Jag kan inte bli förbannad eller besviken på hur människor upplever mig, för jag är inte ärlig! ”Jag är okej”!

Jag pratar inte längre om hur jag mår. Det är ingen större idé.
Nu ljög jag lite.
Jag pratar naturligtvis med min psykolog om det, hur jag har det, men annars… Nej!
Istället blir jag undvikande och vag.
Istället säger jag att det är okej och under kontroll och med det utgår mina medmänniskor ifrån att jag mår bra!
Det är okej! Det ligger i mitt knä att vara sann, ärlig och glasklar!
Jag kan inte bli förbannad eller besviken på hur människor upplever mig, för jag är inte ärlig!
”Jag är okej”!

Jag har fått för mig, dessa grubblerier och trassliga tanketrådar, att om jag pratar om och berättar hur det är, egentligen, så manifesteras det hos mig och växer fast i mitt hjärta och i min själ. Det kommer att slå rot inom mig och då är det bättre att jag tiger och inte gödslar med mörker och djuplodade samtal kring psykisk ohälsa.
Ja… Eller MIN, psykiska ohälsa.
Jag tänker nämligen att jag kommer att kunna, så småningom, dra upp och ut all sk*t med roten och då får ingenting ha slagit rot inombords! Det får inte ha vuxit fast!
Knepig tanke kanske, men så tänker jag…

Det har varit svåra dagar.
Men, jag har tränat, varit ute i friska luften och jag har fått motion. Det ska vara bra för mig. Det ska göra nytta och åstadkomma ett mentalt skyddsnät för mig… ett extra skyddslager!
Att vara i rörelse är A och O när man lever med psykisk ohälsa!
Jag upplever ingen bättring och jag är inte alls så energifylld, glad och tacksam som jag borde vara, men jag tänker alltid att: ”Tänk om jag bara hade lyssnat till mina tankar och mindre bra betraktelsesätt, då hade jag av apati och sorg, blivit liggande i sängen och räknat sprickorna i taket”!
Något gott gör det förmodligen. Det hade säkert varit kladdigare och svårare om jag inte gjort någonting alls!
Jag anstränger mig!
Jag försöker!
Jag gör mitt bästa utifrån det jag är och den jag är…

Ibland önskar jag att jag var en lättsammare människa. Mindre tänkande. Mindre grubblande. Kanske mindre medveten om min tillvaro och världen. Kanske lite korkad och okunnig, rentav!
Jag simmar alltid på djupet.
Aldrig vid ytan.
Jag går på djupet.
Aldrig ytlig.
Det kallas för svårmod.

Ta hand om dig, därute i livspusslet och livskaoset… Jag gör mitt bästa från min vrå av världen!

Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur)