Jag skriver inte längre om mina depressioner och om mitt mörker…

Jag skriver inte längre om mina depressioner och om mitt mörker…
Jag återberättar inte om sårbarheten och om det sköra och svårmodiga.
Jag har slutat prata om det som ständigt återkommer hos mig, det mörkaste mörka…
Numer berättar jag inte längre om det som bebor mig och som huserar i mina tankar och funderingar. Allt det som river, skaver och, som  ibland, förgör mig… sakta, sakta…
Om allt detta kommunicerar jag inte längre, utåt!

Jag väljer att tiga.
Jag väljer att vara tyst.
Jag har tystnat.

Jag delar numer mina pusselbitar och svårhanterliga svårigheter, med dem som kan och är villiga att bara lyssna, utan att värdera, väga och leverera välvilja och vägledning.
Jag förstår välviljan, tro mig!
Jag vet det vänliga!
Jag ser det goda och generösa i detta att vilja kunna… ge goda råd! Att önska hjälpa… Men det är så mycket mer och så väldigt mer komplicerat, än goda råd och attitydförändring! Det är större, kladdigare och mer svårhanterligt än vad jag själv förstår och vad jag själv mäktar med att hantera.

Så… Jag är tyst, tystad och vill inte.
Jag finner det maktlöst och oövervinnerligt att berätta, förklara och lotsa andra genom hjärnans elektriska laddningar och signalsubstanser.
Jag förmår mig inte längre att berätta om vetenskapliga studier och om hjärnans synapser, kontaktytor och avsaknaden av densamma…
För det är inte mitt sätt att leva, vara, och föra min person framåt på, som är problemet… Det är min hjärna som är i avsaknad av viktiga betydande laddningar, mottagare och givare!
Min hjärna är konstruerad på ett lite annorlunda sätt.
Min intelligens och min fina hjärna, har helt andra elektriska laddningar, än vad de flesta andra har…
Det blir svårt och krångligt emellanåt.
Stundom blir det komplicerade tanketrådar och grubblerier att gå vilse i och försvinna ut i, bortanför livsmarginalerna och i utkanterna av livet och tillvaron…
Det finns alltid de som kan och är villiga hålla handen då! Stryka min hand, med försiktiga och varma fingrar.
Bara vara… Där! För mig!
Det finns alltid de som lånar mig en trygg axel, att vila mitt tyngda huvud emot, och som försiktigt stryker mitt hår, tröstar, så att jag inte faller i bitar och går sönder…
Jag värker, inifrån och ut!

Det är då jag når ytan igen…
Det är då jag är levande på nytt…
när någon bara hör, lyssnar och känner in…

Väl mött / Arthur