Jag har nött på korkmattorna på psykiatrin i över sju år! Arg, irriterad, förbannad och, emellanåt, bara jä*ligt ledsen…De har faktiskt givit upp om mig!

I kontakten med Fysioterapeuten, med inriktning på mental hälsa, och via Ersta Sjukhus, har jag fått mer hjälp, fler verktyg och fler insikter och förståelse, varför min kropp reagerar och agerar som den gör, än vad psykiatrin någonsin har kunnat hjälpa mig med!
Det kan tyckas självklart att psykiatrin tänker holistiskt och ser till hela människan; själ, kropp och anden, och önskar finna sambandet mellan psykisk ohälsa och kronisk värk till exempel… Men nej! Icke!

”Psykiatrin arbetar inte med somatiska sjukdomar och psykiatrin hjälper inte till med meditation, träning och avslappning! Här! Ta ett piller till! Du! Ta gärna två, av den rosa sorten”! Det är bokstavligen, nästan, vad ansvarig läkare har sagt till mig på psykiatrin!

Med Fysioterapeutens hjälp har jag förstått sambandet mellan olika trauman, PTSD, nervsystemet, hjärnan, stress och hur allting hänger ihop!
Jag har fått förståelse för varför jag och min kropp inte riktigt kommer överens och varför jag blir så väldigt sjuk emellanåt…
Utöver det, har vi pratat mycket om kost, hälsa, vad vi bör äta och vad som måste undvikas!
Kroppen är ett stort fenomen och ett väldigt precist fungerande organ och det som de flesta inte har en aning om idag, är hur enkelt det är att ”fucka upp” hela systemet med något så enkelt som raffinerat socker och hårt processad mat.

Till min glädje ska jag, tillsammans med andra patienter i min situation, få möjligheten att utöva och arbeta med Medicinsk Yoga till hösten!
Utöver det, ska jag få enskild hjälp med Basal Kroppskännedom och arbeta med att acceptera min kropp och stärka min självkänsla… (Länk nedan, för dig som vill och behöver…) Jo, för vi kom på, efter några sessioner, att jag håller på någonting som kallas för Dissociation och att det måste vi jobba stenhårt med… (Länk nedan, för dig som vill och är kunskapstörstig…)

I alla fulla fall och nå väl…
Jag har nött på korkmattorna på psykiatrin i över sju år! Arg, irriterad, förbannad och, emellanåt, bara jä*ligt ledsen…
De har faktiskt givit upp om mig! Det finns inte hjälp för mig att få längre, för det finns inga mediciner som biter på min vägrande hjärna!
Och jag tänker och känner så starkt, att det här är väl ändå tanken bakom psykologi, mental hälsa och välbefinnande; holistiskt tänkande, att se hela människan, själen, kroppen och sinnet… Men nej! Icke!
Om psykiatrin hade arbetat på ett mer genomgripande och nytänkande sätt, så hade jag haft tillgång till detta för snart åtta år sedan… Det är ju för f*n absurt, när man börjar tänka på det!
På lite mer än sex månader har arbetet tillsammans med Fysioterapeuten fått många av bitarna i tillvaron, och i min person, att falla på plats och jag har en medvetenhet och självkännedom som psykiatrin inte har kunnat hjälpa mig med…
Jag blir uppriktigt förbannad, när jag tänker på det: Där inga mediciner hjälper, där ger vi upp!

Det finns enorm tacksamhet i, att jag hittade rätt och att jag fått möjligheten att möta en nytänkande och insiktsfull människa i form av en fysioterapeut på Ersta Sjukhus…
Grattis till mig! (Jag är uppriktigt lite golvad av kunskaperna, insikterna och intelligensen, som den här lilla människan besitter!)
Men… Det bor också en enorm ilska, frustration, stress och en liten gnutta bitterhet hos mig, för detta känner jag, ligger faktiskt inom psykiatrin och den psykiska hälsovården och de borde ha kunskaperna och nytänkandet…
Med andra ord: Jag hade alltså kunnat vara i hamn, redan för några år sedan, om psykiatrin inte hade varit så jä*la svårmanövrerade och så förbannat fast i sitt sätt att arbeta, som närmast kan härledas till sextiotalet! Det fattas  faktiskt bara ordentliga kallbad och Lobotomi…

Nog om detta… Hur mår du!? ♥️

väl mött /Arthur

Basal Kroppskännedom: https://www.ibk.nu/vad-ar-bk/

Dissociation: https://mind.se/fakta/diagnoser/trauma-dissociation-och/