacka.
Tack för mitt badkar. Det finns varmt vatten!

Jag är glad för mitt svarta kaffe och för att katten ligger i mitt knä och morgonmyser…
Tack och god morgon!

Ha en fin Onsdag och var rädd om dig, därute i vardagsbruset och livskaoset…

I förbifarten!
Adele kommer med ny musik i nästa vecka! DET ser jag fram emot!

Tokdoktorns mottagning…
Här ska det minsann snackas känslor, grubblerier och djupa tankar…
Med lite tur kan vi krysta ur oss något svammelbegåvat som: ”Jag accepterar min situation precis som den är och jag är fullt medveten om att min livssituation enbart beror på mig, min inställning och min egen medvetenhet”…
Mediterar kring det…

Att finna acceptans är ett argument som är substanslöst och saknar innehåll och tyngd. Det är de bekvämas sätt att skjuta över allt ansvar på den enskilda individen, när inget mer finns att tillgå!
”Bit ihop! Acceptera! Gå vidare och nöjd dig med din situation”!
Det skapar ett skuldbeläggande: ”Du är själv orsaken till din situation”!
Allt, precis allting, landar i mitt eget knä att ta hand om!

Tyngden är outhärdlig!

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s