Somliga av oss har en hjärna som inte riktigt är i fullständig ordning.En del människors hjärnor har sämre förmåga att skapa signalsubstanser och en kemisk korrekt balans, mellan de olika nödvändiga receptorerna och sinnescellerna.

Ett sammelsurium av tankar, funderingar och reflektioner av dagar som raderats ur kalendern. Allt i en enda härlig röra!

Du är vad du tänker.
Tankens kraft och själv-indoktrinering.
Affirmationer, själv-bekräftelse och åsiktsstyrning.
Att bejaka de bästa hos sig själv och manifestera de goda och bra sidorna i sin person.
Positiv, positiv och positivt tänkande.
Om det ändå vore så enkelt och om det ändå vore så att det fungerande för alla.
”Se där, negativ och kritiskt tänkande med en gång! Du blir vad du tänker”..!

Somliga av oss har en hjärna som inte riktigt är i fullständig ordning.
En del människors hjärnor har sämre förmåga att skapa signalsubstanser och en kemisk korrekt balans, mellan de olika nödvändiga receptorerna och sinnescellerna.
Och ibland är allting i sådan obalans att man måste ta till mediciner. Ibland, ett helt gäng med preparat för att få ordning och reda på allt det som inte stämmer i hjärnan.
I de fallen, när signalsubstanserna inte riktigt gör som de är tänkta att göra och hamnar i obalans, då hjälper inte positivt tänkande eller själv-indoktrinering. Det hjälper inte heller med meditation, promenader, träning och yoga.
Oftast hamnar man i en ond cirkel av destruktivt tänkande, eftersom det självklara, kan tyckas, att bejaka och positivt bekräfta sig själv, inte fungerar. ”Vad gör jag för fel? Varför kan inte jag få grubblerierna i en positiv riktning? Varför klarar inte jag av att ha en mer positiv attityd till livet och hur kommer det sig att just jag inte kan glädjas över livet och se mig själv i en mer ljusfylld tillvaro”?
Och hur mycket man än ”håller på” och hur mycket man än spottar i nävarna och anstränger sig för att ”ta sig i kragen”, så får man inte till det och lönen för mödan uteblir.
Det kan ställa till det som sjutton, om man försöker att cementera meningar som; ”Du är vad du tänker” eller ”Du blir det du tankemässigt skapar” och ”tankens kraft är det basala i hur du mår”…
Tänk positivt! Bekräfta dig själv och hylla den människa du är och KAN bli eller vara!
”Jag duger! Jag är en bra människa! Jag är en fantastisk skapelse! Jag älskar och jag är älskad! Jag är trygg och människor tycker om att umgås med mig! Jag är en klippa och alldeles unik och speciell”!
Och man kan idissla det där positiva meningarna och orden i en evighet, och man kan skriva ner dem, använda dem i meditation och säga det högt till sig själv i badrumsspegeln eller under träning och yoga, men de får inte fäste och det, i sin tur, skapar ångest, skuld och ett grubblande över varför det inte får en grogrund i hjärtat och själen.
Och det blir trassligt och det blir till skavsår i huvudet. Det blir sorg, maktlöshet och en jäkla massa mer negativitet och funderingar kring vad som är fel och ”Vad gör jag för fel” och ”Hur fan kommer det sig att inte just jag får det att fungera”…

Jag har läst och tagit del av mängder med litteratur och föreläsningar kring positivt tänkande och hur man själv kan vara sin ”självhjälps guru”.
Jag har varit en del av, redan när jag var i tjugoårsåldern, New Age-rörelsen och jag har provat och försökt mig på olika former av ”behandlingar” och jag har varit en del av allt det som ofta beskrivs som ”alternativ medicin”! Och visst, i viss mån har det kanske fungerat, som en placeboeffekt, för att senare bli till ett svart hål som slukar allting och alla ansträngningar och försök till självhjälp!

Nåväl…

Jag har en identitetskris. Jag har beskrivit detta tidigare, i inlägg på bloggen.
Jag hör inte hemma någonstans längre, känner jag.
Jag har snart varit nykter och drogfri i åtta år. Jag upplever att jag inte har ett hemmahörande bland tidigare missbrukare.
Jag har inte den materiella status, som mitt liv erbjöd mig tidigare, och därmed har jag ingen hemvist hos mina äldre och tidigare tillgängliga vänner.
Jag har inte heller en plats bland andra människor med Psykisk Ohälsa, eftersom jag egentligen inte vill etiketteras med namnlappar som ”Psykiskt Sjuk” och ”Den Ständigt Deprimerade”. Det sistnämnda har naturligtvis med mitt accepterande att göra! Mitt accepterande av min Psykiska Ohälsa. Det sistnämnda har med andra människors inställning att göra, medmänniskors rädsla för Psykisk Ohälsa och stigmat kring Psykiskt dåligt mående. Människor är skiträdda för mental ohälsa! Människor tycker fortfarande att det är slaskigt och snaskigt med nedstämdhet och depressioner. Det är dessutom ”jobbigt”, för omgivning, när andra är öppna och bjuder in till livets svärta och svårhanterligheter.
Dessutom är jag en ekonomiskt fattig man.
Jag tillhör numer ”fattig-Sverige” och kan inte längre företa mig saker som andra, mer bemedlade, kanske kan. Jag måste alltid tänka till och jag måste ofta säga nej till biobesök, restaurangbesök eller till och med en kaffe på stan, tillsammans med en nyvunnen vän. Det är pinsamt! Det är genant och pengarna räcker aldrig till! Jag får ofta ”skarva” och låna mig fram då mediciner, läkarbesök, tandläkarbesök och trasiga glasögon, ställer till den ekonomiska planen. Det är pinsamt att vara fattig. Det är pinsamt att aldrig ha pengar… Varför fläskar jag på med det här? Varför berättar jag detta? Hur sörjigt får det bli? Jo, dels behöver det belysas, att med lång sjukdom och Psykisk Ohälsa kommer även ekonomiska brister och svagheter, och dels behöver det blottläggas, för med ekonomisk brist, kommer även ett sämre mående och det i sin tur skapar alienering och ett utanförskap.
Jag känner mig utanför. Jag upplever mig själv som en utesluten man och människa. Jag är utkonkurrerad och jag ”får inte vara med och leka”.
Jag känner att jag inte har en plats längre och jag är lite förvirrad och borttappad.
Jag försöker att finna nya sociala sammanhang och jag försöker att företa mig olika aktiviteter, men finner ändå inte ett tillhörande.

Min själ dansar i otakt med kroppens djup.
I baktakt vrålar mina tankar; Fel!
Vad gör väntan med min kropp?
Vad gör väntan med mitt sinne?
Jag vill berätta om tiden, dagarna i mina rum, där ensamheten tog över…
Skuldbelägger mig själv!
Själen dansar i otakt,
med kroppens djupaste djup…

Tack för din uppmärksamhet!
Väl mött och på återläsande / Arthur
(Foto: Arthur)