Ett sammelsurium av virriga funderingar och tanketrådar…
Det blir för mycket för mig emellanåt.
Jag kan inte hålla på som jag gör, springa än hit och rusa än dit.
Somliga veckor är det förbannat rörigt och, med mina mått mätt, mycket att göra, många tider att passa och många människor att möta.
Jag blir hjärntrött. Utmattad. Gråtmild. Nedslagen och… jävligt förbannad!
”Varför fungerar inte livet!? Varför fungerar det inte för mig”!?
Egentligen, i andras ögon, är det inte mycket för mig att göra och inte heller många göranden att få gjort, men för mig, med brist på energi… Jag går på knäna. Stressar. Stresspåslag. Än mer trött…
Jag försöker, jag gör verkligen det!
Jag tycker att jag anstränger mig och verkligen gör mitt bästa för att vara levande, leva, och hänga på i livsbruset. Vara ett, med tillvaron…
Det blir för mycket för mig, somliga veckor, när det blir besök på psykiatrin, samtalsterapi, möte med fysioterapeuten, vara i social träning och måla akvarell, och samtidigt hinna med min styrketräning, yoga, matlagning, städa och tvätta tvätten och få tillgång till kondition och motion. Jag ska också slänga in Mindfullness och meditation… Andas, ta det lugnt!
Uppfattade du det ironiska i detta!? Vardagsstress och sedan; slänger in lite meditation och Mindfullness!
En parentes: Jag är i stort behov av ordning och reda! OCD kallas det för…
Jag sover, återhämtar mig och vilar, upp till tolv timmar om dagen… Utmattning. Det blir inte många timmar kvar på ett dygn!
Ibland blir jag farligt deprimerad!
Jag kan hantera det!
Nja, nästan… Ibland får man be om hjälp!
Dock: Jag vet vad jag behöver och jag vet vad som är sant och vad som är falskt, i tanketugget, vid en depression!
Jag har blivit väldigt bra på att se och lyssna till skillnaden!
Jag är inte det jag tänker! Tankarna
om ens personlighet i en nedstämdhet eller i en depression, är inte fakta och inte en sanning. Glöm aldrig det!
Uppmaning: Lyssna inte så mycket på det som surrar och vrålar i ditt huvud i en depression, för det är nämligen falska och lögnaktiga påståenden…
Men, allt som oftast, blir det negativa och destruktiva tanketugget oerhört högljutt och dominant, och då drunknar alla försök till bra och konstruktivt tänkande fullständigt i oljudet av mindre bra tankegångar. De gångerna måste man be om hjälp. Professionell hjälp! Som skrivet: Man måste be om hjälp och stöd av andra: ”Jag klarar inte av att hantera detta hjärnmonster själv och ensam”…
Jag är ganska bra, tycker jag nog själv, på att lyssna på mig själv och mina behov och vad jag behöver.
Somliga saker försvinner naturligtvis och drunknar i allt surr i huvudet och överröstas av negativt brus och buller, men ändå…
Jag upplever att jag har blivit ganska bra på att sortera mig själv i olika högar: Det som är mindre bra, kladdet, sorterar jag bort, och det jag vet är bra, värt att värdesätta och lyssna till, det försöker jag att behålla och fokusera på!
”Jag är trygg! Jag är modig! Allting kommer att bli bra! Detta kommer också att passera”!
Ibland, i mina depressioner, tappar jag minnet och jag har svårt för att riktigt kunna redogöra för vad som varit, vad som hänt och hur dagarna har sett ut. Det är obehagligt. Skrämmande…
Det är som om sinnet, ja’ hjärnan, blockerat det som varit en oerhört jobbig period, svårhanterlig, och kvar blir något som kan liknas vid en blackout. Ett svart hål.
Det är svårt att förklara…
Livet går på, jag hänger med, jag gör mina göranden och bara ÄR. Det är som att vara radiostyrd och inte riktigt närvarande, utanför sig själv, på något märkligt sätt!
Jag fungerar fysiskt i mina depressioner, klarar i stort sett att vara med i vardagsbruset, men mentalt är jag fullständigt blockerad och utelåst…
Det blir svarta hål i tiden.
Parenteser av tomhet.
Det blir stora parenteser av försvunnen tid, förlorade timmar, dagar och, ibland, veckor…
Jag tog del av en intervju med författaren David Lagercrantz för ganska länge sedan, där han berättade om sina återkommande svåra depressioner och känslan av att vara utanför sig själv och inte riktigt vara närvarande. Som att gå en halvmeter före sig själv, sin fysiska närvaro och samtidigt ”släpa efter”, på något sätt. Sinnet, kroppen och hjärnan är inte med! Inte ett helt!
Det kan beskrivas som en stor svart punkt i mitten på ett tomt vitt A4-ark. Punkten utgöra jaget, den fysiska personligheten, emedan psyket och det mentala sinnet, är allt det övriga vita, som fladdrar ute i pappersarkets marginaler och utkanter. Ingen förankring i kroppen. Inget fäste i pappersarkets mitten. Inget fäste i den svarta punkten i mitten av pappret…
Det är en obehaglig känsla. Det är lite kusligt och skrämmande…
Flytande. Splittrat. Svåröverskådligt.
För mig var det skönt att lyssna till honom och hans erfarenheter. Det gav mig en igenkänning, något som jag upplevde som att ta mark och landa, i ett tillstånd som jag själv inte begriper och förstår mig på.
Jag vet att David Lagerkrantz ångrade sig, efteråt, att han berättade det där. Han var utlämnande. Blev sårbar och skör. Han tänkte, förmodligen, att han ”ställt till det” och varit för öppen och att han ”pratade för mycket”!
Jag känner igen mig i det också! När jag skriver och bjuder in till min vardag och mitt liv i bloggen, kan jag få ångestpåslag och tänka att jag bara ställer till det för mig och att det är bra jävla onödigt att slaska runt med sin psykiska ohälsa och låta andra ta del av det… Jag menar, det ligger fullständigt offentligt därute i Vintergatan och cyberrymden! Läskigt som fan! Obehagligt…
Men jag tänker också att det är bra med någon form av igenkänning för andra i liknande situationer som min…
Och, det kan kanske vara en livboj för någon nära anhörig därute i vardagsbruset, som vill förstå och veta; ”kan det vara så här också? Kan livet bli så här tilltrasslat och svårt”…
Det kan kanske också ge någon liten rädd själ, en förklaring och en medvetenhet, fler perspektiv och nyanser, av ett svårbegripligt tillstånd.
Floskler och plattityder: Det kanske hjälper någon, någonstans, därute i livskaoset…
Kanske en liten rädd människa, finner tröst!?
Vem ska trösta Knyttet?
Ensamheten, eller känslan av ensamhet och isolering, är övermäktig ibland, i psykisk ohälsa, och då kanske någon finner mig, mina texter och min blogg och känner tröst…
En gnutta tröst… Ett hopp och lite, lite, mod…
Sprickbildningarna inombords,
syns inte…
Osynliga, dolda och gömda krackeleringarna,
bortanför livets fokus,
är dolda inre ögonblick,
av förfallen trygghet.
Det som trasas sönder,
faller samman,
sker innanför och inombords,
utom synhåll för granskande värderande ögon.
Det river sönder mig…
På återläsande! Ta hand om dig, därute i livskaoset och Vintergatan… Jag gör mitt bästa i min vrå av världen.
Väl mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 