Reflektioner och funderingar…
På utflykt, med hjälp av en god vän.
Lågvattenmärke i tillvaron!
Matmissonen…
Det här är förmodligen det mest degraderande och skamfyllda jag upplevt på den här sidan av året…
Nytt bästa lägsta nivå, faktiskt!
Lågvattenmärke!
Jag skäms, så att jag riktigt känner hur skammen pulserar i kroppen!
Det kryper i mig! Olust!
Det är obekvämt och nästan obehagligt, den kladdiga genansen.
Jag känner sådan förnedring, att jag föräts av densamma, sakta, sakta, inifrån och ut…
Denna skam, att inte riktigt kunna ha råd med ordentlig och bra mat… att inte kunna tillåta sig en härlig, välgörande, väldoftande tvål till badet, utan att behöva tänka: Behöver jag verkligen det här? Är det här viktigt?
Förmodligen inte…
Här står jag, tillsammans med andra Lågvattenmärken, med låg inkomst, och är på väg att handla mat, som ingen annan vill ha, till ett skamligt lågt pris, för att maten är på väg att bli dålig…
Maträddare! Klimatsmart! Återvinning!
Mat i retur, från matvaruhandlare runt om i staden: ”Det ska ju ändå på tippen”…
Tänk positivt!
Och till dig som nu är på god väg att lämna en positiv och glad kommentar, innehållande ett väl valt vardagscitat: LÅT BLI!
Jag behöver bara få dela den här känslan, sticka hål på den, beskriva den med ord och meningar; skammen, den skavande förnedring och; ”är det detta som jag har degraderats till”!?
Jag behöver bara få pysa ut känslan, skriva ner den, dela den, och sedan låta den sväva iväg och lämna mig!
Men! Jag vill att DU, tänker till; vad är min tacksamhet? Vad gör mig glad och uppskattande? Var hittar jag mitt välbefinnande, idag?
Och jag behöver inga som helst positiva hejarop och glada kommentarer om att jag räddar mat från matsvinnet och; ”det är väl tur att det finns möjligheter”… Eller att jag ska vara tacksam som får tillgång till det här…
Vill inte höra; du har absolut ingenting att skämmas för! F**k you!
De som alltid skriver och lämnar kommentarer som den sistnämnda, har dessutom aldrig befunnit sig i den här prekära situationen..: Med mössan i handen!
Matmissonen.
Stockholms Stadsmission.
Situation Stockholm.
Tacksam tacksamhet…
Fattig Sverige!
”Finns det en tvål till mig”, frågar en äldre dam med rollator…
Det är en uppenbar skam hos alla dem som står här och väntar; pensionärer, sjuka, ensamstående föräldrar med småbarn, människor med ekonomiskt bistånd eller sjukersättning och aktivitetsstöd… Hemlösa utan någon inkomst alls… Sjuka och redan medtagna människor, och så’ jag…
Här står det nya Fattig Sverige, de med så låg inkomst att det är omöjligt att få livet att gå ihop, ekonomiskt.
Pengarna räcker inte, till bra mat!
Pengarna räcker inte, till nya och schyssta underkläder…
Slantarna i plånboken räcker inte till en bra, hudvänlig och väldoftande tvål! Det får bli det allra billigaste alternativet! Det blir ju ändå rent, eller hur, och detta även om tvålen ger lite klåda! Det får vara okej!
Man frågar sig ständigt: Behöver jag verkligen det här? Är det här viktigt?
Förmodligen inte…
Och här står jag nu, tillsammans med andra människor, som inte riktigt har råd att leva längre…
Känslan av skam, förnedring, mellan alla oss som står här, är så påtaglig, att det går att känna den och skära i den, med en smörkniv, gjord i trä, i hemslöjden, av en sjätteklassare…
Alla vi, bär på skammen: Fattig Sverige!
Jag påminner dig, jag frågar dig: Är du tacksam över det du har och äger, eller tar du det för givet numer!?
Är du uppskattande över din tillvaro och det som finns att äta i ditt skafferi och i ditt kylskåp?
Uppskattar du det, som du kan stoppa i munnen, avnjuta och avsmaka, utan att behöva tänka: Vad äter jag i morgon!? Vad kan jag spara på och vad kan jag avvara till nästkommande dag?
Passa på att grubbla över det… För rätt vad det är så står du här själv, i kön till Matmissonen och hoppas på att få handla grönsaker till en skamligt lågt pris…
Ett pris satt på varor, som skänkts till Stadsmissionen, för att de ändå ska slängas och kasseras..: ”Det kan vi ju rädda och sälja till tillvarons Lågvattenmärken, de mindre bemedlade människorna, de som ändå inte har någon stolthet kvar”!
DET, är affärsidén bakom Matmissonen…
Det bor en enorm tacksamhet hos mig! Tro inte annat! Det jag beskriver är känslor, hjärnspöken, rädslor och egna förutfattade meningar om människor, livet, fattigdom, skam, tillvaron och livskaoset…
”Det är väl tur att det finns”!
”Var tacksam för att det finns möjligheter”!
”Du är med och bidrar till ett minskande matsvinn”!
”Klimatsmart”!
”Du har absolut ingenting att skämmas över”!
”Fånga dagen” och ”Carpe some fucking diem”…
Ha en fortsatt fin dag!
Ta riktigt väl hand om dig, och dem du har omkring dig!
Jag gör mitt bästa, från min vrå i Vintergatan…
Väl mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 