Jag är en envis krigare med en orubblig tro på att det måste gå… Det måste bara fungera! På’t bara! Igen, och igen, och igen…

Träffade pratlådan för några dagar sedan. Psykologen.
Jag och Psykologen träffas varannan fredag och klockan nio. En ständig rutin! Trygghet för mig!
Tog en promenad till mottagningen på Södermalm. Det tar en timme ungefär. Sammanlagt, fram och tillbaka, blir det nästan en och en halv mil.
Promenaden gör gott. Det är skönt…

Den tidiga morgonen bjöd på dimma och dis. När jag promenerade hemåt igen, var vädret vackert! Sol och klar frisk luft. En vacker höstdag.

Jag är skör. Ledsen. Trött.
Jag blir frustrerad och arg. Jag känner mig ensam och inser att nonchalansen från sjukvården och psykiatrin är fullständig! Det har blivit enklare för dem, att lämna över hela min mentala hälsa på mig, utan att så mycket som att höra av sig och fråga hur det är och hur det går för mig.
Jag upptäckte, när jag satt i väntrummet på mottagningen, att ingen läkare eller ansvarig inom psykiatrin har hört av sig till mig på snart två år! Det står att finna i mina journalanteckningar.
Covid och Corona är deras ständiga ursäkt. Märkligt, tänkte jag, då jag träffat psykologen under samma passerade tid, utan större problem! Jag förstår faktiskt inte…
Fick en tid hos läkaren senare i november. En ”årlig återkoppling”. En årlig ”uppdatering” kring mitt mående och min psykiska ohälsa.
Jag inser att det är kört för mig.
Jag inser att psykiatrin bara försöker att upprätthålla någon typ av fasad och låtsad åtgärd, så att det ska se bra ut och för att de ska kunna ha någonting att visa upp, om och utifall att jag återigen vänder mig till patientnämnden och IVO.
Jag skriver just nu på en anmälan till patientnämnden. Det brukar inte ge någonting, inte alls, men någon gång kanske det skapar en förändring… förmätet av mig, men kanske att jag kan skapa en förändring med tiden!?
Helt ärligt vet jag inte själv vad de inom psykiatrin/vården ska kunna hjälpa mig med, men tänker samtidigt att det inte är min huvudbry hur de ska kunna höja min livskvalitet och finna ett bättre mående för mig… Det måste ju finnas en lösning någonstans? Det måste fortfarande finnas en sten som vi inte har tittat under!
Jag är trött. Oerhört trött. Hjärntrött. Tröttsamt…

// Mellan fingertopparnas sköra tunna hud,
fingertoppskänslan,
känner jag mitt bräckligaste jag.
Jag flyter, svävar,
har ett hemmahörande,
i ingenstans och
i ett utanför och bortom…

Jag behöver ett ankare att fästa min dag i. Jag behöver en ö, att gå i land på, varje morgon…
Jag söker ett hemmahörande!

// Arthur

Jag är en krigare! Den Tappre…
Jag vill egentligen inte definieras som en människa med Psykisk Ohälsa och trasig själ!
Egentligen vill jag inte bli till en helhet med mitt dåliga mående!
Jag vill egentligen inte etiketteras med beteckningar som depression, självmordstankar och rädslan för att dö.
Jag vill egentligen inte bli ett, med min sjukdom och mina diagnoser, för jag är så väldigt mycket mer än så…
Jag är humor, svart sjuk humor och jag är en berättare och skribent. Jag är insiktsfull och livsmedveten. Jag är en god och schysst människa och man, med bra och sunda åsikter och värderingar…
Jag är väldigt mycket mer än min Dystymi och ADD!
Men, det är så här mitt liv ser ut just nu!
Det är så här det är! Jag har ett svårhanterligt liv och ibland en omöjlig och maktlös tillvaro, och även det behöver få plats, belysas och läsas om.
Jag tycker att det måste få plast och få synas, för jag är oerhört trött på tystnadskulturen kring depressioner och Psykisk Ohälsa! Det ska tigas ihjäl, för ingen vill se sk*ten och eländet… Det man blundar för och det man inte låtsas om, det existerar inte!
Att vara en utkonkurrerad människa och inte särskilt samhälleligt produktiv, får människor att vilja se bort, inte vilja läsa och ta del av andra människors sårbarhet och, ibland, misär! Det är beklämmande för många att jag, och många med mig, vågar ta plast och prata och skriva och berätta och förklara och visa sitt allra mest trasiga jag…
Det här är mitt liv just nu! Det är så här det ser ut. Det blir inte vackrare än så här! Så här blev livet, för mig.

Jag försöker att ge inspiration till alla dem som, liksom jag själv, känner uppgivenhet och utsatthet, men som ändå vill försöka att komma vidare och finna nya lösningar och vägar att gå…
Jag är en överlevare! Jag lever ju fortfarande!
Vi är många, och fler blir det, som inte fixar livet och dagens hetsiga och konkurrensfyllda tillvaro.

Jag skäms! Skammen är nog värst!
Det skaver i mig, att jag inte är en deltagare i livet! Livets Monopol! Spelplanen är fylld med spelare, deltagare, och själv står min spelpjäs utanför spelbrädet och är fullständigt pausad och utanför.
”Du har inget att skämmas för! Du har ingenting att vara generad över! Våga prata om det”…
Rent svammel! Dumheter!
Stigmatiseringen och skammen går uppenbarligen inte att skava bort! Erkänn: Det är skamfyllt!!

Jag är mycket mer än min depression och min ständigt värkande kropp och mina diagnoser…
Jag är i samklang med mitt liv, livsmedveten, insiktsfull, men jag är en stor del av allt det där, den psykiska ohälsan, så det är naturligtvis i ständig påverkan av min tillvaro, och det även om jag inte vill ha etiketten som ”Den nedstämde och ständigt deprimerade”! Jag är mer än så…
Jag ska ut på andra sidan och då… Då kan jag skriva om det som är mer lättsamt och trevligt; Vägen tillbaka till livet och de rosa molnen!
Men under tiden så är det här mitt liv, min kamp och mitt krig! Jag är en krigare…
Jag vill gärna dela med mig av det här, för vi är ganska många som far illa i ett samhälle där produktivitet, karriär, framgång, lycka och materialism är ytterst viktigt!

Jag är en envis krigare med en orubblig tro på att det måste gå… Det måste bara fungera!
På’t bara! Igen, och igen, och igen…
Det var väl själva…

Väl mött och på återläsande! Tack för din uppmärksamhet… / Arthur

(Foto och bilder: Arthur)

1 tanke på “Jag är en envis krigare med en orubblig tro på att det måste gå… Det måste bara fungera! På’t bara! Igen, och igen, och igen…

  1. Jag igen, förlåt, men jag kan bara inte låta bli att skriva och ge respons på det du skriver och få möjlighet att hos mig bearbeta saker, texter och ting.
    Det kändes så väldigt starkt för mig när jag läste dina poetiska rader ovan här i inlägget. Orden drabbar mig och skakar om, och jag känner igen. Jag lever inte med dystymi själv, men jag är en väldigt skör person och jag har vänner, släkt och bekanta som lever med dystymi och annan psykisk ohälsa.
    Men som du antyder, samhället känns inte öppet för oss som är sårbara, för oss som är sköra, för oss som visar känslor, för oss som mår dåligt eller ibland inte passar in i mallen. Jag har varit både åskådare och deltagare i det samhället och det gör mig så ont att bli behandlad som svag, känslig och annorlunda. Men vi fortsätter kämpa, för att vi behöver få synas och visa att samhället är mer än bara framgång, lycka och materialism.
    Sköt om dig, kram🤗

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s