I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig…

”En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.”
// PO Enquist

Jag lever i en depression.
Det är lika gott att jag berättar det. Jag kan inte kliva ur det. Jag kommer inte undan.
Det har pågått under en lång tid nu. Sommaren som gick, var en av de jobbigaste perioderna på länge. Det blev bättre, men nu… På botten igen.
Känslan kan beskrivas med: Maktlös. Sorg. Oro. Rastlöshet och nervositet. Bara väldigt… ledsen.

Mitt ”normaltillstånd” är nedstämdhet. Ständigt.
Det kallas, med medicinska termer, för Dystymi.
Ibland faller jag ner i ett mer svårmodigt tillstånd: Depression.

I ett samtal med psykologen berättar han, uppriktigt, att det inte finns mer som psykiatrin kan göra för mig. Inte rent medicinskt och de har inte heller fler behandlingsformer att erbjuda mig.
Det finns ingen lösning på ”problemet” och jag måste fortsätta att försöka leva, så som livet har blivit för mig.

Det bor oro hos mig, en skavande ångest, som blir till rastlöshet. Det surrar märkligt i kroppen.

Jag svarar inte på antidepressiva läkemedel och jag tycks inte heller vara behjälplig av kondition, träning och bra kost.
Det är någonting riktigt fel på mig.
Det är någonting som inte stämmer med mig, min hjärna och hjärnans olika signalsubstanser och nervsignaler. Det är fullständigt uppåt väggarna!
Psykisk störning, sa psykologen. Vilket j*vla ord, sa jag!

Återigen pratar psykologen om acceptans.
Igen säger psykologen att jag måste lära mig att acceptera mitt tillstånd och att jag själv är det enda hindret för acceptans.
Med andra ord: Lär dig att gilla läget!
Det blir uppgivenhet, av det.
Det blir maktlöshet av att försöka förstå; det finns inget mer vi kan göra!
Jag är fullständigt utlämnad till mig själv! Jag! Det är bara jag och jag skuldbelägger mig själv… Jag är felet! Bara jag, kan göra något fortsättningsvis!
Att acceptera! Acceptans!

Det finns ett motstånd hos mig för acceptans.
Jag känner, rätt eller fel, att med acceptans har jag givit upp! Fullständigt!
Att acceptera sin livssituation och ”hacka i sig” att det blir inte bättre än så här, är väl ändå att ge upp? Jag kan ha fel!
Jag tänker…
I jämförelse med…
Tänk om jag istället hade haft en fysiskt obotlig sjukdom, låt säga Cancer, och om någon medicinsk kunnig person sagt till mig: Vi kan inte göra mer! Hade jag då lagt mig ner och acceptera det? Hade du, i min situation, befunnit dig besegrad och kapitulerat under prognosen: Du är obehandlingsbar! Vi kan inte göra mer för dig!

Jag tänker på människor som drabbas av MS, ALS eller Cancer, och som vägrar att godta sina framtida livsutsikter, och som enträget och envist fortsätter att leta, prova, söka och experimentera med mer okonventionella metoder och som inte tänker finna sig i sitt tillstånd, bara fortsätta framåt ändå
Jag tänker inte finna mig i det här!
Jag tänker inte leva mitt liv i denna ständiga osäkerhet, instabilitet och bräcklighet!
Någonstans måste det finnas en lösning! Någon måste ha ett svar och ett facit…

Mitt psykiska tillstånd går naturligtvis inte att jämföra med någon som har fått en obotlig fysisk sjukdom, men jag försöker att finna en bra sammankoppling och liknelse kring själva uttrycket: Vi kan inte göra mer!
De som finner acceptans, tänker jag, för hur livet är och hur det har blivit, de är väl människorna som oftast blir sämre och sjukare, i sin diagnos?
Människor som väljer att finna sig i sin livssituation, när de är svårt sjuka, är väl de som inte kommer vidare och bara… ger upp?
Jag kan ha fel naturligtvis!

Jag bebos av en märklig envishet och tjurskallighet! Det kan vara till min nackdel  eftersom jag ibland upplevs som oresonlig, förbittrad och arg. Men i andra avseenden är den här delen av min personlighet väldigt bra att ha, eftersom jag trotsar livets svårigheter och sorger, och krigar på som en fullblodsidiot och bara gör…
Jag kan vakna på morgonen och känna fullständig apati, passivitet och uppgivenhet. Jag upplever mig själv som viljelös och kraftlös.
Vill inte! Lämna mig ifred! Låt mig bara vara! Och ändå… som om en autopilot, mitt mest Mindfulla jag, går igång och tar över, så gör jag bara mina göranden ändå, oavsett hur det känns och hur det är!
Jag måste ju! Jag kan inte ligga kvar i sängen och stirra i taket, utan att göra det jag kan, göra mitt bästa, för att dagen ska bli så smidig som möjligt!
Jag måste ju försöka, för annars är det ju ingen större idé längre att vara vid liv!
Jag måste ju på något sätt, hålla mig på banan och åka med, så gott jag förmår, i livsbruset, för annars kan jag ju lika gärna lägga mig ner och döden dö… Men jag är ju inte den typen av människa!
Jag vill ha mer av livet!
Jag vill ha kärlek, glöd och passion!
Jag vill inte bebos av meningslöshet och sorgligheter…

Ibland orkar jag inte leva!
Men jag vill inte dö! Inte ännu…
Jag vill älska en gång till i mitt liv!

Ta hand om dig, därute i Cyberrymden och Vintergatan, så gör jag mitt bästa från min vrå av världen…

Väl mött / Arthur
(Foto: Arthur)

Men kom igen tjejer!! Räcker det inte nu, med Botox och fillers?Jösses, så några av er därute i världskaoset ser ut! Ser ni inte själva vad som pågår!?Vad händer..?

Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på, skulptera, trycka in, korrigera, strukturera, lite mer och lite till…
Aldrig nöjd!

Jag har sagt till mig själv; jag ska inte kladda ner min eller andras tillvaro, med åsikter kring somliga saker…
Jag ska inte skriva, säga eller yttra mig, kring somliga spörsmål, för var och en gör ju som den vill… Lev och låt leva, tänker jag…

Dessutom, i dagens ”Jag-måste-tycka-någonting-om-allting-samhälle”, där människor ska ha åsikter om precis ALLT, oavsett om de berör dem eller inte, så kan några av oss gott ha den goda smaken att bara tiga!
Somliga människor MÅSTE, åsiktsbajsa precis överallt!
Och ja, jag släpper rejäla åsiktsbrakare emellanåt, jag också… Jag är inte bättre eller sämre än någon annan, men jag har blivit undvikande!

Men, ibland…
Det liksom river och kliar i skallen på mig!
Det trycker på och vill komma ut!
Alla mina tyckanden, tänkanden och värderingar, vill få frisk luft och måste pressas ut och krystas fram…
”JAG HAR EN ÅSIKT”!!
Min inre åsiktsmaskin, måste få defekera emellanåt: Jag måste få!! Bara lite! En liten, liten, åsikt bara… Jag kan ju bli lite åsiktsförstoppad! Plommon! Det MÅSTE ut!

Och jag tänkte att, om jag inte pekar eller viftar med hela handen mot någon, eller några, då kanske det är okej ändå, att ha en liten åsikt och en liten tanke kring somliga spörsmål…?

”JAG HAR EN ÅSIKT”!!

Nåväl…
Jag menar…
Jag tänker… Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på och skulptera…
Några få människor därute i tillvarons vardagsdjungel, börjar uppriktigt att se för jä*liga ut…
Hur kommer det sig att god vänner, eller nära anhöriga, inte säger någonting eller tycks ha några som helst ärliga åsikter kring det, när det så uppenbart börjar att bli FÖR mycket!?
Istället: ”F*n, va’ fräsch du är! Snyggt! Lite svullen kanske och totalt utseendeförändrad, men jä*ligt schysst! Ung, på något vis”!?

Men kom igen tjejer!! Räcker det inte nu, med Botox och fillers?
Jösses, så några av er därute i världskaoset ser ut! Ser ni inte själva vad som pågår!?
Vad händer..? Förblindade? Ser ni inte? Tycker ni själva att det är snyggt..?
Har ni ingen självdistans eller självkänsla?
Är ni fullständigt omgivna av jasägare, medjamare och svansviftare?
Säger ingen någonting om HUR det egentligen ser ut?
Ni börjar att se svullna ut!
Lite sk*tnödiga faktiskt…
Lite bakfyllesvullna…

Några av er har läppar som kommer att brisera vid nästkommande Restylane-injektion, eller vid nästa passionerade och heta kyss…. Läppar som en nötallergiker får, efter att olovligen ha ätit en näve med hasselnötter…
Några av er har så mycket fillers vid kindbenen, att ögonen har fått ett avsmalnande och ett något misstänksamt uttryck! Märkligt kisande på något sätt!
Själv funderar man på om man är misstänkt för någonting, eller om man gjort någonting kriminellt, när man möter er och ser på er!
”Hej på dig! Har jag gjort nåt’, eller är jag misstänkt för något”!?
Ständigt halvslutna ögon.
Ett evigt misstänksamt uttryck…
”Hmmmm”, liksom…

Synonymordboken säger om fillers: Fyllnadsmaterial i olika tekniska användningar, till exempel vid vägbyggen och inom färgindustrin…

Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på, skulptera, trycka in, korrigera, strukturera, lite mer och lite till…
För några har det blivit till ett missbruk.
För några har det blivit alldeles för mycket bruk av Botox, Restylane, fillers och injektioner… ett missat bruk. Missbruk… Det går över styr!

Kom igen… Vad håller ni på med tjejer?
Några av er, därute i vida världen, börjar uppriktigt sagt att se för jä*liga ut och det har fullständigt gått över styr…
När är det nog..?
En spruta till! Lite mer! ”Börjar det inte se lite slappt ut där? Och vad är det där för linjer”?

Botox, Restylane, fillers, injektioner, spruta in, fylla på, skulptera, trycka in, korrigera, strukturera, lite mer och lite till…
Aldrig nöjd!
Det ser för j*vligt ut!

Men å’ andra sidan, var och en gör precis som den vill, naturligtvis, lev och låt leva, det kanske ÄR snyggt?
Jag kan ju ha fel! Det har hänt förr…
Fram med sprutan bara!

Tack för att jag fick åsiktsbajsa en stund…
Tack för din uppmärksamhet och på återläsande! Väl mött / Arthur

(Foto: Arthur)

Samlade inlägg från Facebook… Välkommen!

På väg, på väg, på väg…

Efter någon dags återhämtning och vila, medelålders män behöver pausa emellanåt, så tänkte jag bege mig ut på en joggingtur!
Dis, dimma, fukt, men frisk luft. 12°.
Känner mig lite starkare idag!
Känner mig lite mer ”på”!

Blev lite försenad under morgonen.
Lite ”sen på slingan”, som min numera döda man alltid sa, om försenade flygningar på Arlanda.
Han applicerade det där uttrycket även i vår vardagliga vardag… Försenad och stressad på morgonen: ”Är du sen på slingan”?
Det är femton år sedan nu, om några veckor eller så…

I alla fulla fall och för övrigt…
Så här dags brukar det vara fullt ös, medvetslös, vid utegymmet! Av just den anledningen vill jag komma iväg tidigt, tidigt, på morgonen! Vill vara ifred! Ensam!
Fördelen så här års vid utegymmet, om jag blir ”försenad” och väljer att träna där ändå, är att jag slipper se medelålders blötfeta män i cykelbyxor och thights! Det är för kyligt och därmed klär de sig med mer kläder på kroppen! Befriande!
Varför retar du dig på dem, undrar du nu? Förmodligen för att det är så förbannat fult med cykelbyxor! Det var inte snyggt för trettio år sedan och det ÄR inte snyggt, eller ens coolt, nu, och det är definitivt inte klädsamt på lönnfeta gubbar…
Dessutom irriterar det mig för att de, kom jag på häromdagen, besitter ett mod som jag inte har eller ens äger, och vågar visa upp hela sitt lönnfeta jag i Lycra! Avundsjuk månne, för att de inte bryr sig så mycket om hur de ser ut, emedan jag själv är fåfängans fyrverkeri!?
Det KAN ligga någonting i det!? Kanske?
Modiga, lönnfeta, medelålders, blötfeta män!? Jag tillhör inte den kategorin… ännu!
Så…Förmodligen tar jag mig hemåt och tränar lite styrketräning i mitt alldeles egna ”man-tager-vad-man-haver-hemmagym”… Det fungerar det också!
Jag tycker inte om människor!
Sedan blir det återhämtning och kärlek, i soffhörnet, tillsammans med en stycken kärlekshungrande katt, som är ovanligt gnällig just nu…

//

Några tanketrådar och funderingar, att ta med sig under dagen…

Jag tänkte ”bara” skriva några rader angående dagens text, skriven av Olle Carlsson…
Den inspirerade och påminde mig om…
Som vanligt rinner orden, bokstäverna och meningarna, ur mig, som regnet strilar över mina fönster, den här Onsdagen i Oktober.

Jag ägnar alltid mina morgnar åt att läsa igen Herr Carlssons texter ur; ”Just idag! 365 tankar för sinnesro”!
Det kickar igång medvetenheten och de bra grubblerierna! Jag behöver ett ankare att fästa min dag i. Jag behöver en ö, att gå i land på, varje morgon…

I vilket fall… Jag avviker.

Under flera års tid, har jag skrivit Tacksamhetsdagbok.
Jag gör det framemot kvällen, då dagen lider mot sitt slut.
Jag började att göra det i samband med att jag klev ur mitt missbruk för snart åtta år sedan och när jag plöjde igenom mitt tolvstegsarbete för andra gången, blev det till en god vana!

Jag tycker mindre  bra om ordet Tacksam.
Det ligger något ”Lutherskt” över det, något religiöst, och jag uppskattar det inte.
Ordet smakar lite beskt hos mig… nästan surt!
Dock är det ett ord som säger precis vad det är: Jag är Tacksam! Jag känner tacksamhet!

Tacksamhet.
Ett sammanbundet tack.
Ett ”samlat tack”, på något vis.
Tack-sam…
Mina sammanlagda tack, summan, under en dag.

Synonymer till Tacksam: Nöjd, glad, belåten, erkännsam, uppskattande, givande,  tillfredsställande, angenäm, lönande.

Jag försöker att begränsa mig, när jag skriver i min tacksamhetsdagbok, till fem saker som jag är glad och tacksam för, och som har givit mig glädje och tillfredsställelse under dagen.
Det har i sin tur resulterat i att jag går runt och tackar i tillvaron, under mina vakna timmar, för saker och ting som finns i vardagen.
Det är det mest enkla saker, men som faktiskt inte alla människor får del av: Kaffet på morgonen. Lugnet och tryggheten i livet. Min fina lägenhet. Maten jag äter, katten som bor hos mig… Mitt älskade Monster och Elände…
Rent vatten att dricka och tvålen i badkaret.
Rena sängkläder och en varm, skön och mysig säng, att få vila i.

Helt apropå…
Jag kom osökt att tänka på Agnetha Fältskog och hennes Album ”Elva kvinnor i ett hus” som kom 1975.
Det är en platta som haft en stor påverkan på mig. Anledningen till det är att det är den första skivan jag minns, jag var fem år då den kom, och för att min storasyster spelade den sönder och samman.
En del av låtarna kan jag faktiskt fortfarande utantill…
Det finns ett spår på den LP’n som heter ”Tack för en underbart vanlig dag”. En ganska fånig låt. Banal text. Lite löjlig och definitivt religiöst präglad, MEN den säger en del om vad tacksamhet handlar om:
”… Jag blev också glad för lappen från vår nya närbutik…  Där du gav mig tips om extrapris på kaffe…
Varje dag sker små under…
Tänk så lätt det är att ta dem för givna,
så lätt, att sitta nöjd och bara ta”…

Nåväl, jag avviker och broderar ut inlägget som vanligt, när jag skriver!
Jag skriver nästan som jag tänker… Jag kommer på saker jag vill skriva ner, sådär i förbifarten, men begränsar mig! Vem orkar läsa!? Det är det där med fokus, antar jag! Det ligger inte riktigt för mig: koncentrationen på EN sak! Det händer mycket i huvudet!
I alla fulla fall…
Jag blev påmind om min tacksamhet den här morgonen, när jag satt och drack mitt svarta kaffe, i och med Olle Carlssons dagliga text, och började att grubbla över om jag ska få en joggingtur i regnet eller inte?
Det kommer att bli kallt, vått och kyligt, MEN jag har turen, och tacksamheten, att kunna ta ett varmt bad när jag kommer hem igen…
Jag är tacksam för mina joggingdojor.
Jag är tacksam för min gamla orange vindtygsjacka.
Tack för mitt badkar. Det finns varmt vatten!

Jag är glad för mitt svarta kaffe och för att katten ligger i mitt knä och morgonmyser…
Tack och god morgon!

Ha en fin Onsdag och var rädd om dig, därute i vardagsbruset och livskaoset…

I förbifarten!
Adele kommer med ny musik i nästa vecka! DET ser jag fram emot!

Tokdoktorns mottagning…
Här ska det minsann snackas känslor, grubblerier och djupa tankar…
Med lite tur kan vi krysta ur oss något svammelbegåvat som: ”Jag accepterar min situation precis som den är och jag är fullt medveten om att min livssituation enbart beror på mig, min inställning och min egen medvetenhet”…
Mediterar kring det…

Att finna acceptans är ett argument som är substanslöst och saknar innehåll och tyngd. Det är de bekvämas sätt att skjuta över allt ansvar på den enskilda individen, när inget mer finns att tillgå!
”Bit ihop! Acceptera! Gå vidare och nöjd dig med din situation”!
Det skapar ett skuldbeläggande: ”Du är själv orsaken till din situation”!
Allt, precis allting, landar i mitt eget knä att ta hand om!

Tyngden är outhärdlig!

Väl mött och på återläsande / Arthur

(Foto: Arthur)