I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig…

”En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.”
// PO Enquist

Jag lever i en depression.
Det är lika gott att jag berättar det. Jag kan inte kliva ur det. Jag kommer inte undan.
Det har pågått under en lång tid nu. Sommaren som gick, var en av de jobbigaste perioderna på länge. Det blev bättre, men nu… På botten igen.
Känslan kan beskrivas med: Maktlös. Sorg. Oro. Rastlöshet och nervositet. Bara väldigt… ledsen.

Mitt ”normaltillstånd” är nedstämdhet. Ständigt.
Det kallas, med medicinska termer, för Dystymi.
Ibland faller jag ner i ett mer svårmodigt tillstånd: Depression.

I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig.
Det finns ingen lösning på ”problemet” och jag måste fortsätta att försöka leva, så som livet har blivit för mig.

Det bor oro hos mig, en skavande ångest, som blir till rastlöshet. Det surrar märkligt i kroppen.

Jag svarar inte på antidepressiva läkemedel och jag tycks inte heller vara behjälplig av kondition, träning och bra kost.
Det är någonting riktigt fel på mig.
Det är någonting som inte stämmer med mig, min hjärna och hjärnans olika signalsubstanser och nervsignaler. Det är fullständigt uppåt väggarna!
Psykisk störning, sa psykologen. Vilket j*vla ord, sa jag!

Återigen pratar psykologen om acceptans.
Igen säger psykologen att jag måste lära mig att acceptera mitt tillstånd och att jag själv är det enda hindret för acceptans.
Med andra ord: Lär dig att gilla läget!
Det blir uppgivenhet, av det.
Det blir maktlöshet av att försöka förstå; det finns inget mer vi kan göra!
Jag är fullständigt utlämnad till mig själv! Jag! Det är bara jag och jag skuldbelägger mig själv… Jag är felet! Bara jag, kan göra något fortsättningsvis!
Att acceptera! Acceptans!

Det finns ett motstånd hos mig för acceptans.
Jag känner, rätt eller fel, att med acceptans har jag givit upp! Fullständigt!
Att acceptera sin livssituation och ”hacka i sig” att det blir inte bättre än så här, är väl ändå att ge upp? Jag kan ha fel!
Jag tänker…
I jämförelse med…
Tänk om jag istället hade haft en fysiskt obotlig sjukdom, låt säga Cancer, och om någon medicinsk kunnig person sagt till mig: Vi kan inte göra mer! Hade jag då lagt mig ner och acceptera det? Hade du, i min situation, befunnit dig besegrad och kapitulerat under prognosen: Du är obehandlingsbar! Vi kan inte göra mer för dig!

Jag tänker på människor som drabbas av MS, ALS eller Cancer, och som vägrar att godta sina framtida livsutsikter, och som enträget och envist fortsätter att leta, prova, söka och experimentera med mer okonventionella metoder och som inte tänker finna sig i sitt tillstånd, bara fortsätta framåt ändå
Jag tänker inte finna mig i det här!
Jag tänker inte leva mitt liv i denna ständiga osäkerhet, instabilitet och bräcklighet!
Någonstans måste det finnas en lösning! Någon måste ha ett svar och ett facit…

Mitt psykiska tillstånd går naturligtvis inte att jämföra med någon som har fått en obotlig fysisk sjukdom, men jag försöker att finna en bra sammankoppling och liknelse kring själva uttrycket: Vi kan inte göra mer!
De som finner acceptans, tänker jag, för hur livet är och hur det har blivit, de är väl människorna som oftast blir sämre och sjukare, i sin diagnos?
Människor som väljer att finna sig i sin livssituation, när de är svårt sjuka, är väl de som inte kommer vidare och bara… ger upp?
Jag kan ha fel naturligtvis!

Jag bebos av en märklig envishet och tjurskallighet! Det kan vara till min nackdel  eftersom jag ibland upplevs som oresonlig, förbittrad och arg. Men i andra avseenden är den här delen av min personlighet väldigt bra att ha, eftersom jag trotsar livets svårigheter och sorger, och krigar på som en fullblodsidiot och bara gör…
Jag kan vakna på morgonen och känna fullständig apati, passivitet och uppgivenhet. Jag upplever mig själv som viljelös och kraftlös.
Vill inte! Lämna mig ifred! Låt mig bara vara! Och ändå… som om en autopilot, mitt mest Mindfulla jag, går igång och tar över, så gör jag bara mina göranden ändå, oavsett hur det känns och hur det är!
Jag måste ju! Jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra i taket, utan att göra det jag kan, göra mitt bästa, för att dagen ska bli så smidig som möjligt!
Jag måste ju försöka, för annars är det ju ingen större idé längre att vara vid liv!
Jag måste ju på något sätt, hålla mig på banan och åka med, så gott jag förmår, i livsbruset, för annars kan jag ju lika gärna lägga mig ner och döden dö… Men jag är ju inte den typen av människa!
Jag vill ha mer av livet!
Jag vill ha kärlek, glöd och passion!
Jag vill inte bebos av meningslöshet och sorgligheter…

Ibland orkar jag inte leva!
Men jag vill inte dö! Inte ännu…
Jag vill älska en gång till i mitt liv!

Ta hand om dig, därute i Cyberrymden och Vintergatan, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen…

Väl mött / Arthur
(Foto: Arthur)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s