Lägesrapport och diskbänksreality, från en sliten tvårummare i förorten… Och ja, jag har redan dömt dem på förhand… Jag känner dem egentligen inte! Inte alls! Men jag hör dem tydligt genom väggen!

Lägesrapport och diskbänksreality, från en sliten tvårummare i förorten…

Det händer grejer i mina kvarter och i mitt hus. Bra saker! Ett lugn och en tystnad sprider sig i huset. Jag är uppriktigt glad för allas skull!

Grannarna, vägg i vägg, håller på att flytta ut!
Mina grannar som älskar varandra så pass mycket, att de ständigt grälar, krigar, kallar varandra okvädesord, är nedlåtande gentemot varandra och uppenbarligen tror att sätta fler barn till världen är lösningen på deras äktenskapliga issues; de ska flytta!
Jo, hon ä gravid, igen!
Tredje ungen på gång…
Tredje gången gillt kanske!?
Det angår ju inte mig, men det är sorgligt med missriktad kärlek och förälskelse som sliter människor i delar…
Jo, jag har förutfattade meningar om människor ibland! Jag kan ha fel, naturligtvis, men..: ”Vi löser det på bästa sätt! Ja! Ett kärleksbarn till”!
Att göra om samma misstag, om och om igen, och förvänta sig nya och bättre resultat, än de dessförinnan, är höjden av dumhet faktiskt!

Grannarnas ständiga grälande, fightande och vrålande, skapar och göder mental stress och oro, hos både mig och mitt älskade Monster och Elände… Katten.
Tussen, alias Monstret, uppskattar inte höga ljud, gräl eller oväntade bråk, via grannarnas vägg! Hon är räddhågsen, precis som sin husse! En orolig och rädd själ.

Ibland tror jag att de därinne, vägg i vägg, ska slå ihjäl varandra!
Uppriktigt: Jag tror att de ska slå in skallen på varann! Ibland tror jag faktiskt att de ska komma genom väggen, landa i min fina vita soffa och krascha mellan alla mina mjuka kuddar!
Tredjevärldskriget, vägg i vägg!
Och då, när de är som mest högljudda ljud och orsakar oro och nervositet, hos både mig och mitt Monster, då sätter sig Eländet och kissar, eller bajsar, på husses vardagsrumsmatta i ren protest och av ren rädsla… Jag kan ju inte göra någonting! Blir maktlöst frustrerad! Arg! Förbannad faktiskt! Och jag kan absolut inte banna katten för hennes agerande! Hon vill och behöver markera… ”Jag är rädd! Orolig”!
Varför ska jag, och vi, behöva ha det så här, när vi faktiskt bor i ett schysst kvarter i övrigt och har en supermysig och trevlig lägenhet, dock sliten, men ändå…
Fullständigt respektlöst och naivt av dem att tro att de inte hörs i hela kåken… Förmodligen hörs de över hela kvarteret!

I alla fulla fall…
Jag tog stort mod till mig, när de grälade som allra värst vid ett tillfälle, och vandrade över till porten bredvid och ringde på deras dörr och bad dem att lugna ner sig!
Jag skakade som ett asplöv. Hade ingen kontroll på mina darrande händer och skälvande ben… Jag var, ärligt talat, livrädd och oerhört nervös… Ja, och trött! Jävligt trött på dem! Gråtfärdig…
”Tagga ner nu! Jag orkar inte lyssna på er längre! Det är obehagligt”!
Mannen i lägenheten vägg i vägg, hade den goda smaken att öppna ytterdörren i kalsongerna. Smakfullt! Snyggt… Värdighet i sin bästa form!
Och ja, jag har redan dömt dem på förhand och jag uppskattar dem inte! De stör mig! De stör min katt och vårat lugn och ro…

De är så unga, de där två i sin tvåsamhet.
De är väldigt vackra att se på! Fina, på något sätt! De har stil och tycks vara modemedvetna och stilkänsliga… Deras vackra, unga och stilfulla utseende, stämmer inte alls överens med det jag hör genom väggen! Det jag hör genom mina tunna väggar, tillhör en helt annan kategori av människor…

Ja, de är unga, vackra och galet förälskade!
För det måste väl vara kärlek och förälskelse, när man väljer att vara två i en kärleksrelation, som det stormar, brusar upp och river hål i, emellanåt..?
Är detta som är passion månne?
Elizabeth Taylor och Richard Burton!?
Det måste väl vara kärlek ändå, att vilja vara två, även om hårda ord och brutala tillmälen flyger genom luften? Det är väl kärlek!?
Det är väl att älska varandra, om man ändå väljer tvåsamhet, trots att tvåsamheten sliter en i stycken… Vad är det annars, om man ändå väljer att dröja kvar i en uppenbart destruktiv och dysfunktionell relation!?
”Vi lever tillsammans för barnens skull! Vi håller ihop för barnens bästa”. Det är nog den mest destruktiva och dummaste orsaken, och förklaringen, till att hålla ihop, för alla inblandade! Allra helst för barnen, tänker jag…
Dumt! Ogenomtänkt! Korkat!
Men vad vet jag?

Och ja, jag har redan dömt dem på förhand… Jag känner dem egentligen inte! Inte alls! Men jag hör dem tydligt genom väggen! Jag vet vad de kallar varandra och hur deras unga kärlekshungrande förälskelse hörs och tycks te sig…
Han är uppenbarligen en ”jä*la k*ksugare och bög”, på heltid, och hon förtjänar sitt levebröd som en jä*la hora och ett billigt luder! Ja, vad säger man..?
Så ja, de är redan dömda av mig!
Livstids utvisning och livstid i en förgörande tvåsamhet… Stort Grattis till dem!

Nåväl…
Jag avviker från det jag egentligen vill ha sagt och som egentligen inte behöver någon längre förklaring och något större utlägg… De håller på att flytta ut!
De tänker bo någonstans och kanske får de en ”nystart” i relationen till varandra? Kanske är det en geografisk flykt? Du vet; ”vi flyttar så långt bort som möjligt, för att rymma ifrån våra personliga och gemensamma problem! En nystart helt enkelt och så lämnar vi all skam, all skuld, ångest och alla våra bekymmer och svårigheter bakom oss”!

Flyttlasset gick igår morse och idag under förmiddagen! Hoppas att det går bra för dem! Uppriktigt: Lycka till!

Ärligt… Det gör mig ont att se två unga människor förstöra för varandra.
Vad blir det kvar, efteråt, när de väl kommer till sans och lägger ner sina vapen; orden?
Vad blir återstoden av en fullständigt kaotisk och alarmerande relation, när det väl är över?
Sorg…
I sorgen föds bitterheten…

Ett lugn och en tystnad sprider sig i huset.
Kvar i rummen, i väggarna, över golven, i lägenheten vägg i vägg, återfinns ångest, skuld, skam och brutala ord, som ingen flyttstädat bort…
De dammar ännu, i rummens alla hörn, i parkettens sprickbildningar, det dysfunktionella, destruktiva och de fulaste fula av ord…
De glömde ta med det i flytten…
Flyttstädning räddar inte fulhet, destruktivitet och själanöd…
Det sitter fastnaglade, i väggarna.

Så…
Det händer grejer i mina kvarter och i mitt hus. Bra saker! Ett lugn och en tystnad sprider sig i huset.
Jag är uppriktigt glad för allas skull! Kanske är jag  mest glad för mitt älskade Monster och Eländes skull..

Tusen tack för din uppmärksamhet!
Ta hand om dig, och varandra…
Väl mött och på återläsande / Arthur